Alla inlägg under april 2018

Av violen - 29 april 2018 14:20

   Lidbeck, Agnes: Förlåten ***

 

Jag har inte läst Lidbecks sensationella debut Finna sig. Så jag vet inte hur den här står sig mot den.


Jag läser gärna om syskonrelationer. Men väldigt ofta är de bara skrap på ytan. Lidbeck tycker jag når lite längre, det är med en viss ärlighet som det mytomspunna systerskapet får sig en törn. Avundsjuka, markeringar, förutfattade meningar, hämndhandlingar, spydiga kommentarer. Allt finns där. Hur uppväxten aldrig liksom går över i ett riktigt vuxenliv. Hur syskonkärleken är en myt.

Där tycker jag Lidbeck lyckas och det ovanligt väl. Hon slår hål på systerskapsmyten och det ordentligt. Och det är väl  ändå på tiden att någon gör det.

Men i övrigt känns boken som ett hafsverk, föga genomtänkt. Den skulle ha vunnit på mindre upprepningar och omkringhändelser. Och ändå är mycket struket känns det som och sen är det ihopfogat utan större arbete med texten. 

Känns det som alltså. Det stoppar upp och hindrar texten att flyta fram.

Det blir liksom inget avslut heller men det känns helt logiskt. De allra flesta syskonkonflikter går inte att lösa, bara att förhålla sig till. 

Eller så kommer Förlåten 2.0 framöver. Hoppas inte det. 


Läst 2018

Av violen - 24 april 2018 08:00

Johannas deckarhörna


   




vecka 17 Exotiska länder

 

Enligt SAOL: Exotisk: Främmande, från fjärran land.

Fjärran enligt SAOL: Avlägsen, långt borta, avlägsna platser.

 

Här kommer några av de böcker jag läst från exotiska platser, allt enligt

kriterier från SAOL.

Och så en jag vill läsa, Vit Krysantemum av Mary Lynn Bracht.


  

 Ön Lotta Lundberg


Damernas detektivbyrå 

Alexander McCall Smith   

    



 




   
Jag lottar ut

Vit Krysantemum

här hos mig

 

Klicka här



Expeditionen

Bea Uusma


Atlas över avlägsna öar  

Judith Schalansky

  

 

Av violen - 20 april 2018 14:47

  Dahlström, Magnus: Hemman ****



Psykodrama, Sken, Spådom är alla böcker av Dahlström som jag läst tidigare.


Här, i Hemman, har Dahlström lyckats förmedla en bykänsla som jag trodde man måste ha upplevt för att ens kunna förstå att den finns. Skuggor, ljud, rörelser, lukter. Första regndroppen på taket får en att lyssna till, och sen lättad koppla bort det när de andra kommer. Människan måste agera nästan som ett djur, hålla koll, bevaka, aldrig slappna av. 

Verkligt talande är beskrivningen:


Faktum var att ingen någonsin hade gått förbi på vägen så sent på dygnet så långt tillbaka han kunde minnas. Möjligen en gång när han var liten. sid 109


Jag är sjäv uppväxt i en by och har sett kikare ligga välanvända mellan blomkrukorna i fönstren hos klasskamrater. Och hört skvallret när två ogifta stått lite för länge och pratat när de hämtat posten. Så det är inget hittepå Dahlström förmedlar. Inte till att börja med. Och jag slukar texten och människornas olika förehavanden. Skogsbilvägar, småskolor, mörker och ljus. Händelsefattighet, leda, avsidestagande, otrygghet. 


När boken ändrar karaktär längre fram brister det i min koncentration. Mycket märkligt kan hända i en by, och så får det en förklaring. Till slut. Men här händer nånting annat, något oförklarligt, vagt, skumt, mystiskt. En dystopi från lång tid tillbaka. Hur det skulle ha kunnat ske. Då.


Denna senare del för tankarna till Brummstein, Melancholia och pesten. Samt en modern hint till flyktingvågor.

Där förlorade texten mig. Det och de nästan manusbeskrivna detaljerna av våld och misär och död. 

Skulle bli riktigt bra som film alltså. Om man bara gillar genren.


