Inlägg publicerade under kategorin Kadare, Ismail

Av violen - 29 november 2014 23:20

Jag har läst flera av Ismail Kadarés böcker och tyckt att de flesta varit intressanta, ja så intressanta att han har en egen rubrik hos violensboksida här.

Nu skriver Berabooks att Modernista ger ut en del böcker på nytt, dvs dessa tre:

Krönika i sten 

Den hårda vintern 

Drömmarnas palats


Där har jag faktiskt oläst Krönika i sten och Den hårda vintern. Medan jag däremot läst Drömmarnas palats.


Nu blev jag väldigt sugen på att ta mig an det jag har oläst av Kadare. Jag tappade lite inspirationen när jag läste den här intervjun  ”Mannen som tog avstånd från sig själv”. Men jag har alltid haft honom som nobelpriskandidatfavorit. Fast i Stäppgudarnas skymning är han minst sagt negativ till priset, men det är nog bara för att skoja till det litegrann.

Att han inte skriver mer kanske ligger honom i fatet, men det kan ju också tyda på en självinsikt som inte alla författare besitter.



Av violen - 18 juni 2010 17:30

Kadare, Ismail: Stäppgudarnas skymning ****

 

Ah, Kadare! I början var dock den här boken riktigt seg och jag tänkte att det kanske berodde på att den inte utspelade sig i Albanien. Men sen tog den fart och jag har sällan läst nånting så vanvettigt inborrande om författarskolor (?) och politik som det här. Nånstans vet jag att här är en kärna till den ryska litteraturens våldsamt depressiva storhet! Även om den beskrivs utifrån, och självbiografiskt, av en albansk utbytesstudent.

Boken innehåller så mycket att jag blir nästan yr medan jag läser den, en yrsel som består nu när jag ska beskriva den. Vad ska jag ta med? Jag inser att det måste bli minimalt och hänvisar till Världenslitteraturs förnämliga recension av boken där även en sammanfattning ingår.

Ok, nobelpriset och Sverige är med en hel del men det tar jag sist som vanligt.

En enda mening som visar Kadares sätt att med några få ord göra språket vackert:

Jag såg hur min andedräkt stelnade framför munnen på mig och jag skulle inte ha blivit ett dugg förvånad om jag fått se den falla till marken och splittras i tusen fina kristaller. sid 160

 

I senare delen befinner sig huvudpersonen alltså i Moskva och på sitt studenthem talar han om för sin ryska väninna/älskade hur studenthemmet är uppbyggt, under en hissfärd.

På första våningen bodde nybörjarna vid institutet, de som ännu bara begått några få litterära synder. På andra planet litterturkritiker, konformistiska pjäsförfattare, livets blankpolerare. Tredje... kretsen innefattde de malltrogna, lismarna och slavofilerna. Fjärde kretsen kvinnor, liberaler och de som blivit besvikna på socialismen. Femte kretsen baktalare och angivare, Sjätte kretsen de nationslösa, dvs. de som övergett sitt språk för att skriva på ryska... sid 104

 

Sjätte kretsen, regimkritik så det förslår, där stäppgudarna breder ut sig både mot lettland och balkan, och där bor även utländska studenter som huvudpersonen.

Boken är tidvis riktigt humoristiskt skriven, jag log flera gånger fast jag inte tror att det var meningen. Jag kunde också känna en igenkänning till Mästaren och Margita, nånstans var den lite burlesk med sin fylla och sina litterära uppkastningar och manuskriptet som var på avvägar i slummiga rum. Det var fantasy utan fantasy, bara våldsam sanning.......sanningen överträffar dikten. Ingen behövde flyga iväg på en kvast utan istället kastar en mongol sig i förtvivlan ut och se, ingen kvast fanns tillstädes. That´s life!
Jag gillade den verkligen!



Och så antiflirten måste man nästan säga, med Sverige och Nobelpriset. Fast det är såklart ironiskt menat, tror jag i alla fall! (?)


Först berättelsen om legenderna som Kadare med förkärlek ju har med i sina romaner (till vilken nytt kan man nu undra se nedan!!!):

Den bosniska versionen tjänade som inspirationskälla för Ivan Andri´cs roman, Bron över floden Drina som gav honom nobelpriset. sid 31f.

 

Jag visslade till. Det var alltså allvar. En roman vid namn Doktor Zjivago hade fått nobelpriset. Det var en dålig roman, riktigt dålig. sid 119

 

Alla talade bara om detta, en del häftigt, andra mer försiktigt. Noblepriset, vilket jävla pris! Det var från Skandinavien det onda kom.

