Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2018

Av violen - Tisdag 17 april 23:00

  Roos, Anna: Pakt


Spel, Roos första deckare var väl sådär. Tilltalade mig inte jättemycket. 

Men när jag fick Roos andra deckare, Pakt, av förlaget så läser jag den förstår.

Och blev lite smått imponerad måste jag säga. Även om jag faktiskt anade sammanhanget innan slutet så gjorde det ingenting. Och även om researchen vad det gäller bondelivet och dess villkor kändes lite ogenomarbetad, vilket var lite störande. Det är ju ett väl använt scenario att låta människor från olika klasser mötas genom barndomens lekar, så att de kan mötas igen som vuxna.

Så även om det är en snegling till Den hemliga historien, Den svavelgula himlen, ja kanske så långt tillbaka som Kulla-Gulla så funkar ändå konceptet. 


Det som jag ändå tycker är det intressantaste i Roos bok är kopplingen till nutidsfenomenen. Något som helt klart är trovärdigt är bloggandet vilket jag inte stött på förut. Det är en värld som 2007 var förbehållet, precis som det skildras, ungdomsgenerationen.*  Den generation som snabbt gick över till facebook några år senare. 

Och det är trovärdigt att sidan kan finnas kvar 10 år efteråt. 


Jag läser kanske in för mycket i texten, men det kändes som att jag betraktade en slags filosofisk nutidsskildring med en krackelerande verklighet. En väl dold kritik mot det samhälle som inte tillvaratar de sköras rätt, och inte heller djurens rätt. Att jämföra en död kropp med ett dött djur var tungt, ovanligt tungt. Och ändå helt logiskt.

"Är du inte uppkopplad kan ingen höra dig skrika"


Jag kanske är helt ute och djupläser där inget finns men jag hoppas Roos förmår behålla flödet, nutiden och konsekvenserna i nästa deckare. 


Läs, jag tror du gillar det här.


Tack modernista.


*(Även om många äldre med hemsidor bytte ut dessa mot en blogg vid den tiden.)

Av violen - Måndag 16 april 13:45

  Luiselli, Valeria: De tyngdlösa  ***

 


Mycket hyllad debut som jag tog mig an med stor förväntan. Och allt gick bra i början, jag hängde med och fick mig till livs en ovanlig historia (vilket jag gillar) skriven på ett märkligt sätt (vilket jag gillar, ibland) med märkliga hänvisningar till nu döda poeter. 

Jag hänger med skapligt i början men sen börjar det virra till sig och om det inte vore för synsvårigheter hos en person, skulle jag knappt veta vem det skrivs om. Det här kräver mycket av läsaren och med viss besvikelse måste jag erkänna att jag kom lite till korta. 

Dessutom accelererar skeendet och det som är uppenbart för mig är ett försök att beskriva gränsen mellan sanning och fiktion och hur det tas emot av närstående. 

Upplösningen i parets verklighetsuppfattning skulle lika väl kunna vara snudd på dagens utmattningssyndrom. Hallucinationer och otrygghet. 


Nej, jag klarade liksom inte av den förvirring som boken skapade. Och jag undrar lite sorgset, är det här den nya sortens litteratur, fragmentarisk och orolig. Men jag kan väl inte bara vilja ha en rejäl historia?


Läst 2018

 

 

 

 

Av violen - Söndag 15 april 19:57

   Hesselholdt, Christina: Sällskapet ****


Jag vet som vanligt ingenting om den här boken. Jag har inte läst någon recension eller ens baksidestexten. Och så befinner jag mig i ett hemligt rum där olika personer tonar fram och drar sig tillbaka. Vilka är de, vad vill de, har de nånting att säga. Jag blir så nyfiken och förväntansfull. Det känns verkligen som när jag  tog mig an en helt ny typ av litteratur, de i mina föräldrars bokhylla där inga omslag gav antydningar till hur någon annan uppfattade boken. Mäktigt! Kanske kommer jag att få uppleva något liknande nu tänker jag efter de första 100 sidorna. 


Vissa böcker är skrivna på ett sätt som jag känner igen mig i, eftersom textens stil skulle kunna vara min egen tankegångsrytm. Början och slutet av Hesselholdts bok känns klart inspirerande på det viset. Men mittenpartiet är betänkligt ointressant.


Ja det här är ett sällskap som rör sig kring tiden och varandra. Det är ganska mycket danskt gnäll och nedslag i samtiden och litteraturen och sorg och smärta och sjukdom och självmord. Eftersom det är fyra böcker i en, hinner jag inte hämta andan mellan varven, som författaren ändå har gjort. Vad det gör med läsningen vet jag inte, annat än att när jag efter ett par veckor skriver detta finns förvånansvärt lite kvar.


