Alla andra är med där med sina uppdateringar, men är violensboksida det? Nej!  

Jag har haft en osedvanlig tur hos Booked i vår.

Inte mindre än fyra böcker har jag fått.

Och det bästa är inte att jag varit snabb, eller haft tur

eller vad det nu är

Utan det bästa är att de tre jag läst hittills varit så bra!

Först var det     och sen        och som god trea    

Nu kommer  nummer fyra

och jag erkänner att jag är skeptisk.

Det här är en genre som jag väldigt sällan läser,

men eftersom jag gärna läser allt möjligt

så ska det här bli mycket intressant.

Bring it on!

 

Böcker om böcker är ju alltid läsvärda. Tänkte jag när jag fick den här boken i postlådan. Men själva ämnet tilltalade mig inte så mycket och så såg den tjock och tung och anonym ut. Fast jag började ändå läsa och sen var jag fast och läste ut hela på kort tid. Den var alltså bra men ändå inte riktigt bra om jag kan säga så.

I en av första böckerna som beskrivs, Flyga drake, har Will inte samma åsikt som sin mamma. Han säger:

Mamma och jag var inte helt överens när det gällde Flyga drake. Jag tyckte den var mycket bra, men den hade för mycket intrig. Var det verkligen nödvändigt att den elakaste talibanen också var nazist? Jag hade också lite svårt att tro på en nyckelscen där en slangbåge spelade en viktig roll. sid 44

Jag markerade stycket eftersom jag kände att just uttrycket för mycket intrig är användbart för vissa böcker, som är bra men som ändå inte riktigt håller ihop. Och jag tycker att den här boken har lite för mycket intrig. Det är säkert medvetet eftersom det klart tas ställning för homosexualitet, Obama, Afghanistan och hur Män som hatar kvinnor ska tolkas. Se nedan. Och böckerna vävs in väldigt naturligt i handlingen.

Boken var väldigt annorlunda men samtidigt....igenkännbar. Och jag måste säga att MaryAnne hade en för mig obegriplig (o)vana, att läsa slutet först! Jag som sällan läser ens baksidestexten. Men vi är alla olika.

Så boken är bra och jag tror att många kommer att gilla när de läser den. Jag fick inte direkt något boktips, konstigt nog, men eftersom jag ofta läser i väntrum tycker jag att den idén är mycket god.

Tack Modernista för rec.ex Det var oväntat! (fast jag ser nu att jag faktiskt har velat ha den! Bra val av mig alltså)

______________________________________________________

Sverige i boken: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. sid 257. Här har författaren låtit mamman, med utgångspunkt i Larssons bok, redovisa sin syn på kvinnor som hon mött med mod och beslutsamhet och misstro mot auktoriteter. Precis som Lisbeth. Och att hon kopplar boken till sitt arbete med Women´s Commission samt att Larsson gjort mer för hennes hjärtefrågor än någon annan författare hon kan komma på.

På de här raderna har alltså essensen i Larssons bok synliggjorts. Det var riktigt intressant läsning. sid 257.

Bokrecensioner.nu har en skojig tävling. Eller skojig, jag blev bara sugen på att skriva ordet, väldigt lite använt nu för tiden eller hur????

Nej hon har en lite annorlunda tävling (iofs skojigt upplägg) med flera fina priser och man får välja att sitta säkert, dvs ta något synligt eller så kan man chansa och ta en okänd bok.

Om jag vinner skulle jag vilja ha läskudden eller boken Min roman (verkar riktigt bra). Resten får andra tävla om.

Det här bli skoj!

Som vanligt reserverade jag den här boken direkt den kom upp i bibblans katalog. Jag gillar ju verkligen Ruth och Nelson och Flint (som här bytte plats med Tingest som Djuret). Cathbad också och i viss mån Katie som kallar alla män pappa och det är nog hennes största uppgift än så länge.

Men problemet är nu att det här är den femte boken och i och med det så börjar gamla episoder att pocka på hänvisning....så mycket tid går åt till andra skelett än det som finns i den här boken.

(det jag skrivit om de andra böckerna kan läsas här och omslagen kan ses också, de är verkligen snygga tycker jag.)