 - Men om nu Sjolochov åker till Sverige vartenda år för att inte Svenska Akademien ska glömma bort honom? sa någon bakom mig.

 - Du ska inte snacka så mycket, blev svaret.

 - Vad är nobelpriset för nånting? frågade Taburokov en av Jungfrurna från Vitryssland. Jag tycker jag känner igen namnet.

- Det är en giftgåva från den internationella borgerligheten, förklarade hon. sid 125

 

Nästan alla på vår kurs hade skrivit insändare som de nu gick och väntade på att få se i tryck. Bland dem var Taburokov, som fortfarande hade för sig att nobelpriset var ett påfund av amerikanska regeringen i maskopi med New Yorks judar, och Maskiavicius, som kvällen innan hade sagt att Pasternak var hundra gånger bättre än resten av sovjetlitteraturens slödder. sid 128.

 

Ha, ha skrattade han illvilligt. Nobelpriset, tänka sig! sid 132

 

Av det skrivna om just nobelpriset kan man inse att det trots allt, i fallet med ryska författare, uppfattats som ett slags politiskt pris. Och dessutom ett pris som inte var direkt uppmärksammat efter förtjänst. Men ändå, intressant att lägga märke till då det inte framställs i någon direkt förtjusande dager......:-) Ironiskt som sagt (hoppas jag).

 



------------------------------------------------------------------------------------------- 







Kadare själv har tröttnat, hans röst vill tystna enligt den här intervjun. Och jag blir smått chockad, Bröllopet som jag verkligen gillade tycker han själv är hans svagaste bok!!!! Han har helt enkelt skrivit tillräckligt och är trött på politik.


"Om de gamla sederna och myterna han använt så mycket säger han ”det där är bara exotism, jag använde dem enkom för att fly politiken.” "


Precis som artikelförfattaren blev vid intervjun av författaren som hon så beundrat, precis som hon blir jag........förbluffad. Men när jag hämtat mig måste jag säga. Bravo Kadare! Ärlighet varar längst! En sann förmedlare av orden och dess makt inser när orden tagit slut! Och är medveten om sina uppkastningar.

Trots DN:s artikel vill jag fortsätta tills jag läst allt av Kadare. Och då inte bara för innehållet (som tydligen är liiite fööör konstruerat) utan för ordens magi, en gåva som han tydligen inte vet om att han har eller i alla fall haft!

Av violen - 28 januari 2010 18:30

 

Den här boken finns med i Lyrans utmaning. Eftersom jag läste den 2007 har jag istället valt att läsa Bröllopet av Ismail Kadare. Den skriver jag om på annan plats.

 

 

Kadaré Ismaïl :Aprils frusna blommor** Mitt intresse väcktes för Ismaïl Kadaré i och med Den döda arméns general. Så jag beställde ytterligare en bok av honom men blev besviken. Denna utspelar sig i nutid och var på så sätt intressant, men den var så pass egendomlig att jag inte riktigt hängde med....antingen var den sann så att det fanns nåt slag arkiv i nån grotta eller så var det en metafor för nånting som jag inte riktigt hajade....ändå tror jag att det här var mer en bok i nobelpriskommiténs anda, de ska ju ha det som ingen annan förstår........men jag ger inte upp, nu beställer jag ännu en bok av Ismaïl Kadaré få se vad den får för stjärnor!


Läst 2007

Av violen - 28 januari 2010 18:30

Läser den här i Lyrans utmaning istället för Aprils frusna blommor som jag skrivit om på annan plats, se under Kadare, Ismail

 

 

Kadaré, Ismail: Bröllopet ****


Det är några år sen jag läste Kadaré och direkt jag började läsa Bröllopet kände jag att jag saknat det.

Bröllopet är otroligt intressant eftersom den tar upp tiden vid revolutionen och hur den gamla tiden möter den nya. Det jag läst tidigare om blodshämnden tas även upp här. Om jag skulle läsa den här boken med mina långsamma analysglasögon skulle jag hitta massor. Nu nöjer jag mig med att läsa om hur den nya tiden möter den gamla.


Inledning: en räls är saboterad. Ett bröllop pågår i närheten. Det antas att det är fulla bröllopsgäster som gett sig på rälsen. "Men verkligheten visar sig vara ganska annorlunda. Och med den finns en historia förbunden." Så börjar Bröllopet.

Och sen berättas verkligen denna historia, sedd genom olika människors ögo:. S.K.- författaren, Soda Kaustiska - arbetaren, bruden, brudgummen, brudgummens far, journalisten, bröllopsgäster i mängd. Och brudens far som är den enda från brudens släkt som dykt upp. Över alltihop vilar Kanun, (eller som det översatts här, Kanon) den sedvanerätt som reglerade de rättsliga förhållandena mellan människor i Albanien och som anses härröra från förromersk tid. Den lurar i vassen precis som äktenskapsmäklaren och den försmådda fästmannen som bruden trolovats med när hon var 10 år. Men i samband med revolutionen upplöstes sådana förbindelser och bruden gifter sig nu med en man som hon blivit kär i. Så en stor del av handlingen handlar om hur folket nu agerar sen de blivit kvitt Kanun och religionens ok.

Författaren dansar med en flicka i långbyxor (vilket man i efterordet kan läsa var mycket uppseendeväckande på den tiden.) Hon frågar författaren:

Hennes far då, vad tror du han kommer att göra?

........Ingenting.

Jag är rädd att han planerar något. Se på hans ögon. Jag har aldrig sett ett par ögon se så vilda ut.

Dom är inte så vilda precis. Dom har snarare förlorat sig i förundran.

 Det där är en fanatikers ögon, sa hon.

Nej, nej. En del stadsmänniskor kan ha världens mildaste utseende och verkar uppföra sig högst kultiverat. Men bland dom kan man träffa på helvilda fanatiker. En gång såg jag en sån kultiverad fanatiker i ett uppriktigt ögonblick. Det var så motbjudande att det trotsar all beskrivning. s31


Revolutionen är hela tiden det väsentliga, och att den var en kamp för kvinnans frigörelse i mycket hög grad visar sig i att det bland annat uppförs ett teaterstycke. "Bryt mindreårigas trolovningar".


Och arbetarna är i majoritet eftersom alla som arbetar med järnvägen kommer. De kallas flyttfåglar och är en motsvarighet till våra rallare. Kadare låter författaren  ha en framträdande roll, det är hans närvaro och hans naivitet som låter mycket komma till tals, och som håller fram litteraturen.  Bland annat säger en arbetare:

En dag råkade vi gå på ett möte om litteratur, och där fick vi bland annat höra att såna som vi inte var typiska för litteraturen. Om en författare fick för sig att skriva om oss skulle inte hans verk anses typiskt. Nåja, brukade vi säga, författaren skulle i alla fall inte göra livet surt för oss. Ingen kan säga annat än att författare är klyftigt folk, dom dillar inte om småsaker. s96.


(Det sägs ju att Sverige är det enda land som har en renodlad arbetarlitteratur.)


Jag nöjer mig med de citaten men boken innehåller mycket mer. Kadare skriver också på ett, enligt mig, suveränt sätt. Vilket jag sett även i hans andra böcker. Det exemplar jag nu läste innehöll både ordförklaringar och ett efterord.

Där står det:

.......han (Kadare) skriver sina romaner utifrån en lyrisk grundton. Han anknyter, troligen mycket medvetet, till det stora arvet av folkdikter och folksånger.


och


Socialistisk realism är inte en fråga om det ena eller den andra formen utom (sic!) om författarens förhållningssätt till verkligheten.


Det här boken äger det jag kallar kvalité, som för mig innebär en unik ton, en riktig historia, nya kunskaper och tänkvärda meningar. I den här boken fanns allt det samlat.


Läst 2010





Av violen - 1 januari 2010 18:30


Kadaré Ismaïl: Den döda arméns general **** Faktiskt måste jag ge den här ovanliga boken en fyra....den har ett absurt ämne jag vet, men den är skrivet på ett sätt så att den liksom äter sig under skinnet på en. Jag var bara tvungen att stäckläsa ut den och fast den liksom inte fick nåt riktigt slut så gjorde det ingenting. Generalen som åker tillbaka till platsen för striderna som hölls för 20 år sen (bara det, tänk vilken kort tid efter ett krig, så många som finns kvar och minns) för att gräva upp sina döda landsmän och föra dem tillbaka till fosterjorden. Vilket absurt uppdrag! och med vilken skärpa det skildras att kriget är slut och fred är skipad, allt är glömt (tror de) men inget är förlåtet (får de bli varse). Historien böljar fram och tillbaka, utan att man tappar tråden. En ytterst ovanlig men otroligt suggestiv och välskriven roman, inte för inte finns Kadaré på listan över tänkbara nobelpristagare.....jag har hemma en till bok av honom men måste vänta ett tag med att läsa den, nånstans blev jag utmattad av den här boken......