Kanske att det kokar ner till Ewards citat:

Hon sa: "Du måste älska dig själv. Det är inte säkert att det alltid kommer finnas andra som gör det." sid 143


Och Camillas citat:

Vid flera tillfällen sa min mamma (när jag hade sökt hjälp hos henne för att prata igenom något) att jag måste lära mig att prata med mig själv (för att hon inte alltid skulle finnas där). Nu gör jag inget annat. Jag pratar högt med mig själv. Det har jag börjat med utan att egentligen fundera över det. Och om någon hör det, säger jag: "Ja, jag gick bara och pratade med mig själv om..."

"Ja, jag hörde det", händer det då att vederbörande svarar. 

Jag måste vara både mig själv och en annan. sid 323

 

 

 Jag tänker nu på Ett litet liv som jag skrev om här. Människor med resurser på olika sätt, utan band framåt (inga barn), och banden bakåt utan förpliktelser. 

Sällskapet skiljer sig dock på ett konkret sätt och det är att det finns en stark kärlek och förståelse för tidigare generationer, och en saknad när de försvinner. Arbetet, som är en central del i Ett litet liv, finns knappt i Sällskapet. Även om kunskapen i litteraturen är ovanligt påfallande. 


Sällskapet finns en värme, en medmänsklighet som jag saknade i Ett litet liv. Och det jag också främst saknar är barnen, framtiden. Det är lite sorgligt och så även att det tydligen bara måste finnas antisemitism/rasism med, som att danska läsare bör få sig det till del och så liksom halkar det in, mot slutet:


Jag sitter nu och funderar på om judar äter hästar (galopperande kosher, förlåt). sid 351

 

"Det förekommer tre kineser i novellen", säger han, " varför står det three little chinamen?"

(Jag tänker: om det finns kineser i publiken, dör jag. Jag vågar nästan inte titta upp. Men som tur är finns det bara en mulatt. Det var tur att jag inte läste det om den strippande mulatten.)

"Jag är inte rasist", säger jag, sid 352

 

 


Nåja, slutet är ändå hoppfullt och jag undrar fortfarande om jag tycker det är bra eller dåligt för romanen i sin helhet.


Läst 2018

Av violen - Torsdag 12 april 15:15

 De Jong, Nila: Trädet och vinrankan **** 

 


Så intressant att läsa denna bok. Den är ju så genreöverskridande och välskriven att jag efter ett tag dumt tittar upp och tänker, men vad i hela friden? 

Det handlar om kärlek, medberoende, oresonligt hat, motstånd. Kärleken, som då betraktades som en sjukdom, något farligt hemligt förbjudet, och därför inte alltid uppenbar för de som kände den. 


Kanske censurerade författaren sig själv, eftersom Erica inte bara hade behövt vara rädd för sitt eventuella judiska arv, utan lika mycket för sin läggning. Det är ju också något som läses helt mellan raderna och påminner om när boken skrevs. Det skrevs inte läsaren på näsan direkt, vilket kanske inte gick att göra vid den tiden och i den kontexten.


Boken känns som en varm filt över benen en kall sommardag. Kylan finns där men kan bemästras av författaren. 


Jag blev imponerad och lite rörd faktiskt. Vill läsa mer av de Jong. 


läst 2018

Av violen - Måndag 9 april 17:08

   Lundberg, Ulla-Lena: Is ***

 


Det är hav, det är utpost, det är uppriktig präst och det är mer än 60 år sen; Åland, Finland.  


I motsats till Pastoralsymfonien och Själasörjaren som jag båda nyss läst, är det här en präst som verkligen försöker leva efter bibelns kärleksbudskap. Jag blir varm om hjärtat när jag läser något som väl måste vara Lundbergs egna Gudsbild, annars skulle den knappast ha kunnat återges så insiktsfullt. 


Minsta göromål ska vara en predikan om Guds godhet som erbjuds den som överlämnar sig förbehållslöst! Sådana borde prästerna vara, som medeltidens mun kar vars enda uppdrag var kärleken till Gud och medmänniskorna. 

[...] En kristen människas frihet tänker han hellre på. Friheten att vara oanfäktad, omarterad, obekymrad. Glad, om det är möjligt annat än glimtvis. Livet är fullt av oro och brist och sjukdom och sorg; gärna skulle han bespara dem de eviga straffen.

Om Gud är kärleken älskar han öborna med deras räv bakom örat[...]

Prästen kånkar på ett starkt syndamedvetande och rannsakar flitigt sig själv. Önskar han det faktiskt åt andra? Han vill inte ha kyrkotukten tillbaka och betackar sig för att bli en religiös polis, Gud på tungan när han fördömer. Ingen glädjedödare, som han ofta nog varit för sig själv. Men nog en vägledare mot den sanna glädjen i Kristus, som inte punkteras av ångest och oror för upptäckt, hån och bestraffning. En väg som man går i ljuset, med en börda som inte är större än man klarar. sid 281ff


 Även om ämnet och skildringen av livet på ön är intressant, känns tiden lite väl avlägsen. Språket påminner ibland om det jag som barn läste i böcker ur mina föräldrars bokhylla.


Sidorna jag citerar ovan med sin fortsättning, om prästens trosuppfattning, är verkligen bokens stora behållning. De skulle jag kunna äga boken för.


Läst 2018

Av violen - Torsdag 5 april 15:00


  Levlin, Kurt: Dröm 19 ****


Det hör till ovanligheterna att jag offrar min nattsömn för att få veta hur det går. Men när jag fick fortsättningen på Isamone i min hand började jag läsa direkt och sen var det bara att fortsätta. 


Det här är spännande, det här är starka kvinnor, det här är krigets verklighet (och sanningen om den). 

Det här är gemenskap, våld, krigsflykt, maktfullkomlighet och faktiskt, en del humor. Periodvis är det lika vackert som omslaget.

Levlin väver skickligt ihop Isamone med denna fristående fortsättning. Kanske att en av den här bokens fyra stjärnor lyser lite svagare, men den var mycket läsvärd. Läs en, läs båda. Du glömmer dem inte. 


Levlin har lyckats skriva de här böckerna med ett innehåll som passar hen, både yngre och äldre. Och fast min motvilja mot krig växt sig än starkare, lämnar de mig med nånting varmt inombords. Jag hoppas att det kommer en del tre, och att det fick bli film av alltihop. 


Läst 2018


Köp den här: Bokus, Adlibris, CDon


Tack för exemplaret, Kurt Levlin och Visto förlag

Av violen - Torsdag 5 april 10:45

  Falkenland, Christine: Själasörjaren ***

 

Falkenlands böcker är aldrig trevliga. Så inte heller den här. Och jag förstår inte hur en sekulariserad person överhuvudtaget ska kunna förstå den.

Den påminner obehagligt mycket om Pastoralsymfonien av nobelpristagaren André Gide som jag läste i december. Om hur manliga strukturer parat med en snedvriden bibeltolkning kan leda vart som helst. 

Jag känner stor sympati med prästens hustru som håller sina tankar för sig själv i motsats till prästfrun i Gides bok som verkligen förstår allt.

Det här är ju verkligen den bild av prästen som förmedlats i svensk litteratur under lång tid. Men Falkenland lyckas trots allt förmedla en slags, om inte förståelse, så i alla fall insikt om hur just den här prästen kan göra det här. Att han är en människa med fel och brister och den enda chans han har att handla rätt är att utforma stategier för det. 

Det finns mer att skriva men vill man ta till sig Falkenlands insikter tycker jag man ska läsa själv. Med ett öppet sinne. 


Läst 2018

Av violen - Onsdag 4 april 15:00

  Hage, Anna: 30 år av tystnad **** Lz


Det här är inte i första hand en bok om mordet på Olof Palme. Det här är en bok om hur samhället såg ut för 30 år sen. Och om det blivit någon förbättring beror det på mordet på Olof Palme, på hur samhället brutalt väcktes ur den falska trygghet som Sverige levt i under lång tid. Så, ja det är en bok om mordet, men det centrala i boken och det som jag bär med mig, är hur det påverkade den unga människa som försökte rädda Palmes liv, som visade civilkurage och stod upp för det rätta. 

Och även en bok om hur terapi kan fungera när den är som bäst. "Ingrid" visar sig kunna lotsa Anna genom det trauma som hon, helt naturligt, upplevde den där gången på Sveavägen. 


Jag kan inte annat än tänka härskartekniker, meto, tystnadskultur. Männen som utredde mordet, männen som anklagade och skulle försvara, männen som höll varann om ryggen. Kvinnan (barnet) som framhärdade och stod på sig. Har ni hört det förut. 


Anna besitter ett stort mått mod, hon låter sig inte tystas, hon är en människa som makten inte tål. Men hon har skrivit en bok ( med god hjälp iofs, boken är lättläst och flytande) som är genreöverskridande och därför så intressant att läsa.


Läs den!


Läst 2018

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se