Intrigen var som vanligt lite spretig och ibland snudd på overklig, men ändå helt ok. Och Cathbad fortsätter i periferin verkar det som. Allt kan hända och det händer säkert i nästa bok av Griffiths!

Läst 2013

Adler-Olsen, Jussi: Fasanjägarna ***
Hållander, Marie: Tjänster i hemmet ***

Nayeri, Dina: En tesked jord och hav ****

Lindström, Merethe: Saknade ***

Holmberg, Bo R: Bedragarna ****

Rossholm, Elisa: Jag sträcker ut handen mot evigheten ****

Grebe, Camilla/Leander- Engström,Paul: Dirigenten från St Petersburg ***+

Enquist, P-O: Liknelseboken ****

Said, Sami: Väldigt sällan fin ***

När jag betraktar listan måste jag säga Liknelseboken, den var verkligen....intressant. Gillar min egen koppling till Torgny Lindgren.

Mindre bra: Tjänster i hemmet var inte vad jag väntat mig, kunde varit berörande, men nej.

I början var den här boken så intressant. Jag gillade det egensinniga språket, jag gillade Noha och hans skygghet.

Men sen, när handlingen flyttade till Eritrea, blev det liksom otryggt. Texten hakade upp sig ibland, det kändes som att Said dolde någonting. Det kan vara medvetet, en rädsla över att inte heller höra hemma bland släkten. Och det kan vara omedvetet, ett resultat av Nohas rotlöshet.

I vart fall levde den inte upp till mina förväntningar, som faktiskt var väldigt höga. Men visst, Noha gör en bildningsresa åt motsatt håll liksom. Återvänder "hem" och finner en far, ett land, en slags förklaring. En besvikelse över att fadern svikit honom och inte låtit honom pröva sina vingar utan att han varit fast i religionen och inte vågat leva, fått leva. Som fadern tydligen gjort. Sorgset känns det när boken är över. Men det känns ändå som Noha lärt sig nånting väsentligt, jag önskar honom all lycka!

Läst 2013

Det är en njutning att höra Enquist läsa sin bok. Även om jag inte riktigt förstår varför boken har skrivits. Kanske hade jag gjort det om jag läst hans memoarer, som stått på läsalistan sen den kom, före. För det verkar ha kommit fram ännu mer om barndomen, ungdomen och Enquists liv (?).

Är allt sant, är det fifty-fifty eller är det här en av de större skrönor Enquist muntert skrivit? För jag drog på munnen ganska ofta.

Jag kom osökt att tänka på en novell ur Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet; Störstorden. Där är det en predikant som förför en kvinna med ord, precis som kvinnan i Larsgården gör med den unge pojken (Enquist?). Jag tror att en jämförelse mellan de två berättelserna skulle ge ett intressant resultat. Vänd på perspektivet men skriv samma story.

Nåväl, jag vet inte om det här är Enquist eget Memento mori, de döende vännerna nämns frekvent, eller om det verkligen är ett försök att skriva en kärleksroman. I vart fall var boken verkligen värd att lyssna på. Jag gillar de lokala uttrycken och det saktmodiga talet. Ibland är det lite väl mycket upprepningar, högerhanna, vänsterhanna osv. Men det gör ingenting. Det är bra!

Läs eller hellre, lyssna!

Läst 2013

Det du tävlar om är två böcker i formatet Excess, verkligen ett behändigt format på stranden.

   Englander, Nathan:Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank ***

Noveller är knepiga. För att det ska vara riktigt bra ska alla novellerna i en bok kunna stå som solitärer samtidigt som nånting ändå måste hålla ihop allihop. Jag har ibland svårt för det korta formatet, och den här väldigt omtalade boken
vidrör judendomen med allt annat än ett lätt anslag. Så det är kanske lika bra att det är noveller. För vilken av dessa genomträngande berättelser skulle vinna på att förlängas? De ger nedslag i till ytan små rum/omgivningar. Men där rörs det desto mer, och allt landar i det judiska. Nutid blandas med dåtid och gamla med unga. Rädsla med förföljelse och tid för hämnd med förståelse.

Allt jag vet om släkten på min mors sida tilltalade mig mest. För det är väl släkten det här handlar om, eller det judiska släktet. För religionen märktes inte så mycket av, mest som en stelnad trohetsivrare.

