Inlägg publicerade under kategorin Adoption i böcker

Av violen - Lördag 12 aug 13:30

  Ólafsdóttir, Audur Ava: Den sista kvinnan ***

 


Kanske var det författarens namn, eller nationalitet eller omslaget som fick mig att tro att det här var en mycket mer seriös roman än det visade sig vara. Förstå mig rätt här, jag är nämligen ingen vän av feelgoodgenren. Och trodde inte heller att Ólafsdóttir var det. 

Sådana här meningar talar väl för det:

När mina klienter klagar över att livet inte är så som de hade förväntat sig säger jag till dem: Livet består av lidande och besvikelser, förlika dig med det. Det är normalt att få sina törnar och trassla till det för sig. [...] Folk vägrar inse att världen är full med krossat glas och att djupt lidande skärper våra sinnen och ger livet värde. sid 61

 


Jag såg fram emot att möta dessa sargade, lidande människor och få veta hur i hela friden deras sinnen blivit så skärpta. Men, det hände inte alls. Istället delger den i nedervåningen hyrande spökförfattaren bitar ur sitt mobbade liv pga ett funktionshinder. Det var inte kul att läsa om förstås. Så det serverades sporadiskt och i förbifarten.


I övrigt händer saker för huvudpersonen, dåliga iofs, men sen blir det bättre. Som det ska vara i feelgood, eler?


Slutet är lite väl öppet, blir det en del två med den, som vanligt, ursnygga och hjälparbetande kvinnan Maria som alla män vill ha? Utom hennes egen av uppenbara skäl. 


Det som är svårt med feelgoodliknande böcker är att de, likt deckare, inte riktigt går att analysera och ha åsikter om handlingen, då spoilar man. Det känns som att jag skrivit för mycket redan.


Som omväxling läser jag gärna Ólafsdóttir. Om jag ville skriva fanns det tom en del tips som jag inte avslöjar här såklart.


Läst 2017

Av violen - 6 september 2016 14:30

  Wool-Rim Sjöblom, Lisa: Palimpsets ***

 


Vi (de adopterade, min anm) förtjänar att att (sic!) få tillgång till våra egna berättelser och att tala med våra egna röster,

Oavsett hur vi låter och vad vi har att säga. s150

 


Det här boken är en tung läsning, inte bara pga typsnittet som säkert ska göra den personlig, utan även bilderna som med sin gråskala och bekymrade ansikten gör en nedstämd för att inte tala om innehållet som gör en både upprörd och ledsen. Så pass att jag fick pausa flera gånger. 


Slutorden, som jag citerat längst upp, fick mig ändå att bli lite lugnare. För där finns en sanning som jag personligen kan dela, inte fullt ut men nästan. Ingen vet hur det är att vara adopterad, bara den adopterade själv.


Nu verkar det finnas en otrolig korruption i Korea vad gäller adoptioner. Det har kommit flera böcker om det senaste åren med personliga vinklingar just därifrån. 

Hon är arg

Gul utanpå

Astrid Trotzig var nog den första som skrev om detta, bl.a i Blod är tjockare än vatten som Wool-Rim Sjöblom även nämner (Fotnot s 35). Sen har hon skrivit mer, som Hitta hem (red), där andras berättelse också kommer till tals. med flera böcker. 

Boken är skakande och påminner en om Sverige på 30,40 och 50 talet då de flesta adoptioner skedde inom vårt land. Och ofta hemlighölls och mörkades. Dessutom var det många barn i stora barnkullar som togs omhand av släktingar utan barn. Allt med omgivningens goda minne men hemligt för barnet.Med sorg, smärta och vansinnesutbrott när barnet råkar hitta adoptionspappren. (Helt förståeligt).Nu sker nästan aldrig inhemska adoptioner. Kanske blir det en liknande utveckling i alla adoptionsländer. Adoptioner från utlandet har ju drastiskt minskat. Men kommer att leva kvar för lång tid i de adopterades barn och barnbarn. Tack och lov.

 

Wool-Rim Sjöblom är brutalt ärlig, lämnar ut sig i alla dokument och möten. Bakom varje adoption finns olika förutsättningar, att få återvända till sin ursprungsfamilj är inte alla förunnat. Och många är inte heller så intresserade, även om det alltid finns med både den adopterade och den som adopterat. 

 

Jag kan avslutningsvis  inte låta bli att känna för Wool-Rim Sjöbloms adoptivföräldrar, som en gång upptog henne som sitt eget barn. Och vad jag förstår inte brutit med henne. Och ja, adopterade har rätt till sin egen röst, sina egna känslor, sina egna upplevelser. Och de har även rätt till sina adoptivföräldrar. Rätt och möjlighet. 

 

En stark men aningen svårtillgänglig bok om man inte har någon erfarenhet av adoption från Sydkorea. Vilket dessutom bör betonas, dels för att lögnerna, korruptionen och systemet pågått under så lång tid och pågår fortfarande. 

Här rör det sig om stora pengar säkert, stora brott. Och en utveckling som stått stilla, där mammor inte stöttats i att ta hand om sina barn, som sker i många andra länder. 

 

Läst 2016


Av violen - 30 april 2016 10:45

 Langvald, Maja Lee. Hon är arg ****

En bok med det svåraste av ämnen, skriven på ett närgånget, ilsket, så uppriktigt sätt. Langvald ger svar på svar om i stort sett allt som drabbar/drabbat henne såsom varande adopterad till Danmark från Korea. Och här ges ingen nåd, för någon. Alla är skurkar, själv kommer hon heller inte undan. Man befinner sig i en domstol där förmildrande omständigheter kunde stå som spön i backen, men inte gör det.


Hon bryter ner sin ilska till den innersta delen, känslan av ilska ändå in i märgen får en att rysa och jubla samtidigt. Och hon skildrar sin vänner med en öppenhet och låter dem ge ett slags mot eller medbild.


Adoptionerna från Sydkorea har länge debatterats av de adopterade. Och innehållet i den här boken kan nog till vissa delar stämma in på alla från utlandet adopterade. Men det finns en sanning i just dessa adoptioner som river och drar i den som läser. Särskilt om man har en egen erfarenhet av ämnet. Langvald är en författare som lyckas förmedla sin ilska om ett land som förråder dessa sina minsta, både mödrar och barn.En intressant och välskriven och sorglig bok.



Intervju med författaren
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/718853?programid=767


Läst 2016

Av violen - 1 september 2015 19:00

   Naumann, Cilla: Bära barnet hem ****


Är du adoptivmamma ska du absolut läsa den här boken. Ja, även om du inte har barn ska du läsa den här boken. Den är liksom bara så...vacker! Den rör vid modershjärtat, den förmedlar en moderskärlek som inte har med DNA att göra, utan med tillit, förtröstan, kärlek, omsorg. Jag blev varm i hjärtat av den, även om jag faktiskt också kände sorg.


Naumann väjer inte för känslorna, skammen, skulden och stoltheten. Hon väjer inte för att skriva om människorna.


Så här är det, jag måste läsa mer av Naumann. punkt.


Läst 2015

Av violen - 7 maj 2015 14:00

   Berglund, Mikael: Ett föremåls berättelse om obesvar ****


Det här, kära medläsare, är bra. Den upplevelse som den här boken gav, måste ha vairt i klass med att läsa Sara Lidman för första gången. 

Och titeln är som en blomma för den som älskar språket.


Judit utför sin egen vandring, mot vilddjuren, sin stalker, svälten och hon går in i vildmarken med samma omedvetna drivkraft som amerikanska pojkar plägar göra, "into the wild". HMen Judit följer släkten - sin mors fotspår. "Jag går i dina spår. Om jag så icke finner dig." sid 20 Och hittar till slut föremålet, men finner hon svaret? Här finns ingen DNA teknik och inte heller någon mystik som hjälper henne rätt. Det som sker det sker och det måste hon acceptera.

En stark kvinna i 1600-talets norrland, mellan kust och hav.


Det är en klar fördel att som läsare känna till landskapet, de små björkarna, de vita fjällen, de våldsamma myggen. Men att veta om kylan, snön, avstånden, vilddjurens instinkter gör att ett litet tvivel smyger sig in, var det här egentligen möjligt? (Men så minns jag, allt är egentligen fiktion, minnen nedskrivna från en svunnen tid. En kärleksförklaring.)

Genom språket är det möjligt i alla fall:


Det var alldeles mitt på dagen och solen var på väg både upp och ner och nu som högst ändå inte mer än att den precis nådde över högfjällen i söder. sid 66


Nya meningar behövs för att nya författarskap ska komma fram. Och i denna bok är allt liksom nytt, inga floskler eller utnötta metaforer fanns vid den här tiden, och det genomsyrar Berglunds tankemöda. För den här boken har skrivits med stor omsorg och ingen redigering är synlig. Jag är imponerad!


Sista sidorna är så fyllda av moderskärlek och minnen att, ja är du mor förstår du vad jag menar. Även adoptivmödrar göre sig besvär!


Läst 2015





-----------------------------------------------------

Adoption i boken:

Fostermor kanske Judit kallades, men hon tog verkligen Rigmor som sin egen.

Av violen - 27 april 2015 23:15

   Linde, Ida: Norrut åker man för att dö ****


Här får du en käftsmäll direkt. "Så många döda på så liten tid".


Men det är såklart ingen deckare. Det är inspiration från sommaren 1988, Bonnie and Clyde och den värsta mardrömmen. Här sker gripandet odramatiskt och så tar deckaren slut. Och romanen tar vid.

Här är mördarna synliga, väntar på en snabb dissikering medan offren väntar på en mer djupgående. Och boken börjar. I norr.


 Så mycket finns med, Tjernobyl, rasism, homofobi, homosexualitet, adoption (sällsynt negativt skildrat faktiskt, helt i bokens anda) Umeås apberg (numera rivet eller?) protesterna, demonstrationerna, universitetet, skogen, lingonen. Ambitionerna, lyxfällan, sjukhemmen där föräldrarna dör, striden med Guds inte vara. Osv. (Palmemordet hittade jag inte.) Nutiden är helt enkelt skit.

Plötsligt får vi en förklaring, arbetslösheten, "baggböleriet", kylan och umbärandet. Då.


Är det här Norrland? Både ja och nej. Linde nämner ordet romantiserat om just norrland. Det här är bilden av norrland, en bild som inte är romantiserad, som är både sann och inte. De flesta norrlänningar har någon del av allt detta i sig. Och denna oformligt stora del av Sverige som säga vara norrland, är inte lika statisk som bilden av den.

Men det är en annan bok.


Boken provocerar, både med sitt komplexa och enorma innehåll. Och med sitt språk som bara måste älskas.


Den här boken behöver läsas flera gånger, utan fördomar. För bara titeln gör en lite....mäh! Som norrlänning alltså.


På världsbokdagen 2015 besökte författaren Skellefteå stadsbibliotek, här.



Läst 2015


..................................................






Adoption i boken:


Det var hans mamma men inte hans riktiga mamma. Han var adopterad så det var bara omständigheter som gjort att det där var hans mamma. Stel. Blek. Vitare än någonsin. Omständigheter. Liksom snön. Som inte föll idag. Han visste inte vad han skulle göra. Det kunde vara en dröm. Det var ju hans födelsedag. sid 74

Av violen - 7 september 2014 22:00

   Schulman, Ninni: Svara om du hör mig ***


Tredje boken om Hagfors. Och som de övriga var den spännande. Jag kände igen mig till en del eftersom det handlade om älgjakt, något som jag är uppväxt med även om jag inte varit speciellt intresserad. (Fast jag gillar köttet, i måttliga mängder.)

Men jag vet inte, jag börjar bli less på paren som florerar och liksom inte kommer nån vart. Och män som inte hjälper till med barnen, fast ibland inser saker och ting och agerar innan det är för sent. Passionen blommar här och var såklart, fast sällan inom familjen förstås.

Är det för att jag läst alla tre böckerna inom drygt ett halvår som gör att jag känner lite leda. Konstigt i så fall för då borde det ju vara intressant att känna till alla personer och följa dem. Men så är det inte, kanske det inte riktigt håller med den lilla orten, de ovissa jobben och de svajiga relationerna? Synd.

För morden är trots allt bara en bihistoria, det har blivit uppenbart allteftersom. Det är därför jag känner återigen, skriv en roman istället.


Läst 2014



-----------------------------------------------------------------------------------------------


adoption i boken:

Trots att Magdalena höll med blev hon kränkt när andra föräldrar började diskutera adoption. Någonstans anade hon alltid en känsla av att de inte trodde att det gick att älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Och ofta även ett omsorgsfullt dolt stråk av självbelåtenhet över att de själva minsann klarat av att få barn helt naturligt. sid 333f

------------------------------------------------------------------------------------------------




Flickan med snö i håret

Pojken som slutade gråta

Köpt med vinstpengar från Västmanländskans utmaning Läsettår


Av violen - 26 augusti 2014 16:00

   Galbraith, Robert: Gökens rop ***+



Pseudonym för J.K Rowlings första deckare. Och den var mycket bättre än jag hoppats på. Det måste även ha varit en riktigt bra uppläsare (Niklas Falk) för jag hängde med hela tiden. För första gången tror jag inte att det skulle ha varit bättre att läsa den som pappersbok.


Konstigt nog hade jag kommit på mördaren innan jag fick det serverat. Så det häpnadsväckande slutet fick mig bara att tänka "aha". Kanske för att den påminde lite om Agatha Christies böcker som jag slukade tills jag kom på hur hon gjorde!

Det var många personer inblandade men jag lyckades nästan hålla isär dem allihop. Ibland var det skojigt, jag skrattade litegrann, och det var intressant men inte riktigt spännande. Det var textens driv som fick mig att vilja lyssna hela tiden, och det är ju en god egenskap hos en bok, särskilt en deckare.

Nu gillar ju jag det lite överlägset tonårsaktiga rikemansspråket som florerar, alla vansinnesutbrott och förnäma damfnysningar. Kanske föll jag för uppläsaren lika mycket som för författaren....

Ge oss en tv-serie baserad på boken, först då vet jag varför författaren har ett behov av att ständigt kategorisera alla mörkhyade personer med svart, karibisk, asiatisk osv. Det var en iakttagelse jag gjorde nämligen.


Det kommer flera böcker sägs det. Ja, varför inte.


Läst 2014


Adoption i boken:

Lola, som dör i början av boken, är adopterad.

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se