May, Peter: Lewismannen ***+

Svarthuset var bra. Den läste jag för drygt ett år sen, men mindes inte så mycket av den. Nu när jag läste fortsättningen Lewismannen, kände jag inte riktigt igen mig, men, konstigt nog, så började jag minnas personerna mer och mer allteftersom.

Handlingen är helt enkelt intressant och skildrad från olika håll och tider. Ändå går det väldigt bra att hänga med. Och i början fanns mitt favoritattribut, en karta!  Den behövdes inte förrän i senare delen av boken men då var det fascinerande att studera den...Och dessutom, demens (så sorgligt att läsa om, lite ovanligt i deckare), prästhyckleri (som alltid) utredare (utan vapenlicens och bricka, som alltid!) ung kärlek ( vibbar till Yrsa Sigudadottir) Och så vidare...Allt väl skildrat.

May skulle utan vidare kunna skriva en vacker roman om öarna, hans språk känns lite bortkastat på en deckare:

Havet morrade och fräste långt där nedanför, som om det hoppades på att kunna fånga in dem från klippkanten, och suga ner dem i djupet. Det spottade salta stänk i deras ansikten. sid 178

Men hellre njutbart språk än förutsägbart våld som det alltid måste sluta med. Suck. Är det för att bana väg för slutet på en presumtiv TV-serie eller vad?

Nåja, fortsätter May såhär kanske trean blir en fyrstjärnig sak, nästan aldrig uppnådd av en deckare här hos violen.

Slutsats: Läs!

Lästa 2015