Alla inlägg under februari 2017

Av violen - 28 februari 2017 20:00

   Salomonsson, Anita: Ängeln i posthuset ***

 


Jag har läst flera av Salomonssons böcker och de är alltid läsvärda, mest för de som kommer från västerbottens in- och kustland skulle jag tro. 

Den här boken är inget undantag. Men hade den handlat om min hemby skulle jag förstås ha läst den med ännu större förtjusning. För så är Salomonssons böcker, de har hög igenkänningsfaktor för de som levt och verkat i de byar hon berättar om.

Salomonssons kvinnoporträtt på hennes moster beskrivs så oerhört naket och inpå skinnet. Här speglas de norrländska (västerbottniska) levnadsvillkoren som kanske var sig lika i alla byar överallt, vad vet jag. Det här är ju fiktion (?)  blandat med Salomonssons minnen, medan den ensamståendes utsatthet, längtan, lojalitet speglas på ett kanske lite rörigt men mycket trovärdigt sätt. Slutet, ska inte avslöjas, men de sista sidorna berörde mig djupt. 



Hon kan inte mäta sig med Lidman, Enquist, Lindgren men hennes böcker kommer att leva länge som tidsdokument. Hennes produktion är en stor kulturgärning. Även om hon debuterade sent, har hon hunnit med ett antal böcker. Jag har inte läst så många inser jag nu, bara de fetstilta. 

  • 1994 – Änglabilder
  • 1995 – Genom tidens handflata
  • 1996 – Vackrast var ändå mamma
  • 1998 – Det gudomliga barnet
  • 1998 – Mannen på myren
  • 2000 – I själen förskräckt
  • 2004 – Armade cykel
  • 2007 – Vattenbärerskan
  • 2010 – Lika som kärlek. Sammanliggningen i Lubboträsk
  • 2013 – I enslighet framfödt
  • 2015 – Oloflig beblandelse
  • 2017 - Ängeln i posthuset

 

Läst 2017

Av violen - 18 februari 2017 05:45

   Dolan, Eva: Efter din död ***

 

Ovanligt nog inbjöd Dolans tredje bok genast till sträckläsning. Den var alltså riktigt bra. Kändes modern. 


Jag läste Döda talar inte eftersom jag fick ett rec ex. Här Den var inte så dum vad jag minns. Men den här var betydligt bättre.

Visst, många personer och ett inte så trevligt mördande. Många misstänkta och jag lyckades hålla isär dem allihop. Jag funderade på vem mördaren var och kom inte på det förrän i slutet när det avslöjades. Däremellan hände det ena och det andra, både IRL och inte. 

Zigic & Ferreira brottades med sin familj (Zigic) och slickade sina sår från förra boken (Ferreira), Däremellan löste de, faktiskt aningen lojt tyckte jag det kändes som, hur allt hängde ihop. Vilka är de egentligen? Även personteckningen av de båda känns loj.


Slutet var avslöjande och kändes lite sorgligt.


Det brukar sägas att läsa deckare är avkoppling. Jag brukar inte direkt känna det så, men den här gången var det nära.



Läst 2017


Tack modernista

Av violen - 17 februari 2017 13:38

  Diski, Jenny: Den sista resan ***

 


Jag har läst en del av Diski. Hon skriver om just ingenting gång på gång i sina böcker.

Den här boken överraskade verkligen. Det är den sista resan i den sista boken. Den ska rimligen handla om cancer, och gör det också till viss del, insprängt här och var.

Men mest handlar den om Doris Lessing vilket förvånade mig oerhört. Jag hade ingen aning om att Diski bott hos Lessing under uppväxten. Men här kommer ocensurerade (?) ärliga uttalanden om denna 2007 års nobelpristagare som får en att häpna. Vilken otrevlig person! Hu. Diski måtte ha känt en befrielse när Lessing dog så att hon kunde får berätta allt vidrigt som Lessing sa och gjorde mot alla och envar (särskilt mot Diski då) innan Diski själv drabbas av sjukdom och avlider, efter att ha plågats av alla biverkningar.

Eftersom hon äter kortison känner hon såhär: (och jag citerar det eftersom det ofta drabbar transplanterade, som äter kortison, och det är inte kul:

Jag känner mig inte direkt sjuk nu. Jag sitter fast i ett träsk av kortisoneffekter [...] Det kan hålla infektionerna i schack men har hemska biverkningar; inom tre veckor efter en "mycket måttlig dos av det svagaste kortison som tillverkas" har jag gått upp från femtion till sjuttio kilo. [...] Cushings syndrom. Ansiktet och kroppen har blivit rundare. [...] Det är som en bestraffning. Men för vad? sid 214

 

Jag är den gamla damen som faller och saknar kraft att ta sig upp. [...] Men förutsatt att jag inte ser mig i spegeln i hallen börjar jag inse (som i känna) att det inte spelar så stor roll. sid 215

 


Här skriver Diski ömsom om sin utmätta tid, och ömsom om sin tid med Lessing. Här finns det upprepningar och om man inte läst henne förut kan man frestas tro att hon faktiskt är påverkad av sin sjukdom. Men hon skriver som hon alltid gjort och tro mig, boken blir bättre och bättre allteftersom. Och slutar bara. 


Jag inser att jag kommer att sakna Diskis författarskap. Jag har två böcker olästa men sen är det slut. 

 

 

 

 

 

 

Av violen - 17 februari 2017 13:30

   Wieslander, Jujja: Sent i september ****

 


Jag blev tvungen att skapa en ny kategori för att kunna ge den här boken rättvisa; vilsamma böcker.


Varvad av sparsmakade så vackra bilder finns en underbar text för alla, men för en trädgårdsälskare är den guld. För vår tids stressade utmattade mänsklighet är den som ett mjukt täcke med läkande beröring. Ja, jag skulle vilja skriva ut den som recept. Några sådana befogenheter har jag ju inte, men lämnar den som ett ödmjukt boktips, att läsas i lugn takt.


Wieslander, mamma till Mamma Mu, tack!


Läst 2017 

Av violen - 14 februari 2017 20:30

   Ferrante, Elena: Den som stannar, den som går  ****

 


Återigen en läsupplevelse av stora mått. Jag har verkligen funnit de här böckerna av Ferrante intressanta. 

Nu har tiden kommit för Elena och Lina att vara mitt i livet, att fundera på vad jämlikhet och frigörelse egentligen innebär. Lina nämns utifrån mycket ovanliga kriterier, av italienska män som bara borde tänka kropp. Men att överhuvudtaget tänka på henne som tänkande och som en förebild, det raserar Edit Södergrans dikt*:

Han ville ha det som var ömtåligt hos henne, huvudet med alla idéer. Han ville ha hennes fantasi. sid 205

Ibland tänker jag att om jag fötts som flicka skulle jag ha velat vara hon sid 208

 

Medan Lina kämpar den kvarvarandes kamp med miserabla, sexistiska arbetsförhållanden som sakta ändå ändras, har Elina med sin bok fått känna på vad hennes kamp består av. Att bli accepterad av sina svärföräldrar och sin man, ta hand om sina barn och förlora skrivlusten samt börja förstå vad feminism innebär, tär hårt på henne. 

Hon är fortfarande beroende av Lina.

Jag (Elina min anm) hade velat bli något - så var det - bara för att jag var rädd att Lila skulle bli någon och jag skulle hamna på efterkälken. sid 350


Elina studerar kvinnan som en manlig konstruktion,

överallt upptäckte jag kvinnorobotar som framställts av män sid 357


Elina närmar sig kvinnokampen och bär inom sig en längtan att få dela detta med Lina, men inser att det är för sent, hon måste nöja sig med sig själv. 


Då inträffar det som är nerven, cliffhangern till nästa bok.

Kanske blir den bäst av alla fyra?


Fortsättning följer i del fyra.



Min fantastiska väninna

Hennes nya namn

Den som stannar, den som går

 

 

* Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken

Edith Södergran, ur Dikter, 1916

Av violen - 8 februari 2017 11:00

   McEwan, Ian: Nötskal ***

 


McEwan har varit en av mina favoritförfattare alltsen jag läste Kärlekens raseri. Här finns alla böckerna. I början är betygen höga men sen har de varit lite olika.



Den här boken är inte en av McEwans bättre. Inspirerad av Zolas Thérese Raquin, (vilket inte verkar vara den allmänna uppfattningen hos recensenterna, Hamlet (?) har däremot nämnts.) har detta triangeldrama med spets bestående av det ofödda barnet (som ser och hör allt, lite fantasy där) och hon (mamman) han (barnets farbror) och barnets far har Zolas gymnasieläsning (för min del) återuppstått. Och alltså inte imponerat på mig, som verkligen tog intryck av Thérese Raquin där på 70-talet. 

Det känns som att McEwan pga skrivtorka plockat upp ett ämne som funnits i hans bakhuvud, också sen 70-talet. En slags reservplan. En mellanbok. För jag väntar på en ny Lördag, en ny Kärlekens raseri, en ny Försoning, alltså en ny fempoängare. Och jag ger inte upp, den kommer! Den måste komma!


Läst 2017

 

 

Av violen - 3 februari 2017 08:00

   Otsuka, Julie: När kejsaren var gudomlig ***


Jag tyckte verkligen om Otsukas Vi kom över havet här, som skrevs efter denna bok. Och jag förstår varför, när jag nu läser debutboken När kejsaren var gudomlig. Den var iofs också intressant, men till både stil och innehåll mer lika sånt jag läst förut. Även om just den här mörka delen av Amerikas historia tidigare gått mig förbi, så är det samma skildring om rasism och åtskilda familjer och koncentrationsliknande läger. Skillnaden är ändå att det är inga arbets eller dödsläger de hamnar i efter att Pearl Harbor stämplat deras utseende med fiendemärket. De får överleva.


Här finns Otsukas stillsamma, osentimentala berättelse i sin linda, något som sedan växer sig starkare i nästa bok. Men trots det mjuka anslaget vibrerar ångesten under ytan. Redan när Vit Hunds öde beseglas av modern som ensam axlar ansvaret blir det en slags klump i magtrakten som inte riktigt lämnat mig än. 


På slutet anammar Otsuka den stil som var så påtagligt nyskapande i Vi kom över havet. Jag hoppas inspirationen inte lämnar henne, jag vill läsa mer!


Läst 2017

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards