Senaste inläggen

Av violen - Lördag 6 maj 09:30

Hiekkapelto, Kati: Kolibri


Spännande, intressant, samtida, välskriven. Vill läsa nästa i serien

När brukar jag skriva det? 


I vart fall var det sträckläsning och ett ovanligt sätt att skildra invandring som kändes äkta, även om det kanske inte är PK direkt. Men jag har alltid med förskräckelse läst om balkongflickor, som jag tycker samhället sviker. Att lyfta den problematiken är inte r-ordet utan bejakande av människovärde.   


Trots att Bäckström från G.W Persons deckare verkar ha flyttat till Finland, omvändes händer på ett sätt som jag verkligen inte brukar tro på, men här accepterade jag det! Kanske bara för att jag verkligen ville. 


Ibland känns mord* onödiga, och författaren kunde lika gärna skrivit något skönlitterärt. Här stämmer det. Det det här är mycket mer än en deckare bland många andra. Läs den gärna!


Tack Modernista


Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå inte gett mer än *** oavsett.

Av violen - Torsdag 4 maj 16:15

 Montelius, Martina: Ibland är man lessen ibland är man glad ****

Hoppsan, vilken käftsmäll jag fick av den här boken. Och en helt oväntad sådan. Gapande följer jag textens ocensurerade språkanfall.

Jag skrattar inte, jag ler inte, jag vämjs inte, jag upprörs inte. Jag bara gapar och imponeras. Till en början. 

Sen blir jag lessen, så lessen. För Montelius låter Rakel förkroppsliga det som inte borde få hända, en människas sönderfall som bara kommer att sluta på ett sätt. Jag lider med rädda, ensamma, otillräckliga, okunniga (framförallt om sitt barns behov) Rakel 32. 

Rakel besitter förmågor att se igenom lögnen, att veta att människorna inte är goda, att hon inte är god utan borde ha fått den celltillväxt som Maurisz fick, att hon bara vill att allt ska vara annorlunda. 

Men Livet är att lida och den som lider kan gärna lida ännu mer, tycker omgivningen självbelåtet. 


Det är sanna ord Montelius delar med läsaren, hon vidrör något som samhället blundat för under lång tid. Vi behöver tydligen bytesdjur för att de starkaste ska slippa undan och aldrig behöva ta itu med sitt inre frustrerade barn, utan kan leva ut det på de som finns till hands. Vi tillåts sparka på den som svajar till och blottar sin svaghet, och fortsätta när den ligger ner. 


Jag vill läsa både Leguanen och Oscar Levertins vänner.

Modiga författare finns det så få av att alla deras ord måste begrundas.

Av violen - Torsdag 4 maj 14:45

  Romand, Anny: Min mormor från Armenien ***


En intressant bok. Tunn, lättläst men absolut full av fasor, skildrade på ett flyhänt sätt, nästan dokumentärt.


Armeniernas öde har varit väl fördolt, jag undrar varför? Men inte desto mindre är det angeläget att det skildras i läsvänligt skick.

För den här boken är läsvänlig och kan läsas av den som vill ha något att bita i och lära sig lite historia. Och de flesta står säkert ut ändå till slutets halsband. (vidrigt)


Läst 2017

Av violen - Onsdag 3 maj 23:33

De nominerade är:

(några har jag läst, och några funderar jag på att läsa)

 

1. Andras vänner av Liane Moriarty, (Albert Bonniers förlag)
2. Störst av allt av Malin Persson Giolito (Wahlström & Widstrand) Läst
3. Björnstad av Fredrik Backman (Piratförlaget)
4. Ett litet liv av Hanya Yanagihara (Albert Bonniers förlag)
5. Flickorna av Emma Cline (Natur & Kultur) Läst
6. Glöm mig av Alex Schulman (Bookmark förlag) Läst
7. Hennes nya namn av Elena Ferrante (Norstedts) Läst
8. Italienska nätter av Katherine Webb (Historiska media) Läsa?
9. Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld (Wahlström & Widstrand)
10. Törst av Jo Nesbø (Albert Bonniers förlag)
11. Vargarnas tid av Elisabeth Nemert (Forum)
12. Lykttändaren av Pontus Ljunghill (Wahlström & Widstrand) Läsa?

