Inlägg publicerade under kategorin Sjukdom

Av violen - Torsdag 1 juni 18:45

     Strout, Elisabeth: Mitt namn är Lucy Barton ****

 

 

Olive Kitteridge  gillade jag förstås. Men den här var faktiskt bättre. Mer sammanhållen, mer fokuserad. Men så är det ju inte en novellsamling utan en roman.

Huvudpersonen tillbringar tid på sjukhus, och dit kommer hennes mamma, som hon knappt haft någon kontakt med tidigare, och sitter vid hennes säng. Det är vackert, det är vemodigt, det är starkt, det är nostalgiskt. Sjukdomen är verkligen nödvändig för att denna mor och dotter relation ska läkas.


Så långt är allt väl. Men det finns en knepig karaktär och det är läkaren som håller sina beskyddande vingar över dessa två, som verkligen lyfter av sjukdomens börda och uppträder, för den som legat svårt sjuk på ett sjukhus, på ett overkligt sätt. Vad vill han? Det får vi inte veta. Men konstigt är det. 

Är hans roll att just dämpa oron så att de båda kvinnorna kan närma sig varann? Kanske.

Det enda som skulle kunna få en läkare att uppträda så ensidigt uppmärksamt är antingen förälskelse eller en sällsynt sjukdom som hen vill skriva en artikel i Medical Journey om. 


Tyvärr är det läkaren jag funderar över nu när jag tänker på boken. Var det meningen?


Läst 2017

 

Av violen - Måndag 1 maj 18:21

  Nyman, David: Nerverna ****

 


En angelägen bok, lättläst och med viss nerv, även om det inte är vad som åsyftas i rubriken. Kanske skulle den vunnit på att vissa avsnitt strukits. Tänkte jag. Men när jag nu reflekterar inser jag att just berättelsen om Överläkare Allan Renck behövs för att belysa det synsätt som fanns, även hos människor med välvillig syn.


Boken är djupt tragisk och speglar en tid som inte alls är så avlägsen. Den fiktiva berättelsen som bygger på författarens farmors öde är krasst skildrad men känns därmed djupt trovärdig i all sin fiktion. Därmed kan jag inte låta bli att rysa under läsningens gång. Min medkänsla med både fadern, modern och pojken i denna berättelse är gränslös. Och att synen på den psykiska ohälsan tillåtits vara så oförstående ändå fram till våra dagar känns rent ut sagt skamlig. 


Det här är 40-tal och Myrdals har yttrat [...] vi måste förbättra folkmaterialet. sid 134. Rashygienska tankar som paras med en fördomsfullhet som tyvärr smugit sig in i dagens hårda klimat. 

[...] de flesta patienter är skitiga eller efterblivna, oftast från små byar på landet och sällan belästa. sid 134


Det var viktigt att alla medborgare mådde bra. [...]för om man inte mådde bra kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenska, och kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenskar så bidrog man inte på ett adekvat sätt. 134f

 


Har jag inte nyss hör nåt liknande? Tal om lantisar, att alla ska jobba, särskilt ska sjuka jobba, annars. Annars vadå? Om man inte kan bidra på ett adekvat sätt, vad händer? 


Nyman lyfter frågan genom att bidra med ett stycke historia. Det är angeläget. Boken får mig att lägga till en ny kategori, psykisk ohälsa. För här måste både historien, nuet och framtiden samsas för att få till en förändring.


Läst 2017


PS Efter min reflektion läser jag nu recensioner och slås av deras motstridigheter. En del vill ha mer Ida, en del mindre badstrand, en del fokuserar på slutets möte som det väsentliga. Få upplever samma rysningar som jag gör. Få kopplar till samtiden. Jag känner att här finns en skygghet i mötet med innehållet, och kan inte annat än känna mig styrkt i uppfattningen; den här boken är riktigt angelägen och synen på människor med "nerver" är långt ifrån accepterad.

Av violen - Fredag 17 feb 13:38

 Diski, Jenny: Den sista resan ***

 


Jag har läst en del av Diski. Hon skriver om just ingenting gång på gång i sina böcker.

Den här boken överraskade verkligen. Det är den sista resan i den sista boken. Den ska rimligen handla om cancer, och gör det också till viss del, insprängt här och var.

Men mest handlar den om Doris Lessing vilket förvånade mig oerhört. Jag hade ingen aning om att Diski bott hos Lessing under uppväxten. Men här kommer ocensurerade (?) ärliga uttalanden om denna 2007 års nobelpristagare som får en att häpna. Vilken otrevlig person! Hu. Diski måtte ha känt en befrielse när Lessing dog så att hon kunde får berätta allt vidrigt som Lessing sa och gjorde mot alla och envar (särskilt mot Diski då) innan Diski själv drabbas av sjukdom och avlider, efter att ha plågats av alla biverkningar.

