Alla inlägg under september 2014

Av violen - 29 september 2014 15:00

  Ekström, Åsa: Sayonara, September ***


Manga tillhör inte det jag läser regelbundet, snarare aldrig. Men ändå sen jag såg en person läsa just en sådan på bussen har jag varit lite nyfiken. Så nu har jag läst Sayonara, September i Läs ett år utmaningen.

Nu är det här inte en "äkta" manga, den läses som en vanlig bok och inte bakifrån och framåt osv. Lite synd iofs men men.


I vart fall, otroligt vältecknad, och har tagit lång tid att göra, enligt författaren själv, vilket jag förstår.


Tyvärr hade jag lite svårt att skilja karaktärerna åt och historien var lite rörig men jag tyckte ändå om den här serien så pass mycket att jag skulle kunna tänka mig att läsa både del två och tre också.


Jag läste mycket serier som barn (för länge sen jag vet) typ Seriemagasinet och Modesty Blaise och Kalle Anka förstås. Så jag är serievän sen tidigare.


Läst 2014


Läst i utmaningen Läsettår

Av violen - 25 september 2014 22:00

   McCullers, Carson: Balladen om det sorgsna kaféet ***


Ofta när jag läst, en för mig ny, författare vill jag genast läsa mer. Så var det med McCullers. Bok nr 2 alltså.


Boken är mörk och dyster och kunde betraktas som rasistisk eftersom ordet jude och neger dyker upp på de första sidorna. Men, det här 50-talet och det måste man ta i beaktande. Och bokens intention är, enligt mig, en nyckelmening:


Miss Amelia fick behålla allt som Marvin Macy överhuvudtaget hade ägt - skogen, guldklockan, vartenda litet lösöre. Men hon tycktes sätta rätt litet värde på sakerna och på våren sprättade hon upp hans Ku Klux Klan-dräkt för att hölja över sina tobaksplantor. sid 44


Miss Amelia, en stark och svag, hemlighetsfull kvinna, vad åstadkommer hon? Att ge en puckelrygg som beskrivs nästan med lyteskomik, ett liv? Nej, att med en symbolisk handling visa var hon och författaren står. Fascinerande!

Och vid den tiden...


Läst 2014





Av violen - 24 september 2014 12:45

   Lindgren, Torgny: Klingsor **** (mp3)


För att riktigt njuta av den här pärlan till bok ska man a: lyssna på författaruppläsningen. b: känna till något av mentaliteten i nni*. För det här är en tålamodsprövande läsning. Eftersom jag lyssnade på den hade jag inte möjlighet att markera sidor (en stor brist med ljuböcker vilket gör att jag helst håller mig till enbart deckare där) men kanske att det uppvägdes av författarens sätt att läsa vilket verkligen var suveränt. Gillar man konst och målningstekniker njuter man nog också av innehållet. Annars var det lite trögt utimellan och det där glaset, visst, men det kändes lite sökt, förlåt.
Även om det används som en väckarklocka.

Det finns ju meningar och uttryck och egendomliga människor, vilket nni* var fullt av vid den här tiden, som jag skulle vilja citera för att själv ha kvar, men tyvärr försvann de med ljudets hastighet. Funderar på att köpa boken framöver och då återkommer jag. Och det är just där, i människornas egensinnighet som Lindgren fångar något om nni* som det var då, då släkten följa släktens gång. Själv flyttade Lindgren som ung från dessa släkten, men de har hela tiden levt kvar inom honom, omodifierade. Nu erkänner Lindgren också ett hemma**, där han kanske t.o.m vill samsas med förfäderna i grundvattnet**, vem vet.



*norra norrlands inland

** – Det här är ”hem” för mig. Det kan hända att man av misstag benämner andra ställen för ”hem”, men det är fel. Allt här berör mig. Norran 201407019,

*** citat från Lindgrens bok Minnen: Så småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207

Läst 2014

Av violen - 22 september 2014 14:37

  Einhorn, Stefan: Konsten att vara snäll ***


Den här boken har mycket ofta varit nämnd i olika sammanhang. Efter att ha hört Einhorn gång på gång hävda att alla ljuger och dessutom inte verkat speciellt snäll själv, kände jag att ok då, jag läser den väl.


Att citera allt intressant är omöjligt men jag försöker fånga det som verkligen fått mig att fundera.


Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt. Och att säga emot när något är fel eller ont. Att verka för det som vi långsiktigt vet är bäst för en annan människa.


Snällhet är en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme. Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst.

Och det är ingen dålig anledning att vara snäll - för att vi vinner på det själva. Faktiskt är detta en riktigt bra anledning.


