Inlägg publicerade under kategorin Dostojevskij, Fjodor
Man kan förledas tro att i Brott och straff består brottet enbart i mordet på pantlånerskan, och straffet i den åttaåriga förvisningen, men Dostojevskij har ett helt annat syfte med boken och låter därigenom inte Raskolnikov undkomma så lätt.
Mordet på den gamla gumman är faktiskt bara ett medel att nå målet, och vad är då målet? Ja, Raskolnikov säger det själv, i sin bekännelse till Sonja:
- ”Du förstår - jag ville bli en Napoleon, och det var därför jag mördade……”
Raskolnikovs teorier om de ”vanliga” och ”ovanliga” människorna som han skrivit om i Periodisk Tidning, återges första gången av biträdande poliskommissarie Petrovitj, vid Raskolnikovs besök. Detta att det finns ovanliga människor, genier, som därigenom ges rätt att undanröja andra för ex. vis en idé, är något som inte tilltalar de övriga församlade. Razumichin, vännen, mumlar att han måste läsa artikeln själv och att det inte kan vara möjligt. Men Raskolnikov försvarar sina åsikter, och pekar där på att Napoleon m fl var brottslingar - ”enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla” och att alla - ”som…förmår komma med något nytt - de måste på grund av sin natur bli brottslingar” - och…”om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod”. Sedan förnekar han att han betraktar sig som någon Napoleon och då utbrister Petrovitj - ” Men herregud, vem i Ryssland i dag anser sig inte vara en Napoleon!” Detta med Napoleon dyrkan var alltså något vedertaget. Något som kanske var på väg att ”infiltrera” samhället. Att det var möjligt hade naturligtvis också att göra med att samhället hade ett mycket vitalt idéliv. Många ismer uppstod, allt från slavofilerna, som ville ha kvar det traditionella ryska samhället med sin knutenhet till kristendomen, till nihilisterna som ansåg att samhällsutvecklingen fick kräva våld om så var nödvändigt. Den senare riktningen nämns också i samband med Raskolnikov, även om han förnekar detta.
Senare, när Raskolnikov bekänner för Sonja, säger han dock rätt ut att Napoleon aldrig skulle ha tvekat att mörda gumman och därför: - ”slutade jag också med mina betänkligheter….och tog kål på henne…efter hans exempel”. (Ett exempel som naturligtvis vidareutvecklats i Raskolnikovs egen hjärna).
Precis som en del människor vid 1800 talets mitt ville Raskolnikov bli en övermänniska, han vill förkroppsliga en idé och därigenom hävda den, inte bara i ord utan också, som här, i handling. Han mördar för att pröva om han tillhör de få starka som har rätt att sätta sig över den allmänna moralen, över Gud. (Om Gud inte finns är allt tillåtet, enligt Dostojevskij i Bröderna Karamazov). Och däri består kanske brottet, att han kan tänka sig att fullföljasin tankegång, inte direkt att han tänkt den.
Detta är mästerligt skildrat i del 3, kap 5. (Det avsnitt som citeras ur här ovan ) Det kan faktiskt betecknas som Raskolnikovs egentliga (psykiska) rättegång, där replikerna haglar i en dialog som verkligen är som en kamp mellan brottslingen själv och Petrovitj, Zamjotov (även han kommissarie) och ”försvararens vittne” som Razumichins roll kan tänkas bestå av.
Straffet genomlider Raskolnikov i sin febersjuka kropp, och i sin dröm, där han åter hugger yxan i gumman som nu skrattar åt honom, tillsammans med den mänskohop som beskådar hans förnedring; han är trots allt ingen Napoleon, han är bara en mördare rätt och slätt och kan alltså inte undgå att ange sig själv. Teorierna håller bara om man är en Napoleon hela vägen, och en sådan samvetsdröm liknande Raskolnikovs, skulle aldrig Napoleon ha drömt.
Rättegången, där samhället dömer det fysiska brottet, leder till förvisningen där Sonja, författarens språkrör, med sin/Guds kärlek, låter honom skåda ljuset.
Ljuset som enligt Dostojevskij finns i den traditionella religionsuppfattningen, tro genom lidande, något Raskolnikov verkligen fick uppleva.
Madame Bovary
Hos Emma Bovary ligger ”brottet” på flera plan, både kvinnligt och manligt så att säga. Ser man henne med enbart kvinnliga drag, och utifrån den tidens sätt att betrakta kvinnor, var det sätt hon tog till sig romanerna på, närmast fanatiskt, något som skulle kunna förklara hennes osedliga beteende, ja t.o.m motivera att romaner inte skulle spridas i någon omfattning, nästan som på Don Quijotes tid. Men då skulle alla romanläsande kvinnor ha agerat som Emma, och så var knappast fallet.