Eftersom hon äter kortison känner hon såhär: (och jag citerar det eftersom det ofta drabbar transplanterade, som äter kortison, och det är inte kul:

Jag känner mig inte direkt sjuk nu. Jag sitter fast i ett träsk av kortisoneffekter [...] Det kan hålla infektionerna i schack men har hemska biverkningar; inom tre veckor efter en "mycket måttlig dos av det svagaste kortison som tillverkas" har jag gått upp från femtion till sjuttio kilo. [...] Cushings syndrom. Ansiktet och kroppen har blivit rundare. [...] Det är som en bestraffning. Men för vad? sid 214

 

Jag är den gamla damen som faller och saknar kraft att ta sig upp. [...] Men förutsatt att jag inte ser mig i spegeln i hallen börjar jag inse (som i känna) att det inte spelar så stor roll. sid 215

 


Här skriver Diski ömsom om sin utmätta tid, och ömsom om sin tid med Lessing. Här finns det upprepningar och om man inte läst henne förut kan man frestas tro att hon faktiskt är påverkad av sin sjukdom. Men hon skriver som hon alltid gjort och tro mig, boken blir bättre och bättre allteftersom. Och slutar bara. 


Jag inser att jag kommer att sakna Diskis författarskap. Jag har två böcker olästa men sen är det slut. 

 

 

 

 

 

 

Av violen - 12 november 2016 20:15

  Atwood, Margaret: Den frystorkade brudgummen ***


Några riktigt egendomliga noveller har Atwood fått till här. Det handlar om konsekvenser, av det liv som levts, de människor man mött och ibland möter för första gången. Det är logiskt och helt ologiskt om vartannat. Titelnovellen tar kanske priset som overklig.


Det är i livets senare hälft allt utspelas, ja noveller som likt den frystorkade brudgummen stinker död och döende.

Men visst är det logiskt, den generation som nu åldras, är samma som som föddes på 40-talet och blomstrade från 60-talet och framåt. Nästan varje dag dör de, meddelar nyheterna. Inte konstigt att det som rör sig deras tankar är det förflutna och slutet. Precis om i novellerna.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Sjukdom i boken:

I den sista novellen beskrivs Charles Bonnets syndrom, något vars symtom jag hört talas om men aldrig fått ett namn på. Det kan uppstå vid synfel, stor trötthet, kanske stress osv. Kvinnan i novellen har drabbats av detta och ser valsande små varelser fast hon är nästan blind.


Ett okänt syndrom som jag blev upplyst om tack vare Atwood. 






Av violen - 18 oktober 2016 23:45

  Taesler, Annika: Ända in i märgen ***

 

Jag brukar hålla Ben Watts: Patient som en av de bästa sjukdomsskildringarna. Och det är den fortfarande. Men det här är också en bra biografi. Välskriven. Och visar den utsatta situation Taesler var och är i. Tankarna om att hon kostar för mycket för samhället, hur assistenterna behandlar henne, varför beslut fattas som stryper hennes möjligheter att få den sjukgymnastik hon behöver (?). Pressen att alltid acceptera och vara glad. Rädslan för att bli lämnad av både pojkvän och de som kan vårda henne. Att kompisarna ska sluta bry sig. Ja, det är mycket som hela tiden skaver.


Det som slår mig är ändå hur mycket hon trots allt har kvar. Pojkvän som blir hennes man som blir hennes barns far. Föräldrar syskon vänner, nya vänner. En häst och ett hem och ett barn. Det gör mig glad att hon har allt detta, och kan se framåt. Det är ju ingen självklarhet.

Men det är heller ingen självklarhet att Taesler väljer att lämna ut sig, att berätta sin historia och ge sitt bidrag till bilden av det krackelerande vårdsverige, hon ger röst åt många. Tack för det!


Tack Bookmark förlag



Av violen - 14 september 2016 14:45

  Wahlberg, Karin: Cancerland ***


Efter att Wahlberg drabbats av och tillfrisknat från tarmcancer, ombads hon att skriva en bok. Det blev denna.


De flesta sjukdomar har böcker skrivna av personer som har erfarenhet av just den åkomma de skriver om. Vilket ger god upplysning till den som senare drabbas. Eller dess anhöriga. Eller sjukvården.


Det händer när jag läser böcker skrivna om svåra upplevelser att jag känner att boken skrivits för tidigt. Dvs författaren har inte fått den distans till händelsen som behövs för att verkligen kunna förmedla vad hen varit med om.

