Alla inlägg under september 2019
Degerstedt, Maj: Jesusbarnet ***
Han är så rädd för synden. Letar hela tiden efter spår av de sju djävlarna. Vaktar så att de inte ska angripa hans familj. De sju djävlarna egenkärleken, girigheten, ambitionen, vreden, hordomen, avunden och lögnen är satans förlängda arm. sid 31
Debut från Västerbotten. Och den innehåller det som den ska innehålla. Lidman-Enquist-Lindgrenstuket.
Fattigdom, skenhelighet, ständigt denna otuktiga pastor/präst/predikant. Svårigheten att vara kvinna, slitet, barnafödandet, skammen, okunskapen. Mammor som inte tog hand om sina döttrar. Varför kan man undra tills man inser att det förekommer än idag.
Naturen, myren, knotten, den ljusa natten. Ett livslångt lidande, faktiskt helt oförskyllt. Även om det benämns Guds straff.
Och så, det ofattbara. Det som är så omöjigt att det nästan är som om det borde vara sant, och därför känns det så sökt.
En debut ja, vars titel kan bedra så att vissa räds boken. Men sen, när den visar sig innehålla allt som den ska, då känns det bra igen och den godkänns och vinner pris.
Det här är en bra debut, jag gillar språket, här är många genomläsningar gjorda. Men säkert en del ändringar också för ibland haltar texten till och det känns som något har gått förlorat. Kanske har det funnits mer ilska i den ursprungliga versionen?
Läst 2014
Nour, Eva: De hemlösa katterna i Homs ****
Eva Nour skildrar sin sambos, Samis upplevelser. Detta under pseudonym, för att skydda hans familj.
Det är en skickligt berättad historia om det nutida Syrien och hur det var att uppleva det inifrån Homs, en belägrad stad. Och hur det var innan, under tiden och flykten därifrån. Sami är fotograf och försöker skildra våldet, misären och otryggheten med sin kamera.
Jag fann boken intressant och tänkte hela tiden, ja men så var det, det rapporterades det om och även, var det så det var?. En bok som faktiskt upplyser en om en hel del.
Början är lite trög men ge inte upp, sen måste du bara fortsätta och läsa. Den är faktiskt spännande men även så sorglig och eftersom den skildrar sanningen känner man samma vrede som kokar i boken. Varför, varför?
Palm, Anna-Karin: Älven ****
För vad sorg och smärta. Känner jag när jag läst klart. Naturen omsluter det förfärliga med sina ljud och sina minnen. Något skaver i texten men glider undan bland orden. Men se, det kom fram till slut. Och allt förändras.
Palm skriver om något förbjudet, för får det vara såhär? Får det sägas, skrivas?
Tydligen inte, för huvudpersonen mister ändå sin frihet. Och det för alltid.
Wharton, Edith: Kvicksand ****
1921 fick Wharton som första kvinna Pulitzerpriset för sin roman Oskuldens tid. Och hon var aktuell för nobelpriset flera gånger. Denna doldis har jag nu läst en novell av.
Ovanligt genomtänkt (för den tiden) skildrar Wharton om en mor, en kvinna som ser igenom både sin man och sin son, de tänker bara på sina karriärer.
När hon lär känna sin blivande sonhustru känner hon hur lik henne själv flickan är. Det får konsekvenser för båda kvinnorna.
Palm, Anna-Karin: Septemberrosor ****
De är tre, vänninorna som skaffade sig en tradition för tio år sen, att träffas och plocka svamp.
Ett ytligt sammanhang som plötsligt skulle ha behövt mer allvar och förståelse. Men bara för att de umgicks som unga verkar inte det riktigt hålla när livet tränger sig på. Det är tankar och det är stick och det är nog sista gången (?)
Palm skriver med lätt hand om det mörker som vi alla bär på. Feelgood är det inte precis. Om det ens fanns då 1992 när denna novell kom ut i hennes samling Utanför bilden.
Olofsson, Elin: Herravälde ****
Först med denna bok av Olofsson har jag verkligen upptäckt hennes språk. Det, plus en intressant historisk historia innebär att det här måste vara en av höstens bästa svenska böcker
Den väv Olofsson väver med händelser ur tre kvinnors liv innehåller både mörka, skarpa och ljusa färger. Skickligt låter Olofsson alla tre uppleva liknande skeenden men vid olika tidpunkt. Förtvivlan, hopp, vändpunkter, smärta, förnedring och kvinnors lott i nådens första kvinnorösträttsår. En rösträtt knappt någon bryr sig om ännu.
Ibland vill jag att en bok ska fortsätta, jag vill veta mer. Men inte med den här boken. Jag har fått veta allt, och jag vet hur det går för kvinnorna. Tror jag i alla fall.
Boström Knausgård, Linda: Oktoberbarn ***
Boström Knausgård ger elchockerna en historia. Och berättar sin egen.
Elbehandlingen började användas 1938 av en italiensk psykiater som fick idén från ett slakteri. Han såg hur oroliga grisar lugnades med elchocker. Jag vet, vi överför det på de svagaste människorna. De människor som inte kan tala för sig. sid 44
Om det vore så jävla bra med ström varför är då den elektriska behandligen förbjuden i vissa länder? I flera delstater i USA, i Holland och Tyskland används elchocken knappt alls, i Italien är den förbjuden.
Dit ska jag flytta, där kanske jag äntligen är säker sid 43f
Hela den här boken är kall. Kallt sann, en kall historia. Ett vittnesbörd om den psykiska ohälsan. Om detta kalla skeende finns det de som vill berätta. Boström Knausgård låter modigt sin stämma höras. Måtte någon lyssna.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se