Nej, första delen gav så mycket att jag väljer att inte bedöma den senare. 


Läst 2018


Av violen - 17 april 2018 23:00

   Roos, Anna: Pakt


Spel, Roos första deckare var väl sådär. Tilltalade mig inte jättemycket. 

Men när jag fick Roos andra deckare, Pakt, av förlaget så läser jag den förstår.

Och blev lite smått imponerad måste jag säga. Även om jag faktiskt anade sammanhanget innan slutet så gjorde det ingenting. Och även om researchen vad det gäller bondelivet och dess villkor kändes lite ogenomarbetad, vilket var lite störande. Det är ju ett väl använt scenario att låta människor från olika klasser mötas genom barndomens lekar, så att de kan mötas igen som vuxna.

Så även om det är en snegling till Den hemliga historien, Den svavelgula himlen, ja kanske så långt tillbaka som Kulla-Gulla så funkar ändå konceptet. 


Det som jag ändå tycker är det intressantaste i Roos bok är kopplingen till nutidsfenomenen. Något som helt klart är trovärdigt är bloggandet vilket jag inte stött på förut. Det är en värld som 2007 var förbehållet, precis som det skildras, ungdomsgenerationen.*  Den generation som snabbt gick över till facebook några år senare. 

Och det är trovärdigt att sidan kan finnas kvar 10 år efteråt. 


Jag läser kanske in för mycket i texten, men det kändes som att jag betraktade en slags filosofisk nutidsskildring med en krackelerande verklighet. En väl dold kritik mot det samhälle som inte tillvaratar de sköras rätt, och inte heller djurens rätt. Att jämföra en död kropp med ett dött djur var tungt, ovanligt tungt. Och ändå helt logiskt.

"Är du inte uppkopplad kan ingen höra dig skrika"


Jag kanske är helt ute och djupläser där inget finns men jag hoppas Roos förmår behålla flödet, nutiden och konsekvenserna i nästa deckare. 


Läs, jag tror du gillar det här.


Tack modernista.


*(Även om många äldre med hemsidor bytte ut dessa mot en blogg vid den tiden.)

Av violen - 17 april 2018 08:00

Johannas deckarhörna





   


Vecka 16: Bokomslag – gula



 

Den gula tapeten

har jag läst. Länk här


De andra vill jag läsa.



Av violen - 16 april 2018 13:45

   Luiselli, Valeria: De tyngdlösa  ***

 


Mycket hyllad debut som jag tog mig an med stor förväntan. Och allt gick bra i början, jag hängde med och fick mig till livs en ovanlig historia (vilket jag gillar) skriven på ett märkligt sätt (vilket jag gillar, ibland) med märkliga hänvisningar till nu döda poeter. 

Jag hänger med skapligt i början men sen börjar det virra till sig och om det inte vore för synsvårigheter hos en person, skulle jag knappt veta vem det skrivs om. Det här kräver mycket av läsaren och med viss besvikelse måste jag erkänna att jag kom lite till korta. 

Dessutom accelererar skeendet och det som är uppenbart för mig är ett försök att beskriva gränsen mellan sanning och fiktion och hur det tas emot av närstående. 

Upplösningen i parets verklighetsuppfattning skulle lika väl kunna vara snudd på dagens utmattningssyndrom. Hallucinationer och otrygghet. 


Nej, jag klarade liksom inte av den förvirring som boken skapade. Och jag undrar lite sorgset, är det här den nya sortens litteratur, fragmentarisk och orolig. Men jag kan väl inte bara vilja ha en rejäl historia?


Läst 2018

 

 

 

 

Av violen - 15 april 2018 19:57

   Hesselholdt, Christina: Sällskapet ****


Jag vet som vanligt ingenting om den här boken. Jag har inte läst någon recension eller ens baksidestexten. Och så befinner jag mig i ett hemligt rum där olika personer tonar fram och drar sig tillbaka. Vilka är de, vad vill de, har de nånting att säga. Jag blir så nyfiken och förväntansfull. Det känns verkligen som när jag  tog mig an en helt ny typ av litteratur, de i mina föräldrars bokhylla där inga omslag gav antydningar till hur någon annan uppfattade boken. Mäktigt! Kanske kommer jag att få uppleva något liknande nu tänker jag efter de första 100 sidorna. 


