May, Peter: Coffin Road

En lite mer komplicerad och aktuell historia har May skrivit denna gång. Och den är väl upplagd. Minnesförlust funkar ju alltid och här finns dessutom ö och fyr och jordens framtid. Riktigt intressant bitvis.

Men jag minns ändå med saknad Lewistrilogin. Ja det kan inte hjälpas, där fanns en magi som May inte lyckats återskapa. Även om den här boken ibland närmar sig. 

Tack modernista.

Läst 2017

   May, Peter: Lewispjäserna ***

Ja så har jag läst tredje och sista delen av Mays deckare.

Först läste jag Svarthuset och gillade, så läste jag Lewismannen och gillade ännu mer!

Och nu har jag läst Lewispjäserna. Den var också riktigt bra, med karta och allt. Nostalgi och mystik och barndomsvänner i salig förening. För att inte tala om ex som tittar fram med släta ansikten ur dimmorna.

Det är ju sista boken sägs det, hm, är det verkligen sant? Men hur kommer det att gå för Fin? Och vem sjutton sköt egentligen? Jag bara undrar...

Jag hoppas Lewispjäserna, liksom de andra böckerna, blir tvserie. Del ett för fåglarna, del två för färderna genom landskapet och del tre för musiken!

May kommer garanterat tillbaka med fler deckare. Suck, ännu en författare jag vill fortsätta läsa...

Läst 2015

 May, Peter: Lewismannen ***+

Svarthuset var bra. Den läste jag för drygt ett år sen, men mindes inte så mycket av den. Nu när jag läste fortsättningen Lewismannen, kände jag inte riktigt igen mig, men, konstigt nog, så började jag minnas personerna mer och mer allteftersom.

Handlingen är helt enkelt intressant och skildrad från olika håll och tider. Ändå går det väldigt bra att hänga med. Och i början fanns mitt favoritattribut, en karta!  Den behövdes inte förrän i senare delen av boken men då var det fascinerande att studera den...Och dessutom, demens (så sorgligt att läsa om, lite ovanligt i deckare), prästhyckleri (som alltid) utredare (utan vapenlicens och bricka, som alltid!) ung kärlek ( vibbar till Yrsa Sigudadottir) Och så vidare...Allt väl skildrat.

May skulle utan vidare kunna skriva en vacker roman om öarna, hans språk känns lite bortkastat på en deckare:

Havet morrade och fräste långt där nedanför, som om det hoppades på att kunna fånga in dem från klippkanten, och suga ner dem i djupet. Det spottade salta stänk i deras ansikten. sid 178

Men hellre njutbart språk än förutsägbart våld som det alltid måste sluta med. Suck. Är det för att bana väg för slutet på en presumtiv TV-serie eller vad?

Nåja, fortsätter May såhär kanske trean blir en fyrstjärnig sak, nästan aldrig uppnådd av en deckare här hos violen.

Slutsats: Läs!

Lästa 2015