I min värld är snällheten osjälvisk, men i den här boken är anledning att vara snäll dels att den lönar sig för en själv (?) och att man till slut ändå bara kan göra sitt bästa. (?)


En kvinnlig släkting till mig, som blivit ordentligt tilltufsad av livet, utsatt för skvaller och förakt både av sin man och släktingar, (skulle ha fyllt hundra år i år) benämnde ofta människor som snälla eller inte snälla. (Jag måste säga att hennes iakttagelser ofta stämde med mina) Och det handlade främst om just det som citeras om Desmond Tutu:


Ubuntu är ett begrepp som betyder: "Då är man generös, gästvänlig, vänlig, omtänksam och medlidsam...sid 201.


Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll, säger Bamse.


Kanske är det så enkelt, de som är starka i vårt samhälle har möjlighet att välja att vara snälla, vilket per min definition måste innebära mindre själviska, dvs snällhet är för mig mod att praktisera Ubuntu. Men istället känner jag efter att ha läst boken att de som får denna snällhet, vilket ju är de som verkligen behöver den, kanske inte kan bjuda tillbaka så vinsten blir för liten. Var tar snällheten vägen då? Förvandlas den till hämnd kanske? Eller förakt för svaghet?


Var snäll mot dig själv och andra är mitt råd, och snällhet parad med respekt är framgångsrik. Tycker jag....


Läst 2014

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här boken bör jag läsa fler gånger och verkligen fundera ännu mer över. Jag är nämligen intresserad av vart vårt samhälle är på väg. Varför allt är en trasa...*


* "Varför är den goda dum - varför är den kloka ond - varför är allt en trasa." skrev en gång Carl Johan Love Amqvist"

Av violen - 22 september 2014 13:30

   Kelly, Erin: Grenar av gift ***


Ibland längtar jag efter en bok som koncentrerar sig på ett språk och använder det för att människorna som finns med ska kunna gå runt på sidorna likaväl som i ens eget huvud. De ska helt enkelt få liv. Dessutom ska de börja leva, fortsätta leva och till slut börja dö eller dö. Men de ska finnas, om ni förstår hur jag menar.


Erin Kelly är en helt ny författare för mig. Var jag snappade upp det här tipset har jag ingen aning om, men Kellys sätt att skriva stämmer in på det jag skrev ovan. Det var ett tag sen jag läste den och fortfarande tänker jag på personerna och hur början ledde fram till slutet.

Jag gillade nämligen Kellys sätt att skriva, och beskriva:


Med den första riktiga solstrålen letade sig en ny våg av hetta genom den täta murgrönan utanför fönstret. Löven trycktes mot glaset, giftgröna, i samma storlek och form som människohjärtan. sid 219


Kelly jämförs med Donna Tartt och det kan stämma. Därför kan jag också känna att denna debutroman kanske är lite väl...ungdomlig (trodde aldrig att jag ens skulle  tänka tanken att nånsin skriva detta uråldriga ord) för mig (?)  så historiens plötsliga slut var lite väl...oväntat. Det moraliska dilemmat kanske är att omgivningen kan påverka en mer än man tror och att kärlek och hat är två sidor av samma mynt och om myntet plötsligt vänder på sig, tja då får en intressant och välskriven bok ett slut som bara sådär sätter punkt. Ett thrillerslut. Vilket jag inte var beredd på, läser sällan baksidestexter nämligen.

Jag tror jag kommer att läsa fler av Kelly, det var som sagt nåt med språket...


Läst 2014

 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sverige i böckerna:


Det var broschyrer från ställen över hela Storbritannien, ett universitet i Philadelphia, ett annat i Missouri och Uppsala universitet i Sverige. sid 223


Jag kände igen Uppsalasigillet på det översta sid 227.

Av violen - 11 september 2014 14:30

  

Falkenland, Christine: Spjärna mot udden ***


Jag har läst en del av Falkenland och har ofta ryst över innehållet, som har varit minst sagt svart av svärta. Men i Sfinx hände något. Den boken ville jag inte glömma.

Och nu har det hänt igen.

Här beskriver Falkenland en kvinna som kanske är starkskör, eller har levt ett dränerande liv som till slut resulterar i något som börjar med utmattning- och fortsätter med valfri symtombenämning.


Vilken befrielse jag hade trott att det skulle bli att få en diagnos, efter alla år...[...] Jag ska aldrig mer nå de höjder jag en gång gjorde. Jag var så pådrivande, påstår man. Då är det nog skönt för alla andra med denna nya kvinna som är lite slö och utjämnad och inte vill så förtvivlat.

