Carlsson, Ingvar: I sällskap med döden ***

Ingvar Carlsson har jag alltid betraktat som en torr, lite tråkig men plikttrogen person. Efter att nu ha läst han självbiografi (?) inser jag att han verkligen är precis så. 

Men varför ska alla vara lustigkurrar? Han axlade ansvaret efter Palmes död, något som faktiskt ingick i hans arbete, och slog tydligen på någon slags autopilot som gjorde att han upplevdes som kall efteråt. Det stämmer, även jag tyckte att han verkade oroväckande oberörd. Samma sak vid Estonias förlisning. Här i boken ger han förklaringen, han lägger sina egna känslor på is och går helt in i sitt ansvar. Vad det gör med honom personligen i förlängningen ger han inget riktigt svar på. 

Boken är väldigt liten till formatet, men innehöll överraskande mycket information. Och tog längre tid att läsa än jag trott. Kanske för att allt kändes igen. Den anonyme statsministern var med i ett svenskt turbulent skede. Mordet på Palme, motståndarnas segrar i valen, Estonia, inträdet i EU. 

Det som trots allt berört honom mest är nog ändå hustruns insjuknande i demens. Denna intelligent, smarta kvinna som han levt sitt liv med, fast hon hela tiden fått leva i skuggan av honom. Sorgen över sjukdomen, glädjen över döttrarna, där kommer människan Carlsson äntligen fram.

För som sagt, lite tråkig med plikttrogen fortsätter han att leva sitt liv, i sällskap med döden.

Dangarembga, Tsitsi: En kropp att sörja ***

Rotlös, författarens första bok var verkligen bra. Detta är en fortsättning, sent 90-tal, så jag såg fram emot att läsa något lika engagerande. Men jag blev lite besviken.

Visst, boken beskriver helt klart en verklighet om att vara kvinna i Afrika. Och den senare delen skildrar hur ekoturismen börjar ta fäste.

Men det är egentligen bara den sista delen som riktigt fängslar. Hur Tambudzai försöker och försöker få sig ett liv i staden, men till slut måste ta hjälp av sitt ursprung.  Hur hennes respekt för sina rötter har förvandlats till en slags persongirighet. Men upproret finns tack och lov kvar bland kvinnorna som stannat kvar i byn. 

En ny bok av Dangarembga har kommit i vår. Förnekelsens bok, som går tillbaka till 70-talet men som fortsatt följer Tambudzai .

Schweblin, Samanta: Sju tomma hus ****

 Ja, sju märkliga noveller varav jag faktiskt läst en förut. 

 Alla novellerna ger en märklig känsla. På nåt sätt känns det som att i alla sju beträder man en tom, kylig verklighet. Jag hade lite problem med att förstå vad som är sant och inte. Och någon feelgood är det här verkligen inte. Men ju fler jag läste, desto mer kände jag mig involverad i Schweblins drömvärld, och desto mer inser jag att det här är ingen dröm. Det är en slags verklig fantasy utan lyckligt slut. Dessutom återkommer mycket i novellerna. Jag riktigt önskar att jag fick sätta mina analyständer i boken och göra en närstudie. Men det är ju endast Schweblin som har facit så det kan bara bli spekulationer.

Sju tomma hus tilldelades Riviera del Duero-priset för bästa spanskspråkiga novellsamling 2015 och National Book Awards för bästa översatta bok i USA 2022.

Jonsson, Elgard: Tokfursten ***

”I mitten på 1970-talet kom den unga kuratorspraktikanten Barbro Sandin till Säters sjukhus. I en sjukhuskorridor mötte hon Elgard Jonsson. Hon var 23 år, han ett år äldre. Som 16-åring hade han fått diagnosen schizofreni. Wikipedia

Elgard, eller Tokfursten, som han kallas, skildrar här sin tid på mentalsjukhuset, poetiskt och naket och framförallt ärligt. Elgard Jonsson skriver dock själv Jag gör inte anspråk på att denna beskrivning av sju år på dårhus ska uppfattas och bedömas som en sann skildring. När man är helt galen så är man inte omdömesgill utan helt upp- slukad av sina föreställning om "den andra sidan". Utifrån denna förvrängda världsuppfattning är det dock en "sann skildring". 

Det här är en bok inifrån en schizofren människas tankar. Mycket läsvärd och ger stor inblick i mentalvården på 70 och 80 talet.

Och det man också uppfattar är hur Elgard inte skulle ha haft någon chans om inte Barbro Sandin modigt beslöt sig för att hjälpa honom. 

Jag har alltid haft en känsla av att Elgard Jonsson målat tavlor men jag hittar faktiskt inget om detta.

 här finns boktips.

Korneliussen, Niviaq: Blomsterdalen ****

Även om jag hela tiden medan jag läste tänkte, är detta en ungdomsroman, förstod jag ändå att så inte är fallet. 

Det är framföralllt en studie i hur individer och samhället förhåller sig till självmord, något som Grönland är svårt drabbat av. 

Ämnet är ju inte upplyftande precis men säkert väldigt realistiskt skildrat. Det är mörkt, det är dystert, det är sorgligt, Ja, man blir verkligen beklämd. Den skildrar också lesbisk kärlek, som verkar vara mycket tillåten, och i viss mån Grönlänningars förhållande till Danmark. 

Om inte Korneliussen varit en så skicklig författare skulle jag nog inte velat läsa ut boken. Men texten flöt på riktigt bra och att hon fått  Nordiska Rådets litteraturpris 2021 gjorde att jag fortsatte. 

Korneliussen ger inga råd eller tankar om lösningen på problemet. Det kanske är det som gör en så dyster vid tanken på boken. Men boken öppnar åtminstone en dörr. Så upplysande tror jag inte att jag läst om självmord förut.

 .

Månadsläsning juni 2023

Fosse, Jon: Det andra namnet *****

Francke Rodau,Gabriel : Lydias liv ***

Lernevall, Inger: Jag går nu. Tror jag ***

Bäst:  Fosse, Jon: Det andra namnet ***** Såklart. Hans tankar om det vi alla behöver, barmhärtighet, knockade mig så pass att jag köpte boken. Och fick mig att tänka på nobelpriset.

Mindre bra:  Lernevall, Inger: Jag går nu. Tror jag *** Rec ex som jag fick på chans. Inte min genre dock.