Kincaid, Jamaica: Annie John ****

Jag gillar verkligen Kincaids sätt att skriva men ändå känner jag en viss förvirring. Vem är Annie egentligen?

Trots att det Kincaid skriver om får så otroliga konsekvenser (för visst är det här en lysande beskrivning av hur en dotter kommer in i puberteten. Och de flesta som börjar hata sina mammor då återvänder trots allt som vuxna. Det är Annie John fast besluten att inte göra i den här boken dock) känns det skrivna nästan oengagerat. Precis som att berättarjaget inte upplever det som sker i verkligheten.

Dessutom kände jag efter att jag läst att det fattades ord, sidor, händelser. Jag kan inte peka på var men boken kändes avkortad, som att den fick bli endast ett visst antal sidor och sen var det bara att stryka i texten. Och istället för att korta ner meningar togs hela stycken bort. Prosan vinner på det men inte handlingen.

Eller jag vet inte. Denna Kincaid, helt okänd för mig tidigare, blev jag plötsligt intresserad av. Än en gång, tack Lyran!

Läst 2011