Sammanfattningsvis är det här en bok om judar för judar med judar och för alla ickejudar som får en inblick, utan pekpinnar, i det judiska arvet på gott och ont.

Läst 2013

(efter Mary Wollstonecrafts: Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark)

Även om jag inte är riktigt bekväm med det konstnärliga klipp och klistra uttrycket i denna bok om Mary Wollstonecraft, så förstår jag fullt ut dess innebörd. Det är en kvinna i kamp som boken skildrar. En kamp för sitt barn, sitt förhållande, men mest en kamp för sig själv. Iakttagande omvärlden finner hon slutligen sig själv. 

Och de avslutande orden

- och livet är mer än en dröm

skänker ett hopp som inte visar sig bestå, både hennes och dotterns liv blir dystert.

Men den nordiska resan blev ändå livsbejakande om än bara för en stund.

En intressant och gripande bok.

Läst 2013

eftersom jag alltid läser i sängen innan jag somnar.

Dessutom ibland vid matbordet (jag vet,

inte bra men vad göra när alla stunder måste tas tillvara?)

Men det blir först sängen som jag kommer att prova den i, där kommer den att göra enorm nytta. Många rec ex är ju

inbundna och kommer att passa utmärkt i kudden. Så jag hänger på sent om sider!

Den här boken gav inte speciellt mycket avtryck. Men jag fäste mig vid ett tillfälle:

Du är så upptagen av böckerna, sa Silje. Det är precis som om det är det viktigaste du har här. sid 146

Jag läste en bok, sa hon[...] Han skrev en massa, och ändå försvann hon nästan helt. Medan han blev mer och mer tydlig. sid 147f

Vad vill Lindström säga med den här boken? Kanske att det skrivna ofta slutar i att författaren blir synlig, att människorna i boken bleknar bort. Skrämmande tanke men det kan kanske vara en förklaring att personer i vissa böcker bara lämnar en. Som Silje skulle ha gjort om hon inte sagt det hon sa ovan.

Läst 2013

Det är inte många böcker jag läser direkt de kommer, men när en bok i Morellserien ges ut är jag alltid på.

Den här var riktigt bra, faktiskt spännande och mord* kändes i erfarenheten. Dvs jag vet mycket om hö och hässjning (här snarare avhässjning=höintaget). Nog spoilat.

Det här är polisarbete i början på 50-talet och kvinnoförtryck så man vill gråta. Ja, utnyttjandet av kvinnor, särskilt ensamma sådana känns in i märgen. De behövde verkligen en man som ställde upp för dem. Inte konstigt mammorna på 40- och 50-talet ville ha sina döttrar gifta. Boken känns helt klart trovärdig.

Det här tillför nånting nytt till Holmbergs författarskap. Jag tror inte att jag tidigare känt mig så upprörd i min feministiska själ när jag läst någon annan av Holmbergs böcker. Bra skildrat. Oberoende vem det handlar om. Ingen är värd ett sånt bemötande.

Jag tänker på skildringen av episoden på bussen, detta att vara allmän, känna hotet, försvara sig och bli stämplad som galen, (vilket kanske behövdes för att våga en sådan sak, protestera). sid 101f

Och det som kunnat sluta hur som helst, jag känner kvinnans utsatthet. sid 83f.

Fler exempel finns också. Intressant.

Nåväl, i övrigt känns det lokala tydligt, i ord och uttryck, Örnsköldsviks stad som hela tiden finns där, Arnäs där det ännu inte var så bebyggt. Kanske att det var lite väl mycket återblickar, men de som inte följt med de äldre generationerna i de tidigare sju böckerna kan ju inte veta förstås. Och jag tycker polisarbetet blir klurigare och klurigare och brottslingarna psykiskt instabilare. Precis som förväntat för den tiden.

Det känns som att Holmberg låter personerna följa med in i vår tid. När jag läst historiska romaner i serie har det ofta varit en svårighet för författaren att gå från det helt fiktiva till den tid när hen har egna erfarenheter. Jag tycker Holmberg har lyckats ovanligt väl med det i denna bok.

Jag ser med spänning fram emot fler böcker om Morellarna. För det är ju så att även 60 och 70 talet är historia nu, trots att det känns som i går.