Läst 2007



Av violen - 1 januari 2010 18:30


Kadaré Ismail: Drömmarnas palats **** Du som följer min bokläsning undrar säkert varför jag hela tiden läser den här albanske författaren......Och jag undrade det själv efter förra boken som väl var sådär. Nu tror jag ju att han kommer att få nobelpriset en vacker dag och då är det ju ganska tufft att ha läst en massa av honom, men frånsett det så skriver han bra. Den här Kafka-Processen inspirerade boken blev otroligt spännande direkt och jag bara läste och läste och läste. Och trots att den hade ett ordentligt slut ville jag att den skulle fortsätta. Det måste vara språket, beskrivningen av Drömmarnas palast, de mörka gångarna, de mystiska rummen, interiörerna, männen som hämtar drömmarna, ja allt ger en känsla av stor litteratur. Dock önskade jag att någon satt bredvid och översatte vad det egentligen handlade om. Samhällskritik javisst men exakt hur? Nu var det iofs inte nödvändigt för texten bara flöt på så innehållet var oväsenligt vilket det definitivt säkert inte är för författaren. Men det kändes som jag hade flow när jag läste den........


Läst 2007

Av violen - 1 januari 2010 18:30


Kadare Ismail: Grymma April **** Ännu en Kadare! Och som vanligt vid det här laget, en bra sådan. Blodshämnd handlar det om den här gången och Kanun, boken om blodshämnd. Jag ryser och inser att en del av Balkans problem finns kanske i dessa historiska (?) berättelser. För inte kan det väl förekomma än i dag????


Läst 2007


Tyvärr vid en uppdatering 2010 hittade jag denna länk.


http://www.dn.se/nyheter/varlden/blodshamnd-tvingar-albaner-stanna-inomhus-1.780148




Av violen - 1 januari 2010 18:30

Ismail Kadare, albansk författare.

  

Biografi (från wikipedia)

Ismail Kadare föddes 1936, och upplevde därmed andra världskriget och dess åverkningar på Albanien, med först italiensk och sedan tysk ockupation, varefter landet hamnade i Östblocket under Sovjetunionens inflytande. Efter grundskola och gymnasium i födelsestaden, inskrevs han vid universitetet i Tirana där han studerade språk och litteratur, och där han 1956 tog lärarexamen. Han studerade också världslitteratur i Moskva.

Från 1960-talet var han en av Albaniens ledande kulturpersoner. Trots att han är och var marxist,[1] blev hans kritik mot Enver Hoxhas regim anslagsgivande för hans författarskap, då han på olika sätt i skönlitterär dräkt försökte mana till befrielse. 1970 invaldes han i parlamentet, vilket medgav en viss rörelsefrihet; han kunde därmed resa utomlands. Han åsamkade sig missnöje med en politisk satir 1975 och förbjöds då i tre år att utge något verk. Han var dock inte att betrakta som en dissident under Hoxha.[2]

I protest mot Ramiz Alia, som var den siste kommunistiske presidenten i Albanien före demokratiseringen, sökte och fick Kadare med familj politisk asyl i Frankrike 1991. Han var redaktör för den franskspråkiga litterära tidskriften Les Lettres Albanaises.

Han har tilldelats flera pris, däribland Prinsen av Asturiens pris (2009) och historiens första Man Booker International Prize (2005).[3]

Författarskap

Ämnet i de flesta av hans romaner är albanernas historia från och med den turkiska erövringen i mitten av 1400-talet och fram till nutid. Till en början gjorde sig Kadare ett namn som lyriker, men han gav snart upp denna genre och gjorde 1964 succé med romanen Gjenerali i ushtrisë së vdekur (Den döda arméns general), som också har filmatiserats flera gånger, bland annat med Marcello Mastroianni. Trots kritik och censuråtgärder från den kommunistiska regimens sida lyckades han nå en internationell publik med många av sina romaner.

I kritik mot den då rådande socialrealismen använde Kadare tidigt i sitt författarskap en allegorisk form för sitt berättande. Hans stil har jämförts med både Gabriel Garcia Marquez magiska realism, och med Franz Kafka. Gestaltat med historiska romaner, kretsar hans romaner kring frågor om minne och sanning.


Böcker jag läst med fet stil, finns några kvar!

  

  • Den döda arméns general 1973
  • Krönika i sten 1975
  • Bröllopet 1976
  • Den hårda vintern 1980
  • Stäppgudarnas skymning 1983
  • Nischen i muren 1986
  • Vem förde hem Doruntine? 1988
  • Bergens Homeros 1990
  • Drömmarnas palats 1992
  • Monstret 1994
  • Aprils frusna blommor 2003
  • Grymma april 2007

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se