På ett ställe i boken ges en bild av den Emma som hon är i sig själv: (min kursivering)
Apotekaren sade: Det är en kvinna med stor begåvning. Hon skulle inte
göra sig illa i en residensstad. Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet,
patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.
Men hon var full av åtrå, raseri och hat.
Hon var alltså till det yttre en riktig kvinna, med alla dessa goda drag; sparsam, artig, barmhärtig, men hon var också begåvad. Och däri ligger en del av problemet, och om man så vill, brottet sett ur samhällets synvinkel. Hon hade, med den tidens sätt att se, en ”manlig”(begåvad) hjärna i en kvinnlig kropp, och det är detta som gör att hon känner på ett manligt sätt; åtrå, raseri, hat! Väl dolt, så väl att hon nästan inte är medveten om det själv, finns dessa känslor, som sedan driver henne mot sitt öde. Hon vet, redan som ung flicka, att hon saknar någonting. Den enda kunskap hon inhämtar är ur romanerna, och det vill hon uppleva. Det är det enda sätt hon är medveten om, och det blir därför det enda hon kan använda sig av för att förlösa allt det som finns inom henne. Men hon är fast i konventionerna, och i det faktum att hon lever i fel århundrade. I dag skulle hennes energi kunnat ta sig uttryck i nästan vilket arbete som helst, och hon skulle ha lyckats. För på ett sätt lyckas hon ju också i boken, hon upplever den åtrå hon eftersträvar, men hon är för beroende, hon utnyttjas gång på gång, och ser det inte klart, hon kan inte vara lika kallsinnig som männen. Detta både p.g.a att tidens seder sätter käppar i hjulet, och så det att hon ju trots allt är kvinna, med en kvinnas känslor men utan tillåtelse ( från samhället) att bejaka sin manlighet; att få leva ut sitt raseri och sitt hat i något konstruktivt. Det kunde hon t ex ha använt till att genomskåda herr Lheureux (pantlånaren) och herr Homais (apotekaren), dessa män som båda genom att utnyttja paret Bovarys svagheter, hjälpte till att frammana den slutliga katastrofen.
Emmas man, Charles Bovary, kan dock bejaka sina kvinnliga drag. Dyrkar sin hustru och är henne trogen, tror på allt hon säger. Men det är heller inte bra, han lever kanske också i fel århundrade, de kan helt enkelt inte mötas eftersom människan enligt Hippolyte Taine är:
en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden.
Och tiden var inte rätt för Charles och Emma Bovary, därför hade inte heller Emma rätt att göra det hon gjorde, särskilt inte självmordet. Det visar Flaubert, dels med den utdragna dödskampen på slutet, som gör att man alltid kommer att minnas Emma Bovary med en svart vätska sipprande ur munnen och med bara fläckar i den svarta hårmassan, dels med Charles död, där han sitter på bänken med Emmas hårlock i sina händer, och underförstått, med krossat hjärta efter avslöjandena om hur hans hustru egentligen levt. Trots det fanns det strömningar som ville fria Emma Bovary, hon väckte viss sympati hos sina läsare redan på sin tid.
Facit blev två döda och ett föräldralöst barn, två f.d älskare som skakat av sig alltihop, och så den manliga makten i form av herr Lheureux och herr Homais, blomstrande som vanligt i fotspåren av en katastrof.
Dostojevskij och Flaubert tränger båda i sitt författarskap under huden på två gestalter, helt i realismens anda. Här förenas arvet från romantiken, den självständigt tänkande och känslomässiga individen, med realismens empirism, de går nära personerna, som verkligen kommer till uttryck i sin egen rätt, vare sig de är goda eller onda eller är de helt enkelt offer för den realistiska ”utvecklingen?”. D.v.s verkligheten till varje pris.
Likheterna mellan verken grubblade jag länge över, eftersom jag slukade varje ord i Brott och straff, men fick skärpa mig för att inte börja hoppa i Madame Bovary. Trots det upplevde jag båda böckerna ”i magen” så att säga. Kanske beror det på att båda dessa män drivs av något inom dem själva. Dels en inre övertygelse, Dostojevskij har religionen i bakhuvudet, dels en inre litterär glöd, Flaubert med sin impersonalitetsdoktrin.
Även det faktum att Flaubert yttrat: ”madame Bovary det är jag” visar på att det till syvende och sist är manliga (Flauberts) tankegångar som bejakas i en kvinnas (Emma Bovarys) kropp.
