Andersson, Lena Koryféerna ***

Jag läste att boken anses tråkig, och ja det är den väl men är inte Anderssons böcker alltid lite tråkiga? det är väl det som gör dem så läsvärda. Tycker jag. Just för de glimtar av intressanta funderingar som hela tiden lyser upp. 

Jag lyssnade på Koryféerna till slutet, och tror att jag inte skulle ha läst den klart, om jag haft texten framför mig.

Ironin är uppenbar och persongalleriet aningen förvirrat. Historien om Palmemordet är välkänd, och de flesta har väl funderat över vem som gjorde det. 

Men jag har funderat över det som hände ikring, hur, vad och varför. Det visar sig att Andersson tänkt i samma banor. Men svaret på vem besvarar hon inte. Men det är uppfräschande att tanken på den ensamme galningen är lagd åt sidan, för vilken stor statsman i full blom, dvs aktiv, blir mördad av en ensam galning? Nej, motivet måste komma nån annanstans ifrån, mycket högre upp.

Andersson svarar som sagt inte på det, men hon har funderat fram ett scenario och kanske det hade varit lämpligt tio författare som kan se utanför boxen skulle ha ingått i utredningen. Men de skulle ha kommit för långt för landets styrandes bästa. Så det lägger vi åt sidan, ok?

Nordquist, Lina: Dit du går, följer jag ***

Med tydliga influenser från "Ormens väg på hälleberget" av Torgny Lindgren och en del "Barnen från Frostmofjället" och dessutom kvinnoförföljelser ("häxeri" med skuld skam och straff) har Nordquist ordrikt beskrivit eländet för de fattiga i början av 1900-talet. 

Parallellt löper det vuxna livet för de som ändå överlevde.

Men fast det är så besvärligt med svält och skulder och övergrepp lyckas jag inte riktigt bli berörd. Någonstans är det för mycket eländes elände för att det överhuvudtaget kan vara möjligt att uppleva det och överleva. Känns det som.

Det är så många ord, de två berättelserna hör ihop på ett sätt som förstods efter ett tag, men där lyckas inte Nordqvist riktigt knyta ihop historien. Personerna lider men når ändå inte riktigt fram med sitt mörker. Tyvärr.

Men jag hoppas på nästa bok som kommer snart. För Nordquist äger ändå pennan. 

Palm, Veronica: Ett högt pris

Palms första deckare Inte alla män var riktigt bra. Men den här var inte alls lika intressant eller fängslande. Dessutom blev det eviga springandet i riksdagens korridorer och flörtandet med kollegor och ätandet både i matsal och på pizzerior lite tjatigt eftersom det var väldigt likt det som utspelade sig i bok nr 1. 

Palm koncentrerar sig på Emilias karriär i alldeles för hög grad, för att det ska kunna vara en renodlad deckare. Visst, jag är intresserad av riksdagsarbetet fast det verkar gå att smita iväg lite nu och då. Och en förklaring ges till varför det ofta gapar tomt på stolarna vid vissa debatter och så vidare, men snart är kanske ämnet ändå uttömt. 

Galgut, Damon: Löftet ****

Med Bedragaren här, väcktes mitt intresse för Galgut. Och nu när jag under tio timmar lyssnat på boken Löftet, är jag ännu mer imponerad. Inte förvånande att Galgut fått Man Booker price för 2021.

Galgut lyckas, på samma sätt som i Bedragaren, komma sydafrika helt nära. Utan att behöva långa utvikningar, bara levererar han det land sydafrika blivit och den fördröjning som finns kvar med den vita rasens (trodda) överlägsenhet. Men även en vink om att allt kan komma att förändras. Bör förändras. 

Det som är nytt och faktiskt känns lite passerat är den gamla klyschan om den onda kyrkan, den onda katolska kyrkan. Ingen nåd finns i skildringen av prästerna och deras anhang. Visst, de vitas kyrka är såklart korrumperad, men Galgut låter inte de svartas kyrka komma till tals alls. För visst måste den också finnas?

Å andra sidan handlar det här om den vita mäktiga familjen som levt ett rikt liv på de svartas bekostnad, de tre syskonen får finna sig i att bli skildrade in på bara skinnet, och därför känner jag mig berörd av dem alla tre. För visst gör de sinsemellan upp med moral, godhet, egoism och liv som levs så olika. 

Galgut tycks själv leva med bland personerna i denna mäktiga roman, som verkligen fick mig att lyssna. Sydafrika är inte det viktigaste ändå, nej det är de tre syskonen och deras relation. Det är deras liv och deras döda. Och allt får sin förklaring, även den tappade tån.  

Tillåt dig själv att lära känna dem, tillåt dig att läsa boken.

Brown, Natasha: Samling ****

Jag läste den här boken två gånger. Helt enkelt för att när jag skulle skriva om den kom jag inte ihåg vad den handlade om. Och förvånansvärt mycket kändes helt främmande vid min andra omläsning. 

Men då föll å andra sidan alla bitar på plats. 

Till synes lågmält skildrar Brown den rasism som en svart kvinna i Storbritanien utsätts för, enbart för sin hudfärg. Att hon har ett jobb som gör henne förmögen hjälper inte alls, snarare väcker det ett nytt sorts hat. Att hon är kvinna och svart ställer till det, men dessutom framgångsrik, det gör saken värre.

Boken har ett antal uttryckssätt som alla förstärker bilden. Men det som pyr under ytan är rasismen konsekvenser, att alltid bli bedömd utifrån sitt yttre, att utstå trakasserier och veta att det inte kommer att ändras, det gör något med personen. Det ger en depression så stark att frågan kan ha blivit denna, är det inte bäst att strunta i behandlingen, är det värt det jobbet att få leva, för att enbart leva med detta förminskande. Den insikten ger mig samma sorg som dödsannonser med unga som gett upp ger. Den här boken är på allvar. 

En oerhört stark bok, som kräver sin omläsning för att kunna förstås.

Läs den, läs om den.

Månadsläsning juli  2022

Palm, Veronica: Inte alla män ****

Agrell, Vilhelm: Stockholm som spioncentral ***

Levy, Marc: Någon som du ***

Indridasson, Arnaldur: Ondskans ekon

Fraia, Emilio: Sevastopol ***

Berglund, Mikael: Ovanjorden ****

 Bra: Palm, Veronica: Inte alla män **** Det sades vara en deckare, men var istället en intressant och upplysande bok om riksdagsarbete och våld mot kvinnor

Mindre bra: Levy, Marc: Någon som du *** Läsvärt driv men nej, feelgood är inte min grej. Kanske jag läste mig mätt på det i min tidiga ungdom med Sigge Stark och Cherry Ames.