Inlägg publicerade under kategorin Författare S

Av violen - Tisdag 3 juli 15:45

  Selahn, Monika: Brytning ***

 


Jag skulle inte vilja kalla det här en spänningsroman, i alla fall inte i den bemärkelse det är tänkt. För skumma män på bänkar och stolar och i svarta prejande bilar intresserade mig inte så värst. De var mest jobbiga.

Däremot läste jag med stor behållning om spelet kring uranbrytningen, som ju kunde ha varit vilken fråga som helst, och dess konsekvenser för alla inblandade. 

Jag är mycket tacksam att jag redan i gymnasiet, efter ett fullmäktigebesök, insåg att politik inte var något för mig.


Det kändes ganska jobbigt med alla intriger och PM som ska läsas.
När jag ser politiker på TV nuförtiden inser jag faktiskt varför de slingrar sig och säger både det som är sant och osant. Allt verkar göras upp bakom stängda dörrar ändå. 


Som politiskt inträngande material var den här boken riktigt intressant. Men som sagt, spännande? nja. 


Tack författaren för exemplaret!

ANNONS
Av violen - Måndag 18 juni 19:30

  Stamm, Peter: Ta vägen ***

 


Krass. Så skulle jag vilja beskriva den här boken. 

Det är en pojkdröm som tydligen många män har, att få lämna allt och bli ett med naturen. Jag har läst om det förr och kommer säkert att läsa om det igen.


Boken var nästan en thriller, och det var spänningen som fick mig att fortsätta läsa. Sanning, lögn, dröm och verklighet blandas på ett overkligt sätt och vad är slutet? Jag vet det inte än, men jag vet vad jag tycker om dessa män som flyr fysiskt bara för att de kan. Kvinnor måste stanna kvar och fly i sina hjärnor samtidigt som ingen frihet gives dem.


Det logiska och riktiga är ett av sluten, det andra gör mig lika.


Men ett nyttigt citat markerade jag.


Det var inte länge sen han lärt Konrad det gamla scouttricket: rikta klockans timviasare mot solen, så har du söder mitt emellan timvisaren och klockan ett. sid 28

 

 



Lästa böcker 2018


Jag har även läst Sju år

ANNONS
Av violen - Måndag 26 feb 10:30

  Seethaler, Robert: Ett helt liv ***


Uppenbarligen sökte människorna något i bergen, något de trodde sig ha tappat för länge, länge sedan. Han lyckades aldrig förstå exakt vad det handlade om, men under årens lopp blev han allt säkrare på att turisterna i grund och botten mycket mindre stapplade runt efter honom än efter någon ostillbar längtan. sid 101

 


Egger, mannen i boken, ror projektet livet i hamn. Boken är enkel på ytan men under levs ett liv, fullt av händelser med mer eller mindre meningsfullhet. Pojken utan förflutet lever sitt liv i den bedövande vackra omgivningen. Den mäktiga naturen tar hans kärlek. Men den ger honom möjligheter genom sin exploatering av linbanorna.


Seethaler gör en slags kulturgärning genom att skildra försöken till tämjning av den vilda naturens djupa dalar. Elementen ger och tar. Bokens undertexter kan vara många, författarskapet, den lilla människans utsatthet, kärlek i lavinernas tid. Men det som stannar kvar är citatet ovan, den ursprungliga människans inre längtan efter skönheten i den genuina naturen. 


Läst 2018

Av violen - 21 juni 2011 19:26

Simonson, Nisse: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? *** (Dod)


   Länge har den här boken stått i min bokhylla för att bli läst och därmed ändra mitt liv genom att svara på titelns fråga (nåja!). Men, jag blev besviken eftersom jag hört allt redan. En del är vettigt, t.ex att positiva tankar kan cementeras i hjärnan likväl som negativa, men en del är lite väl enkelt, skriv ut motion istället för antidepressiva medel. Hm. Ingen förståelse där inte. Och att rada upp en massa biverkningar gör ju knappast någon med psykiska problem lycklig. Dessutom tar han hela tiden sin egen övervikt i försvar, där borde väl någon också skriva ut motion kan man tycka. Men det är väl en annan sak.


Nåja nu är den läst i alla fall.



Läst 2011

Av violen - 27 juli 2010 22:00

Shute, Nevil: På stranden****

 

En dystopi från 1957 där atommolnet rör sig runt jorden och dödar allt i sin väg. Än har det inte nått Australien och där finns amerikanska flottans män varav chefen är Mannen och en ung australiensiska är Kvinnan i denna romantiserade skildring av världens undergång. Han är ett under av paragrafrytteri och allt trogen intill döden. Hon är en drickande "eskortliknande" flicka. Runt dessa två vävs en väv som i första halvan av boken tar andan ur en.

Livet går vidare trots att tiden rinner ut och Shutes bild av det livet är sorglöst, bonden planerar för nästa skörd och Mannens underställde officer planterar likt Candide sin trädgård för att underlätta för sin naiva hustru (liksom andra kvinnor som skildras helt utan förmåga att ta hand om sig själv) som inte vill tro på det som komma skall. Fascinerande läsning faktiskt, skulle det kunna gå så lugnt tillväga? Så helt olika andra dystopier jag läst.

Men Shute är tekniker och det som i första halvan är andlöst spännande, ubåtsresorna  till de "strålningssjuka" områdena, så långt som till Seattle, för att utforska mystiska meddelanden, förvandlas i den senare delen till ett långt, detaljerat våldsamt Grand Prix och tidigarelagda fisketurer. På slutet väcks intresset igen men då är det verkligen slut. Men berörande slut.  


Trots allt, en bok att läsa, särskilt om man gillar dystopier och vill läsa en romantiserad bild som faktiskt ändå ger en rysningar.

Av violen - 23 juli 2010 14:30

Shelley, Mary: Frankenstein***


Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.


Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?


I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.


-----------------------------------------------------------------------------------------------


När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 








När jag läste boken var mina tankar:


  • Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
  • De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
  • Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
  • Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
  • Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
    Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

  • längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
  • nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
  • cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
  • empirismen tydlig
  • sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
  • gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
  • spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
  • Vad menade producenten med filmen:
  • Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)
  •  
Av violen - 29 juni 2010 09:30

 Stasiuk, Andrzej: Världen bortom Dukla**


Hm, den här boken var helt klart skum. I början fick jag läsa alla meningar flera gånger och ändå hängde jag inte med. Tills jag började tänka att jag läste meningar för att de innehöll ord, dvs för språkets skull och inte för att de direkt innehöll någon handling. Och då blev det genast mycket mer läsvärt. Men ändå.


Jag tänkte tillbaka och kom fram till att precis så här trodde jag att nobelpristagare skrev förut, fullkomligt obegripligt. Bara ord som staplades på ord. För så är den här boken faktiskt. Jag försöker verkligen gilla den, men nej. Ibland glimtar språket till men det är så fragmentariskt att det bara blir en gnista. Kanske att alla upprepningar av allt möjligt betyder nåt men vad? Ja inte vet jag.


Den sista delen med kortkorta novellaktiga texter var aningen lättare att förstå och där glimtar språket oftare. Men det var ju inte de texterna som var boken.


Nu har jag läst så många nobelpristagare att jag vet att såhär skriver de inte. Får Stasiuk nån gång nobelpriset blir jag bestört men inte förvånad. Besviken men inte uppgiven. För det kommer ju mera. Så många bra böcker som jag läst sista åren kan jag tänka mig minst tio kandidater........Och höstarna har blivit mer spännande sista åren......:-)



Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se