I mitt tycke har det hänt Wahlberg när hon skriver om sin sjukdom. Visst ger hon fakta om sjukdomen, vilka symptom den ger, vad som kan hända efter operationen. Den som nyss drabbats och vill läsa vad det handlar om får bra med upplysning om denna "fulcancer" som ingen vill tala om. Det resonemanget var också upplysande. Själv anser jag att all cancer är ful när man ser vad den gör med den som blir sjuk, fuck cancer är rätt. Att någon cancer skulle vara fin är ju helt idiotiskt, men så är det ju med sjukdomar också. En del får mer resurser och fler sökande till tjänsterna. ( Inom parantes sagt kan man ju då även dra paralleller till patienter, män är finpatienter, kvinnor fulpatienter. Hur kan jag veta det utom genom egen erfarenhet? Jo män och deras sjukdomar får mer resurser och tas mer på allvar än kvinnors.)


Det intressanta med boken är också de minnen som kommer fram, Wahlbergs tankar om sin barndom och sin mammas alltför tidiga död. Att det förflutna kan komma fram vid svåra trauman är inget konstigt. Men det innebär att nuet trängs åt sidan. Vilket borde ge sjukvården insikt om att behovet av psykologisk hjälp kan behövas mycket längre fram. Och för många flera än i nuläget. 


Boken skulle som sagt kanske ha vunnit på ytterligare tid till eftertanke. Lite synd, då den verkligen är angelägen. Därmed inte sagt annat än att Wahlberg visat både stort mod och samhällsengagemang som skrivit den.


Lästa böcker 2016.

Av violen - 4 augusti 2016 20:15


  Paldanius, Annika: Jag vet allt det här ****


En riktigt bra debut. Riktigt bra. 

 

Osentimentalt skildras sjukdomar, de studeras och upplevs. Egentligen ska de bara studeras, för de tre kvinnliga läkarstudenterna är ju amasoner, de är forsar fram i sina liv som de borde kunna och vill uppleva här och nu. Men det kommer ikapp dem, är dem i hasorna: livet.


Jag är förtjust i den här boken för att den innehåller flera genrer. Det tillför alltid en roman så mycket mera. Det här är:

Studentroman, relationsroman, vänskapsroman, läkarroman, utvecklingsroman, psykiskohälsaroman, svartsjukeroman, internmedicinskroman.


I ingen av genrerna brister det, ingen svaghet i texten, erfarenheterna känns genuint skildrade genom de olika personerna. Hanna är stark och kommer att bli ännu starkare när allt är över. Hon har förmågan att bli det därför att hon går vid det första hårda mentala slaget. Som så många borde ha gjort, som så många borde göra. Så hon kan leva sig själv i fortsättningen.


Jag gillar Hanna, hon är ärlig mot sig själv, vet att hon kan sitt ämne. Vågar känna, trycka:

upptäcka knölar som ingen vill ha, modig nog att berätta. Hanna blir en bra läkare.

Paldanius blir en bra författare. Hon har språket, viljan, tilltalet. 


Jag visste direkt jag såg boken att jag ville läsa den. Jag vet nu att jag vill läsa mer av Paldanius. Gärna i internmedicins miljö.


Läst 2016


Av violen - 11 mars 2016 16:45

   Kerangal, Maylis de: att hela de levande ****


När jag, efter vad som kändes som korta stunder med den här boken, tittade efter, var det inte många sidor kvar. Hur gick det till? Något gjorde läsningen så lätt och snabb. Jag sökte efter tekniken och insåg att citatet från Elle på bokens framsida är sant:

Maylis de Kerangal navigerar med lätthet mellan det storslagna och det intima - hennes stil är omtumlande.


Det är som en TVserie med parallella handlingar, donatorn, hans anhöriga, transplantationsteamet, den som väntar. Alla har vi risken/möjligheten att någon gång hamna i något av de facken. De olika scenerna fladdrar förbi, den borde göra sig utmärkt som film, den är redan film.


Det är vackert som ett Valentinhjärta, men det är också nästan som en slakt. Rutinen ger ett makabert innehåll till beskrivningen, inga änglar sjunger andaktsfullt när det Stora händer. Men det är ändå inte stötande, för så här är det, allt kött är hö och personen på bordet är bara kött, som nu ska fördelas för att ge liv. (Det kan låta okänsligt att säga så men det är för att förklara hur den jargong kan uppstå som finns i operationssalen)

(Jag kände faktiskt  stor tacksamhet till de som gör hantverket här, tar ut organ, sätter in organ. Och vad de som donerar gör för en annan människa, det går inte att greppa eller beskriva.)


Nu efteråt kan jag känna att jag missade en del vid första genomläsningen. Men eftersom jag är intresserad av hur transplantationer skildras i kulturen vill jag äga den här boken.


Har du tips om böcker om/med transplantation, skriv gärna en rad!


Läst 2016

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se