Starnone, Domenico: Bekännelser ****

Starnones tidigare böcker var båda läsvärda. Så även denna. 

Kanske att innehållet var lite svårt att greppa. Skildringen av mannen var uppenbar, men sen kommer dottern och väninnan med var sin del. Och tillför, ja vadå?

Är boken bara för att beskriva att rädslan för upptäckt är den enda drivkraften till att vara god? Och är han god egentligen? Kanske är det  bara han själv som tror på det...

Helst skulle jag ha velat diskutera helt öppet men jag vill inte spoila heller. Så när boken var slut kändes det som att mannen inte riktigt gick att greppa alls. Att leva sitt liv i fruktan för någon slags dunkel och trots allt inte alls särskilt ihågkommen bekännelse gjorde honom svag. Men inte god för det. Knepigt.

Här en länk till en rescension som kanske förklarar mer. Själv skriver jag ju bara reflektioner.

Den italienska vågen fortsätter övertyga | Alba

Läst 2022

Marklund, Anton: Under falkens vingar

Marklunds första bok, Djuvänner, var ett av dessa debutantverk som väcker intresse. Jag har hela tiden velat se en ny bok av författaren. Och nu kommer den, i form av en deckare med nostalgiskia hembygdsvibbar. Och övernaturliga drag som används i det godas tjänst, dvs mordutredningens tjänst. 

Ämnet är ett av dagens vidrigheter, och utsattheten hos offret är väl skildrat.

En deckare utöver det vanliga alltså.

Dessutom finns det med, det synska, det mystiska som vissa verkar kunna utöva. Det lyckas Marklund förmedla på ett sätt som gör det trovärdigt. Ja, jag kommer på mig själv att tänka att mycket mer finns i vårt inre som kanske skulle komma fram om det tilläts göra det. 

En riktigt bra deckare. Ja, jag rekommenderar att läsa den. Särskilt om du är från Västerbotten, för mångt och mycket känns igen. Det ger det lilla extra somkan lyfta en historia, igenkännande 

Wilde, Oscar: Dorian Grays porträtt ****

Det finns klassiker som av mig blivit olästa. Fråga mig inte varför. T.ex den här av Wilde. 

Den har lyckats gå helt under radarn vad innehållet beträffar. Jag vet inte vad jag väntade mig, och börjans adjektivbombning kändes bara så märkligt. Lägg där till att uppläsaren inte var den bästa och att innehållet, som frekvent använde ordet Hemsk och Hemskt, var skrivet på ett ytterst gammaldags språk, så fanns det bara några ljusglimtar kvar. 

Klassiker är ju ofta tidlösa på nåt sätt, den här historien snuddar vid nuet med sitt skönhetsideal och önskan att vara evigt ung. Dessutom visade den på hur onda gärningar kan göra en så avtrubbad att de egentligen inte betyder nåt. 

Det förs många olika resonemang, och jag skulle gärna ha gjort en analys om den dykt upp under litteraturvetenskapen. 

Faktiskt, väl värd att läsa eller lyssna på. Om man står ut med synen på kvinnor som verkligen är allt annat än feministisk.

Fast bered dig på att det mesta är hemskt på ett eller annat sätt. Där missade översättningen skulle jag vilja säga.

Helle, Helle: Bob ***

Jag tyckte inte särskilt mycket om den här boken. Fastän jag tror att Helle verkligen har tänkt till och prövat sina formuleringar ett flertal gånger, och hittat fram till ett intressant språk, känns handlingen bara jättekonstig. Fast jag måste erkänna att fast Bob både verkar smart och inte, så tycker jag ändå lite synd om honom, trots att jag retar mig på hans oförmåga att skärpa till sig. 

Men vet vi egentligen hur Bob är. Det är ju hans flickvän som lämnar ut honom, och vem vet om hon talar sanning. Just det greppet var ovanligt, men kändes alltså opålitligt. Bob, vad tänker du, egentligen?