Galgut, Damon: I ett främmande rum ****

Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både Löftet och Bedragaren är bättre. Alltså har han utvecklats under årens gång. 

Här är det tre olika berättelser, långnoveller kanske man kan kalla dem, men på samma tema och med samma huvudperson, en ung man som reser i Grekland, Afrika och Indien. De är mycket olika sinsemellan, men samtidigt rör de sig i olika känslostämningar.

Kanske ligger bristen i att det blir lite fragmentariskt och abrupt avslutade historier. Jag får en känsla av att det egentligen är den sista historien som skavt och vill bli skriven, men att den behöver stöttning av de två andra. För den tar upp psykisk ohälsa och dess följder som var lite tabu fortfarande 2010. Trots det blev boken Bookerprisnominerad det året. Men inte förrän med Löftet fick han priset.

När jag läste min första Galgut, Bedragaren tänkte jag direkt, den här författaren måste jag hålla koll på. Jag känner Nobelvindar nämligen.

Galgut, Damon: Löftet ****

Med Bedragaren här, väcktes mitt intresse för Galgut. Och nu när jag under tio timmar lyssnat på boken Löftet, är jag ännu mer imponerad. Inte förvånande att Galgut fått Man Booker price för 2021.

Galgut lyckas, på samma sätt som i Bedragaren, komma sydafrika helt nära. Utan att behöva långa utvikningar, bara levererar han det land sydafrika blivit och den fördröjning som finns kvar med den vita rasens (trodda) överlägsenhet. Men även en vink om att allt kan komma att förändras. Bör förändras. 

Det som är nytt och faktiskt känns lite passerat är den gamla klyschan om den onda kyrkan, den onda katolska kyrkan. Ingen nåd finns i skildringen av prästerna och deras anhang. Visst, de vitas kyrka är såklart korrumperad, men Galgut låter inte de svartas kyrka komma till tals alls. För visst måste den också finnas?

Å andra sidan handlar det här om den vita mäktiga familjen som levt ett rikt liv på de svartas bekostnad, de tre syskonen får finna sig i att bli skildrade in på bara skinnet, och därför känner jag mig berörd av dem alla tre. För visst gör de sinsemellan upp med moral, godhet, egoism och liv som levs så olika. 

Galgut tycks själv leva med bland personerna i denna mäktiga roman, som verkligen fick mig att lyssna. Sydafrika är inte det viktigaste ändå, nej det är de tre syskonen och deras relation. Det är deras liv och deras döda. Och allt får sin förklaring, även den tappade tån.  

Tillåt dig själv att lära känna dem, tillåt dig att läsa boken.

Galgut, Damon: Bedragaren ****

En riktigt bra bok. Galgut lyckas förmedla var sydafrika befinner sig i dag (2011). Miljöförstöring, korruption, brottslighet. Men under allt ligger ändå rasismen kvar. Så skickligt fångat.

För det här är en riktig roman men med deckarens driv och belysande av samtiden, utan sitt mord. Eller...tja....Nåja, jag är ingen spoilare. I vart fall berättar Galgut en historia som man egentligen inte vill höra. Det var väl inte såhär det skulle bli? Just därför är den så viktig, ogräs måste hela tiden bekämpas, det är en ändlös kamp. 

Kanske Galgut speglar detta i följande meningar:

Det slår honom att tiden är den stora skrattspegeln. På nära håll är det mänskliga livet en katalog över smärta och makt, men när det gått tillräckligt lång tid förlorar allt sin betydelse. Ingenting som människorna göra varandra har till slut någon moralisk laddning. Historien är som marken härnere, neutral och möjlig att betrakta, ett mönster en form. Mord och våldtäkt och plundring - med tiden blir de bara färgrika detaljer i en berättelse. sid 206

Man vill tro att huvudpersonen, Adam, är en bra person. Att hans försök att vara det är ett försök att anamma den nya tidens moraliska kompass. Men, han är en färgrik poet i Galguts berättelse, ett medel för att nå ett mål, Sydafrika har en lång väg kvar, dold rasism är också rasism. 

Galgut vann Bookerpriset i år med sin roman Löftet. En bok att se fram emot.