Vissa böcker är skrivna på ett sätt som jag känner igen mig i, eftersom textens stil skulle kunna vara min egen tankegångsrytm. Början och slutet av Hesselholdts bok känns klart inspirerande på det viset. Men mittenpartiet är betänkligt ointressant.


Ja det här är ett sällskap som rör sig kring tiden och varandra. Det är ganska mycket danskt gnäll och nedslag i samtiden och litteraturen och sorg och smärta och sjukdom och självmord. Eftersom det är fyra böcker i en, hinner jag inte hämta andan mellan varven, som författaren ändå har gjort. Vad det gör med läsningen vet jag inte, annat än att när jag efter ett par veckor skriver detta finns förvånansvärt lite kvar.


Kanske att det kokar ner till Ewards citat:

Hon sa: "Du måste älska dig själv. Det är inte säkert att det alltid kommer finnas andra som gör det." sid 143


Och Camillas citat:

Vid flera tillfällen sa min mamma (när jag hade sökt hjälp hos henne för att prata igenom något) att jag måste lära mig att prata med mig själv (för att hon inte alltid skulle finnas där). Nu gör jag inget annat. Jag pratar högt med mig själv. Det har jag börjat med utan att egentligen fundera över det. Och om någon hör det, säger jag: "Ja, jag gick bara och pratade med mig själv om..."

"Ja, jag hörde det", händer det då att vederbörande svarar. 

Jag måste vara både mig själv och en annan. sid 323

 

 

 Jag tänker nu på Ett litet liv som jag skrev om här. Människor med resurser på olika sätt, utan band framåt (inga barn), och banden bakåt utan förpliktelser. 

Sällskapet skiljer sig dock på ett konkret sätt och det är att det finns en stark kärlek och förståelse för tidigare generationer, och en saknad när de försvinner. Arbetet, som är en central del i Ett litet liv, finns knappt i Sällskapet. Även om kunskapen i litteraturen är ovanligt påfallande. 


Sällskapet finns en värme, en medmänsklighet som jag saknade i Ett litet liv. Och det jag också främst saknar är barnen, framtiden. Det är lite sorgligt och så även att det tydligen bara måste finnas antisemitism/rasism med, som att danska läsare bör få sig det till del och så liksom halkar det in, mot slutet:


Jag sitter nu och funderar på om judar äter hästar (galopperande kosher, förlåt). sid 351

 

"Det förekommer tre kineser i novellen", säger han, " varför står det three little chinamen?"

(Jag tänker: om det finns kineser i publiken, dör jag. Jag vågar nästan inte titta upp. Men som tur är finns det bara en mulatt. Det var tur att jag inte läste det om den strippande mulatten.)

"Jag är inte rasist", säger jag, sid 352

 

 


Nåja, slutet är ändå hoppfullt och jag undrar fortfarande om jag tycker det är bra eller dåligt för romanen i sin helhet.


Läst 2018

Av violen - 12 april 2018 15:15

 De Jong, Nila: Trädet och vinrankan **** 

 


Så intressant att läsa denna bok. Den är ju så genreöverskridande och välskriven att jag efter ett tag dumt tittar upp och tänker, men vad i hela friden? 

Det handlar om kärlek, medberoende, oresonligt hat, motstånd. Kärleken, som då betraktades som en sjukdom, något farligt hemligt förbjudet, och därför inte alltid uppenbar för de som kände den. 


Kanske censurerade författaren sig själv, eftersom Erica inte bara hade behövt vara rädd för sitt eventuella judiska arv, utan lika mycket för sin läggning. Det är ju också något som läses helt mellan raderna och påminner om när boken skrevs. Det skrevs inte läsaren på näsan direkt, vilket kanske inte gick att göra vid den tiden och i den kontexten.


Boken känns som en varm filt över benen en kall sommardag. Kylan finns där men kan bemästras av författaren. 


Jag blev imponerad och lite rörd faktiskt. Vill läsa mer av de Jong. 


läst 2018

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards