Sandel, Cora: Alberte och friheten ****

Första delen i Alberte-trilogin fick ju hela fem stjärnor av mig. Den var helt fantastisk.

Den här delen levde inte riktigt upp till samma nivå. Jag tyckte att det blev lite väl enformigt med allt elände. Friheten verkar ha ett högt pris, efter ett tag:

Bortsett från de två första brusande åren, då allting gav sig av sig självt, då hon högg in på allt, språket, staden, museerna, förflutet och nutid som en hungrande som äntligen får sätta sig till dukat bord, vet Alberte idag inte vad hon egentligen vill. sid 275

Vad är Albertes kallelse? Att skriva? Men det hon åstadkommer är högar med små lappar i en koffert, och när hon försöker använda det är det för avslöjande för att publiceras.

Och så insikten som drabbar henne, liknande den som kom till henne hemma i Norge:

Av medgång kommer övermod, det är motgång man får förstånd av. Efter allt man genomlidit kommer kanske alltid en dag då man tänker: Det gjorde ont men det var ett slags befrielse ändå. En reva i min ovetenhet, en hinna som brast för min syn. I ett slags mild extas viskar Alberte plötsligt upp mot solen: Gör med mig liv, vad du vill men låt mig få förstå, se och få insikt. sid 460

Kanske kommer Alberte i del tre att förstå, se och få insikt. Det unnar jag henne verkligen. Men jag förstår inte riktigt hur det ska gå till, hon är så skör, så sårbar, så olik dagens starka självständiga kvinnor. Eller har det blivit nån skillnad egentligen? Alltför många kvinnor vill nog att livet ska börja, det rätta livet, även i dag.

Sandels, Cora: Alberte och Jacob *****

Det här var verkligen ovanligt bra läsning. Sist jag läste något i den här stilen var nog när jag för 10 år sen läste mästerverket Brott och straff. Och då tänker jag på dels omfånget och dels förmågan att skildra ett rum och ett skeende utan att upprepa sig. Det jag minns imponerade med Brott och straff var det faktum att varje sida kändes ny och så upplevde jag också Alberte och Jacob, första delen i trilogin om Alberte.

Kanske står förklaringen till det att läsa i Albertes (Sandels?) egna tankar om den skapande skrivprocessen, när Alberte sitter ensam på sitt rum:

Små strofer skulle komma fladdrande, små vävar av ord med rytm i, och sluta sig till andra små vävar som har kommit fladdrande förut när hon var ensam [...]

Ett stort antal är oanvändbara, man måste välja och vraka. Ofta är ett ord fel, och det kan ta månader att lyssna sig till det rätta. Över huvud taget är det mindre fråga om att leta än att lyssna - lyssna inåt. Med trots och ansträngning kommer man sällan någon vart, då blir det gärna falskt och skrämmer. Strofen måste få finnas i hjärnan och liksom fullbordas av sig själv. När det sker följs det alltid av samma fantastiska och plågsamma sinnestillstånd, samma lyckliga rus och bittra leda.

sid 77 pocketupplagan.

Inget mer nämns i den här delen om Albertes skrivande, vilket jag fann förvånande. Men desto mer om hennes tid i föräldrahemmet, när hon går från suktande flicka till ung kvinna, vilket sker på ett ögonblick, precis som när det rätta ordet hittas fattar hon ett beslut. Processen har fullbordats.

Allt är oförändrat och sig likt. Men Alberte har fått kontakt med någonting under och bakom tingen.

sid 245 pocketupplagan.

Nu ska jag fortsätta med del två och tre. Jag hoppas innerligt att det ska gå bra för Alberte, hoppas hoppas! Fast jag undrar jag......

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Bonus: Alberte trilogin har lästs i SR:s bokcirkel. Jag kommer att lyssna på den sen jag läst klart alla delarna och varnar för att kolla upp länken om du tänker läsa de här böckerna. Det är helt klart bättre att gå in i böckerna förbehållslöst, som jag gjorde, utan att få tips om handlingen konkret. Slutet i första boken innehåller moment som jag är glad att jag inte visste om t.ex.