 

Här kan man rösta.

Av violen - Måndag 1 maj 18:21

  Nyman, David: Nerverna ****

 


En angelägen bok, lättläst och med viss nerv, även om det inte är vad som åsyftas i rubriken. Kanske skulle den vunnit på att vissa avsnitt strukits. Tänkte jag. Men när jag nu reflekterar inser jag att just berättelsen om Överläkare Allan Renck behövs för att belysa det synsätt som fanns, även hos människor med välvillig syn.


Boken är djupt tragisk och speglar en tid som inte alls är så avlägsen. Den fiktiva berättelsen som bygger på författarens farmors öde är krasst skildrad men känns därmed djupt trovärdig i all sin fiktion. Därmed kan jag inte låta bli att rysa under läsningens gång. Min medkänsla med både fadern, modern och pojken i denna berättelse är gränslös. Och att synen på den psykiska ohälsan tillåtits vara så oförstående ändå fram till våra dagar känns rent ut sagt skamlig. 


Det här är 40-tal och Myrdals har yttrat [...] vi måste förbättra folkmaterialet. sid 134. Rashygienska tankar som paras med en fördomsfullhet som tyvärr smugit sig in i dagens hårda klimat. 

[...] de flesta patienter är skitiga eller efterblivna, oftast från små byar på landet och sällan belästa. sid 134


Det var viktigt att alla medborgare mådde bra. [...]för om man inte mådde bra kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenska, och kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenskar så bidrog man inte på ett adekvat sätt. 134f

 


Har jag inte nyss hör nåt liknande? Tal om lantisar, att alla ska jobba, särskilt ska sjuka jobba, annars. Annars vadå? Om man inte kan bidra på ett adekvat sätt, vad händer? 


Nyman lyfter frågan genom att bidra med ett stycke historia. Det är angeläget. Boken får mig att lägga till en ny kategori, psykisk ohälsa. För här måste både historien, nuet och framtiden samsas för att få till en förändring.


Läst 2017


PS Efter min reflektion läser jag nu recensioner och slås av deras motstridigheter. En del vill ha mer Ida, en del mindre badstrand, en del fokuserar på slutets möte som det väsentliga. Få upplever samma rysningar som jag gör. Få kopplar till samtiden. Jag känner att här finns en skygghet i mötet med innehållet, och kan inte annat än känna mig styrkt i uppfattningen; den här boken är riktigt angelägen och synen på människor med "nerver" är långt ifrån accepterad.

Av violen - Måndag 1 maj 02:00

Lästa böcker april 2017


           
       

     
      

 
        

                 

     
 


Berglund, Mikael: Smekmånader ****

Douglas, Claire: Ung kvinna saknad 

Gyasi, Yaa: Vända hem ****

Raabe, Melanie: Fällan ***

   

Bäst: Berglund, Mikael: Smekmånader
och 
Gyasi, Yaa: Vända hem 


Mindre bra: Douglas, Claire: Ung kvinna saknad 


Av violen - Söndag 30 april 16:45

  Berglund, Mikael: Smekmånader ****

 


Ett föremåls berättelse om obesvar, reflektion här, var en av 2015 års bästa böcker enligt mig. Det där unika, annorlunda som jag så ofta faller för fanns där i rikt mått.


Och Smekmånader är också, språkligt sett, intressant. Meningar som:

Bara mycket litet dimma slank in med henne och gömde sig i en vrå och försvann sid 26

och 

Sedan klädde de sig ordentligt och gick ut för att bilda uppfattningar. sid 99

och

Vågbrytaren förnekar vädret, den står emot strömmen och låtsas som att det inte regnar sid 61

finns det många av. 

 

Innehållet spretar och berör, så många olika händelser från alla håll och kanter. En dystopisk verklighet, med beröringspunkter från Anyuru, Johannes senaste bok: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Naturligtvis helt ofrivilliga likheter från både Anyuru och Berglund.  Men det är intressant att dessa strömningar, främlingsfientlighet, rädsla, skräck, avgränsningar, omänsklighet, så öppet skildras på olika sätt i två nyutgivna romaner som blickar in i framtiden. 

 

Berglund vill mycket med sin bok, för mycket kanske. Vill han blanda genrer lyckas han, ibland är boken en kriminalroman, det pågår brott både i nutiden och i dåtiden. Murens byggande och skuldens påbyggnad inom Viktor pågår parallellt. Den borde kunna vara en kärleksroman, eftersom stor del handlar om Viktor och Maija, men Maijas kyla hindrar själarna att mötas, om än kropparna gör det. Ungdomsroman? Bildningsroman? Feministisk roman? Visst, delen om gymnasiefesten kunde analyseras utifrån de kriterierna. Det som gör just den här delen spännande är att det visar att boken verkligen har lager på lager. Kärnan är muren, men därifrån utgår så mycket annat. Medan jag reflekterar över Smekmånader, med en titel lika ointressant som Berglunds första boks titel var oerhört originell, så går omdömet från medioker till nästan omläsningspotential. 

 

Sen finns även en intertext som jag faktiskt inte förstod själv men som jag fick klarhet i när jag läste att de två mystiska varelser som Viktor släpper in liknar två av Tove Janssons figurer.

Frågan är då, varför låter Berglund barnet dö, låter det osynliga bli synligt i döden? Dör mystiken, litteraturen, konsten, sagan, hoppet i denna nya grymma murs skugga? Såklart, vad trodde vi läsare? Men en viss mumrik går sin väg och tar med sig sina tankar och dyker kanske upp nångång? Med sin visdom för nya, friare släkten.

 

Litteraturen finns ju redan, Kalevala, Iliaden, nyare klassiker, Pappan och havet. Med i packningen. Det är klart att symbolerna hopar sig. 

Och pseudonymen AHTI* som likt ett nättroll (i myndigheternas ögon) sprider sina tankar och/eller alternativa sanningar tills det är dags att, som i en deckare, väva ihop allt. 

 

Genomtänkt Berglund, spretigt, rörigt och för mycket kissande men genomtänkt. Och modigt att skriva utan rädsla att något lager inte förstås. 

Jag känner mig, för en stund, tillfreds i min litterära själ. Jakten på det oförutsedda har än en gång gett mig en läsupplevelse utöver det vanliga.

 

Läst 2017.


 

*Ahti eller Ahto är i finsk mytologi havets eller i allmänhet vattnets gud, som ett slags motsvarighet till Poseidon. I Kalevala förekommer ordet Ahti som binamn på Lemminkäinen. Ahti skildras som en gammal man med skägg av sjögräs, höljd i en mantel av skum. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ahti

 

 PS Hittade detta klipp sen jag skrivit reflektionen, brukar inte läsa något innan för att hålla mitt sinne rent.

https://www.youtube.com/watch?v=fVmMeRv8Zh8

Lyssnar snart!

Av violen - Lördag 29 april 17:00

  Douglas, Claire: Ung kvinna saknad 


Det är främst språket som jag inte gillar i den här deckaren. Kändes som jag läste en tonårsbok. En bok för den som inte läst deckare förut och känner igen allt möjligt från annan spänningslitteratur. För det fanns gott om sådant här. Vad är inte så lätt att beskriva eftersom det förtar slutet när allt liksom plötsligt förändras. Twisten var ganska skickligt konstruerad och skulle som vanligt göra sig bra på film, och greppet med nutid i nuet och dåtid i dagboksform gjorde det lätt att hålla isär tiderna.


Lite väl klyschigt för min smak, inte så spännande och oorginellt språk. Nej, inget för mig.


Läst 2017


TTack Louise Bäckelin förlag


PS Jag slutar ge betyg på deckare från och med nu. Antingen är de spännande eller inte. Så får det bli.

 



Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se