Tack Ord & visor för rec  ex

Läst 2013

För att vara debutant skriver Nayeri nästan för perfekt. Så många ord, så lite upprepningar, så spännande inblickar i flickornas liv och en så spännande gåta. Fast jag blev så fångad av texten att jag nästan inte la märke till vad som stod där. Den flöt fram helt utan motstånd, lätt och trovärdig och tappade aldrig tempot. Skickligt!

Att flickorna är tvillingar gjorde mig nyfiken till att börja med, och det kan säkert ha varit ett bra grepp eftersom tvillingar både står varandra närmare än andra syskon och det ofta finns ett inslag av avundsjuka dem emellan. Här finns också en slags motvilja mot tvillingskapet, meningar som "sitt självförakt över att vara tvilling" sid 46 men allt oftare andra uttryck: "magin som finns i att vara tvilling" sid 58 "Alla vet att tvillingar är som en och samma person" sid 78 "Och, tvillingar, sa ni till oss den dagen, ser ni den perfekta symmetrin i mattans mönster? Att båda sidorna är exakt likadana? Hur skulle man någonsin kunna skilja de båda halvorna åt? Folk skulle alltid se att det var en del som saknades." sid 114

Men allteftersom visar det sig att sanningen är en annan och det finns annan kärlek och vänskap än den mellan tvillingar. I detta land, där inget är vad det synes vara, inget sägs rätt ut, får sorg, längtan och besvikelse ta den tid det tar.

En stark berättelse som skenbart handlar om två tvillingsystrar, men egentligen handlar om något helt annat, ett land, en kultur och en längtan att förstå. Som författaren också erkänner, "Den här berättelsen är min dröm om Iran" sid 445. Och det kanske är därför den är så otroligt inlevelsefull, den är en dröm i författarens sinne.

Jag gillade den verkligen, både intressant och gripande men trots sin inlevelse ändå skriven med distans.

Läst 2013

Tack Booked

Tredje gången Booked.

Var blev du av Bernadette var riktigt bra.

En tesked jord och hav var lika bra.

Och hur blir den här tro?

Camilla Grebe har här bytt ut sin syster mot Paul Leander Engström och boken presenteras såhär:

”Författarna har fått till en spännande, hårdkokt polisroman som ger intressanta inblickar i det ryska samhället i modern tid.”
Annette Larsson, BTJ

Jag har läst de böcker Camilla Grebe skrivit tillsammans med Åsa Träff; Bittrare än döden och

Någon sorts frid och Innan du dog. (Mannen utan hjärta kommer för övrigt ut 201309 på Damm förlag).

De har inte varit speciellt hårdkokta, få se vad Dirigenten från Sankt Petersburg är för slags bok!

Tack Booked.

Bakom varje kapitel; ett hem, en vårdtagare, en författare som försöker levandegöra situationen. Ja, jag skriver

försöker för den här boken lyckas inte riktigt beröra mig. Jag menar, stressen, jäktet, anonymiteten, var finns den?

 Hållander försöker, hon vill mycket men kvar blir bara en slags yta. Hon når inte fram till de som framlever sin tid i hemmet, en slutstation innan ändstationen. Och hon når heller inte fram till den unga flickan som vårdar, som har det som jobb.

Ämnet kräver en respekt som inte förnimms fullt ut. Synd.

Läst 2013

Hur kunde du veta att jag gillar Torgny Lindgren och novellsamlingen Ru? Två riktigt bra böcker som jag förstås då har läst, men eftersom jag inte äger Lindgrens bok Minnen så är dess plats i hyllan nu fylld. Ru äger jag men jag samlar ju ihop mig till en utlottning framöver så den får komma någon annan till del. Kul att du hittade så rätt!

Och hur kan du veta att jag gillar choklad (nåja det gör ju alla iofs), lokala tesorter (plus för det!) och dessutom har en förkärlek för små anteckningsböcker!  Den här var osedvanligt söt måste jag säga!

Tusen tack, så roligt!

Jag måste sparka igång kameran igen, den har legat i en vrå länge, så ska jag lägga upp en bild senare. Men till dess, Tackåtack!

väldigt kul att få kolla in den. Noveller på engelska, jag som borde/vill/önskar/ läsa mer engelska tycker att det låter finemang.

Så jag är med och tävlar. *nyfiken*