Men vilken sorg det är att mista själva sin essens. sid 60f


Ja, Falkenland har spårat och hittat bytet. Där sitter de, kvinnorna, som likt bokens jag kvästs till liknöjdhetens rand. Om de inte lever ut sig och sitt, utan sitter tyst och stilla, kanske de klarar sig från att bli uppätna. Annars får de ta en medicincocktail (sid60) så att de lugnar sig.


Det hopp som inte alltid brukar finnas hos Falkenland skymtar jag i dessa meningar...

Lika hett som jag älskat andra, lika hett måste jag då lära mig att älska detta stycke - som är jag. [..] Kan man låtsas allt annat, kan jag låtsas också detta - att jag omsluter mig med allt som jag är och inte är och slutar upp att skämmas för att vara för lite och för mycket, för djup men inte djup nog. sid93


Falkenland är gränslös i det intima, hon skriver kanske, med ett populärt intryck, för mycket information. För att kunna läsa hennes klara vackra språk måste man vara bekväm med grovheterna, hennes gudslängtan och hennes tvära kast i berättandet. Känna efter, vill jag läsa detta fast det är modiga ord i ett sällsamt flöde. Svaret är ja för hon har en insikt om kvinnors villkor och växande svårigheter blandat med ytterligheter som berör.  


Läst 2014


Av violen - 9 september 2014 16:30

Flynn, Gillian: Vassa föremål ***


Det här är alltså Flynns debutroman. Och den liknar de andra på så sätt att den var genreöverskridande. Kunde ju mycket hellre ha handlat om det vassa föremålet som fanns på omslaget, rakbladet. Där gjorde Flynn ett riktigt ärligt försök att skildra någonting förskräckligt som allt för många drabbas av. Eller om familjen som var utom räddning på alla sätt och vis kändes det som. Eller om återvändandets vånda.

Morde* kändes overkligt sjuk* och var det också. Så de kunde lika gärna gått bort. Mer av det andra istället, titeln kunde varit densamma.


Eftersom jag nu läst alla tre böckerna av Flynn så vet jag ju att även i de senare är morde* uppblandade med realismer av olika slag: Mörka platser xxx, och genreöverskridande: Gone girl xxx.


Flynn skriver enkelt men med vissa nedslag av riktigt träffande beskrivningsmeningar. Det brukar kanske kallas metaforer men här är det mer kroppskänslor som dyker upp, särskilt när alkoholen röjt runt ett tag och sömnen gett med sig. Det piggar upp.


Klockan var över två när jag vaknade, magen hade rullat in sig i sig själv, käken värkte av att jag gnisslat tänder fem timmar i sträck. sid 213 (min understykning)

[...] vaknade till en ilsken sol vid sjutiden nästa morgon sid 134.



Sammantaget en bra debut. Mörka platser var dock bättre och som trea Gone girl.

Kommer det en fjärde läser jag den också.


Tack modernista!


Läst 2014


 

Av violen - 7 september 2014 22:00

   Schulman, Ninni: Svara om du hör mig ***


Tredje boken om Hagfors. Och som de övriga var den spännande. Jag kände igen mig till en del eftersom det handlade om älgjakt, något som jag är uppväxt med även om jag inte varit speciellt intresserad. (Fast jag gillar köttet, i måttliga mängder.)

Men jag vet inte, jag börjar bli less på paren som florerar och liksom inte kommer nån vart. Och män som inte hjälper till med barnen, fast ibland inser saker och ting och agerar innan det är för sent. Passionen blommar här och var såklart, fast sällan inom familjen förstås.

Är det för att jag läst alla tre böckerna inom drygt ett halvår som gör att jag känner lite leda. Konstigt i så fall för då borde det ju vara intressant att känna till alla personer och följa dem. Men så är det inte, kanske det inte riktigt håller med den lilla orten, de ovissa jobben och de svajiga relationerna? Synd.

För morden är trots allt bara en bihistoria, det har blivit uppenbart allteftersom. Det är därför jag känner återigen, skriv en roman istället.


Läst 2014



-----------------------------------------------------------------------------------------------


adoption i boken:

Trots att Magdalena höll med blev hon kränkt när andra föräldrar började diskutera adoption. Någonstans anade hon alltid en känsla av att de inte trodde att det gick att älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Och ofta även ett omsorgsfullt dolt stråk av självbelåtenhet över att de själva minsann klarat av att få barn helt naturligt. sid 333f

------------------------------------------------------------------------------------------------




Flickan med snö i håret

Pojken som slutade gråta

Köpt med vinstpengar från Västmanländskans utmaning Läsettår


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards