Lundberg, Patrik: Gul utanpå ****

När jag läst den här boken känns det som att jag lärt känna en ung man. Det kunde ha varit vem som helst som dricker, lever ut sin sexualitet på det enkla eller svåra sättet, lyssnar på musik och känner svårt svårmod. Som känner sig vilsen och mobbad men som ändå bejakar sitt skrivande och verkligen blir den journalist han vill vara.

Det händer att jag läser sådana böcker men den här boken innehåller så mycket mer. Och därför ville jag genast läsa den när den kom. För här kommer en minoritet till tals, de synligt adopterade.

Brutalt ärligt skildrar Lundberg sitt liv som adopterad, som återvändare, som rotsökande och som kritiker till systemet.

Jag sträckläste faktiskt boken, den var spännande, pubertal kanske men texten visar absolut på en begåvning.

(Här ger Lundberg ett visst hopp om att han tänker skriva mer skönlitteratur. Do it!)

En läsvärd bok för alla som vill verka för förståelse för de adopterades situation. Lundberg är också en förebild, trots allt han varit och med om går han sin egen väg och gömmer sig inte. Ärligt och modigt! Mer sånt, även om det kan svida till i hjärtat hos en mamma med unga vuxna adopterade.

Läst 2013

Tack Rabén och Sjögren för rec ex

   Murgia, Michela: Själamakerskan ****

Ändå sedan jag läste Den döda arméns general har jag varit fascinerad av böcker som skildrar dåtiden, en dåtid som säkert har efterverkningar i nutiden och som kan förklara nuets subtila signaler på ett intressant sätt.

Den här boken om accabadoran, själamakerskan som ändå in på 1960-talet fanns på Sardinien och utförde en slags dödshjälp, kan läsas i dödshjälpsdebatten. Aldrig har jag läst något liknande, aldrig har jag vetat om något liknande. Att lägga ett sådant ansvar på en enskild person känns hårt och Bonaria Urrai, som hon heter, är både medmänsklig och svag. Maria, fosterdottern hålls utanför, men får sen välja sida.

Boken väcker frågor, tankar om skuld, försoning, val. Mycket intressant och helt oväntad läsning...

Någonstans finns säkert detta kvar i Sardiniens minne, men hur går inte att säga. Jag vet väldigt lite om just den ön som brutit sig ut ur Italiens stövel. Men här hittade jag en artikel som bekräftar något av det jag känner. Läs den och känn efter om du håller med mig. Ord som rationalism, djuriska, sardisk hämnd får en att förstå den mentalitet som kan prägla ett samhälle, nu men framförallt då.

Rekommenderas verkligen!

Läst 2012

  Hedman, Anna Lena: Min första världssensation ***

Det här var en riktigt rolig barnbok.

Boken är lite trög i början men sen tycker jag att den blev riktigt kul. Korta kapitel uppmuntrar till både högläsning och egen läsning.

Igenkänningsfaktorn är hög för barn från västerbotten eller norrland överhuvudtaget, även för skilsmässobarn och adopterade. Ja, att huvudpersonen är adopterad syns på omslaget men nämns enbart med en mening inne i boken. Det gillade jag eftersom det visar på att: visst jag är adopterad men so what! Jag är som vilken som helst ändå. Till det yttre kan det synas men jag har bott här sen jag var tre månader och är svensk/västerbottning/umebo i första hand. Det blev inget extra omkring det.

Eftersom omslagsbilden ger en hint om att det är en adopterad flicka så sökte jag efter det sambandet i boken. Nu måste jag säga att jag inte heller upptäckte någon könsdefinition, jag tänkte faktiskt inte på om det var en pojke eller en flicka. Men det står på baksidan iofs.

Hänvisningen till stor-orden (Torgny Lindgren) var en intressant grej om än kanske lite för avancerad för åldersgruppen. (Fast Abbe har ju bibliotekspåbrå iofs). Men när de senare i livet stiftar bekantskap med Lindgren kanske de minns den här boken.....

Det var länge länge sen jag läste en barnbok men nu ska det bli fler. Den skräckslagne stekelsamlaren av samma författare står på tur.