Man kan förledas tro att i Brott och straff består brottet enbart i mordet på pantlånerskan, och straffet i den åttaåriga förvisningen, men Dostojevskij har ett helt annat syfte med boken och låter därigenom inte Raskolnikov undkomma så lätt.
Mordet på den gamla gumman är faktiskt bara ett medel att nå målet, och vad är då målet? Ja, Raskolnikov säger det själv, i sin bekännelse till Sonja:
- ”Du förstår - jag ville bli en Napoleon, och det var därför jag mördade……”
Raskolnikovs teorier om de ”vanliga” och ”ovanliga” människorna som han skrivit om i Periodisk Tidning, återges första gången av biträdande poliskommissarie Petrovitj, vid Raskolnikovs besök. Detta att det finns ovanliga människor, genier, som därigenom ges rätt att undanröja andra för ex. vis en idé, är något som inte tilltalar de övriga församlade. Razumichin, vännen, mumlar att han måste läsa artikeln själv och att det inte kan vara möjligt. Men Raskolnikov försvarar sina åsikter, och pekar där på att Napoleon m fl var brottslingar - ”enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla” och att alla - ”som…förmår komma med något nytt - de måste på grund av sin natur bli brottslingar” - och…”om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod”. Sedan förnekar han att han betraktar sig som någon Napoleon och då utbrister Petrovitj - ” Men herregud, vem i Ryssland i dag anser sig inte vara en Napoleon!” Detta med Napoleon dyrkan var alltså något vedertaget. Något som kanske var på väg att ”infiltrera” samhället. Att det var möjligt hade naturligtvis också att göra med att samhället hade ett mycket vitalt idéliv. Många ismer uppstod, allt från slavofilerna, som ville ha kvar det traditionella ryska samhället med sin knutenhet till kristendomen, till nihilisterna som ansåg att samhällsutvecklingen fick kräva våld om så var nödvändigt. Den senare riktningen nämns också i samband med Raskolnikov, även om han förnekar detta.
Senare, när Raskolnikov bekänner för Sonja, säger han dock rätt ut att Napoleon aldrig skulle ha tvekat att mörda gumman och därför: - ”slutade jag också med mina betänkligheter….och tog kål på henne…efter hans exempel”. (Ett exempel som naturligtvis vidareutvecklats i Raskolnikovs egen hjärna).
Precis som en del människor vid 1800 talets mitt ville Raskolnikov bli en övermänniska, han vill förkroppsliga en idé och därigenom hävda den, inte bara i ord utan också, som här, i handling. Han mördar för att pröva om han tillhör de få starka som har rätt att sätta sig över den allmänna moralen, över Gud. (Om Gud inte finns är allt tillåtet, enligt Dostojevskij i Bröderna Karamazov). Och däri består kanske brottet, att han kan tänka sig att fullföljasin tankegång, inte direkt att han tänkt den.
Detta är mästerligt skildrat i del 3, kap 5. (Det avsnitt som citeras ur här ovan ) Det kan faktiskt betecknas som Raskolnikovs egentliga (psykiska) rättegång, där replikerna haglar i en dialog som verkligen är som en kamp mellan brottslingen själv och Petrovitj, Zamjotov (även han kommissarie) och ”försvararens vittne” som Razumichins roll kan tänkas bestå av.
Straffet genomlider Raskolnikov i sin febersjuka kropp, och i sin dröm, där han åter hugger yxan i gumman som nu skrattar åt honom, tillsammans med den mänskohop som beskådar hans förnedring; han är trots allt ingen Napoleon, han är bara en mördare rätt och slätt och kan alltså inte undgå att ange sig själv. Teorierna håller bara om man är en Napoleon hela vägen, och en sådan samvetsdröm liknande Raskolnikovs, skulle aldrig Napoleon ha drömt.
Rättegången, där samhället dömer det fysiska brottet, leder till förvisningen där Sonja, författarens språkrör, med sin/Guds kärlek, låter honom skåda ljuset.
Ljuset som enligt Dostojevskij finns i den traditionella religionsuppfattningen, tro genom lidande, något Raskolnikov verkligen fick uppleva.
Madame Bovary
Hos Emma Bovary ligger ”brottet” på flera plan, både kvinnligt och manligt så att säga. Ser man henne med enbart kvinnliga drag, och utifrån den tidens sätt att betrakta kvinnor, var det sätt hon tog till sig romanerna på, närmast fanatiskt, något som skulle kunna förklara hennes osedliga beteende, ja t.o.m motivera att romaner inte skulle spridas i någon omfattning, nästan som på Don Quijotes tid. Men då skulle alla romanläsande kvinnor ha agerat som Emma, och så var knappast fallet.
På ett ställe i boken ges en bild av den Emma som hon är i sig själv: (min kursivering)
Apotekaren sade: Det är en kvinna med stor begåvning. Hon skulle inte
göra sig illa i en residensstad. Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet,
patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.
Men hon var full av åtrå, raseri och hat.
Hon var alltså till det yttre en riktig kvinna, med alla dessa goda drag; sparsam, artig, barmhärtig, men hon var också begåvad. Och däri ligger en del av problemet, och om man så vill, brottet sett ur samhällets synvinkel. Hon hade, med den tidens sätt att se, en ”manlig”(begåvad) hjärna i en kvinnlig kropp, och det är detta som gör att hon känner på ett manligt sätt; åtrå, raseri, hat! Väl dolt, så väl att hon nästan inte är medveten om det själv, finns dessa känslor, som sedan driver henne mot sitt öde. Hon vet, redan som ung flicka, att hon saknar någonting. Den enda kunskap hon inhämtar är ur romanerna, och det vill hon uppleva. Det är det enda sätt hon är medveten om, och det blir därför det enda hon kan använda sig av för att förlösa allt det som finns inom henne. Men hon är fast i konventionerna, och i det faktum att hon lever i fel århundrade. I dag skulle hennes energi kunnat ta sig uttryck i nästan vilket arbete som helst, och hon skulle ha lyckats. För på ett sätt lyckas hon ju också i boken, hon upplever den åtrå hon eftersträvar, men hon är för beroende, hon utnyttjas gång på gång, och ser det inte klart, hon kan inte vara lika kallsinnig som männen. Detta både p.g.a att tidens seder sätter käppar i hjulet, och så det att hon ju trots allt är kvinna, med en kvinnas känslor men utan tillåtelse ( från samhället) att bejaka sin manlighet; att få leva ut sitt raseri och sitt hat i något konstruktivt. Det kunde hon t ex ha använt till att genomskåda herr Lheureux (pantlånaren) och herr Homais (apotekaren), dessa män som båda genom att utnyttja paret Bovarys svagheter, hjälpte till att frammana den slutliga katastrofen.
Emmas man, Charles Bovary, kan dock bejaka sina kvinnliga drag. Dyrkar sin hustru och är henne trogen, tror på allt hon säger. Men det är heller inte bra, han lever kanske också i fel århundrade, de kan helt enkelt inte mötas eftersom människan enligt Hippolyte Taine är:
en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden.
Och tiden var inte rätt för Charles och Emma Bovary, därför hade inte heller Emma rätt att göra det hon gjorde, särskilt inte självmordet. Det visar Flaubert, dels med den utdragna dödskampen på slutet, som gör att man alltid kommer att minnas Emma Bovary med en svart vätska sipprande ur munnen och med bara fläckar i den svarta hårmassan, dels med Charles död, där han sitter på bänken med Emmas hårlock i sina händer, och underförstått, med krossat hjärta efter avslöjandena om hur hans hustru egentligen levt. Trots det fanns det strömningar som ville fria Emma Bovary, hon väckte viss sympati hos sina läsare redan på sin tid.
Facit blev två döda och ett föräldralöst barn, två f.d älskare som skakat av sig alltihop, och så den manliga makten i form av herr Lheureux och herr Homais, blomstrande som vanligt i fotspåren av en katastrof.
Dostojevskij och Flaubert tränger båda i sitt författarskap under huden på två gestalter, helt i realismens anda. Här förenas arvet från romantiken, den självständigt tänkande och känslomässiga individen, med realismens empirism, de går nära personerna, som verkligen kommer till uttryck i sin egen rätt, vare sig de är goda eller onda eller är de helt enkelt offer för den realistiska ”utvecklingen?”. D.v.s verkligheten till varje pris.
Likheterna mellan verken grubblade jag länge över, eftersom jag slukade varje ord i Brott och straff, men fick skärpa mig för att inte börja hoppa i Madame Bovary. Trots det upplevde jag båda böckerna ”i magen” så att säga. Kanske beror det på att båda dessa män drivs av något inom dem själva. Dels en inre övertygelse, Dostojevskij har religionen i bakhuvudet, dels en inre litterär glöd, Flaubert med sin impersonalitetsdoktrin.
Även det faktum att Flaubert yttrat: ”madame Bovary det är jag” visar på att det till syvende och sist är manliga (Flauberts) tankegångar som bejakas i en kvinnas (Emma Bovarys) kropp.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se