Inlägg publicerade under kategorin Falkenland, Christine

Av violen - 5 april 2018 10:45

   Falkenland, Christine: Själasörjaren ***

 

Falkenlands böcker är aldrig trevliga. Så inte heller den här. Och jag förstår inte hur en sekulariserad person överhuvudtaget ska kunna förstå den.

Den påminner obehagligt mycket om Pastoralsymfonien av nobelpristagaren André Gide som jag läste i december. Om hur manliga strukturer parat med en snedvriden bibeltolkning kan leda vart som helst. 

Jag känner stor sympati med prästens hustru som håller sina tankar för sig själv i motsats till prästfrun i Gides bok som verkligen förstår allt.

Det här är ju verkligen den bild av prästen som förmedlats i svensk litteratur under lång tid. Men Falkenland lyckas trots allt förmedla en slags, om inte förståelse, så i alla fall insikt om hur just den här prästen kan göra det här. Att han är en människa med fel och brister och den enda chans han har att handla rätt är att utforma stategier för det. 

Det finns mer att skriva men vill man ta till sig Falkenlands insikter tycker jag man ska läsa själv. Med ett öppet sinne. 


Läst 2018

Av violen - 2 februari 2018 22:30

Falkenland, Christine: Min skugga***

 

En bok full av sorgsen tragik. Fast ibland känns det som en slags ondska vilar över alltihop. Är kvinnan bara ond eller är hon ett offer? Hennes lyte färgar hennes liv med bitterhet, kanske behövs även en sådan här berättelse i denna tid när alla ska klara allt. Kanske finns det ändå förmildrande omständigheter i livet....

Av violen - 11 september 2014 14:30

  

Falkenland, Christine: Spjärna mot udden ***


Jag har läst en del av Falkenland och har ofta ryst över innehållet, som har varit minst sagt svart av svärta. Men i Sfinx hände något. Den boken ville jag inte glömma.

Och nu har det hänt igen.

Här beskriver Falkenland en kvinna som kanske är starkskör, eller har levt ett dränerande liv som till slut resulterar i något som börjar med utmattning- och fortsätter med valfri symtombenämning.


Vilken befrielse jag hade trott att det skulle bli att få en diagnos, efter alla år...[...] Jag ska aldrig mer nå de höjder jag en gång gjorde. Jag var så pådrivande, påstår man. Då är det nog skönt för alla andra med denna nya kvinna som är lite slö och utjämnad och inte vill så förtvivlat.

Men vilken sorg det är att mista själva sin essens. sid 60f


Ja, Falkenland har spårat och hittat bytet. Där sitter de, kvinnorna, som likt bokens jag kvästs till liknöjdhetens rand. Om de inte lever ut sig och sitt, utan sitter tyst och stilla, kanske de klarar sig från att bli uppätna. Annars får de ta en medicincocktail (sid60) så att de lugnar sig.


Det hopp som inte alltid brukar finnas hos Falkenland skymtar jag i dessa meningar...

Lika hett som jag älskat andra, lika hett måste jag då lära mig att älska detta stycke - som är jag. [..] Kan man låtsas allt annat, kan jag låtsas också detta - att jag omsluter mig med allt som jag är och inte är och slutar upp att skämmas för att vara för lite och för mycket, för djup men inte djup nog. sid93


Falkenland är gränslös i det intima, hon skriver kanske, med ett populärt intryck, för mycket information. För att kunna läsa hennes klara vackra språk måste man vara bekväm med grovheterna, hennes gudslängtan och hennes tvära kast i berättandet. Känna efter, vill jag läsa detta fast det är modiga ord i ett sällsamt flöde. Svaret är ja för hon har en insikt om kvinnors villkor och växande svårigheter blandat med ytterligheter som berör.  


Läst 2014


Av violen - 2 oktober 2011 13:30

  Falkenland, Christine: Sfinx ****


Av de fem böcker som jag tidigare läst av Falkenland är nog den här den bästa. De övriga jag läst har varit i stil med; turattjagglömmerfort, de har varit väldigt otäcka, svarta, olyckliga. Och det är den här boken också. Men här finns det något annat som  varvas med galenskapen. Och språket är mer poetiskt, vilket visar sig direkt:


Ma hade hittat en vacker sten när hon lekte på inngergården, den fick jag. Den har nästan formen av ett hjärta. Stenhjärtat mitt. sid 24


Felix har jag förlorat en gång, den jag var med honom är också förlorad, men jag har ännu en framtid. Drömd. sid 25.


Anslaget är direkt, ärligt, den här kvinnan vet vad som försiggår inom henne. Hon är skenbart, och verkligt, avundsjuk men något inom henne har gått sönder och går inte att reparera. Breven blir ett slags försök till terapi men de hjälper henne inte. Och jag är övertygad om att de aldrig skickas, ropet på hjälp når ingen.


Jag känner för den här kvinnan på ett sätt som jag inte lyckats känna för Falkenlands tidigare gestalter. Och det beror nog på att hon inte alls är ovanlig. Det finns många därute som känner som hon, som har blivit ratade, bortslängda som en trasdocka, inte ägt sin kropp utan varit tvungna att lyda till abortens rand. Och som kanske inte varit så starka, men den enda hjälp som erbjuds är de små vita.

Jag tycker att Falkenland speglar en grupp i vårt samhälle som offrats på frihetens altare, kvinnorna som blev över i jämlikhetens namn, som inte orkade/kunde stå upp för sig själva och som slutar just med de små vita i sin hand. För vilka är det annars som förbrukar dessa piller som har den största förskrivningen?


Och vem kan undgå att känna sympati för den kvinna som säger:


Så kom inte och säg: Vi är inte delaktiga i ditt öde, du äger själv dina olycksval. Du är prisgiven och såld av dig själv. Dina händer är smutsiga.

Så starka känslor man kan ha då. Minsann. Här kan vi passa på att raljera över denna övergivna hona, som inte längre får komma i fråga. Ingen vill skuffa runt henne i båset för att komma åt.

Jag visste hela tiden att jag inte var värdig. Bar ständigt en förklädnad. sid 123


Jag tror att det här är Falkenlands starkaste kvinnorporträtt hittills. Ja, det känns nästan som ett socialt reportage. Boken berörde mig starkt.



Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se