Strömquist, Liv: Ja till Liv **** (Hci)

Min första Liv men det blir nog flera.

För efter ett tag måste jag säga att jag skrattade och höll med och häpnade över hur slående Strömquist uttrycker sig! Satir som blir humor, men inte för satirisk så att skrattet fastnar i fördomsfällan eller moralismens dito. Säkert gör den det ändå för många men med distans till sig själv och omvärlden så måste jag hålla med om att mycket sanningar uppdagas även om det sägs med ett gapflabb och en djävulsk blick. Eller tack vare det.

Läst 2012

 Webster, Jean: Pappa Långben ***

Så många gånger jag hört namnet på den här boken, i olika sammanhang. Så när Bokcirkelonline skulle läsa brevromaner så tipsade jag om den och nu blir den läst. Det är nog en riktigt klassiker, det står även önskeklassikern på boken, och den har getts ut i nytryck i

Klassikerboxen Repris innehåller fem oförglömliga uppväxtklassiker - Den hemliga trädgården, Agnes-Cecilia, Unga kvinnor, Pappa Långben och Alice i Underlandet. Adlibris

Och javisst, jag läste Pappa Långben med ett visst nöje, en utvecklingsroman med socialt patos, där en flicka utvecklas genom breven hon skriver till sin välgörare. På ett klurigt sätt får hon kontakt med honom, trots att han inte svarar på hennes brev.

Jag hyste så stort hopp om Judy ändå till sidan 214 där hon lägger sig platt inför mannen:

Vi har samma åsikter om allt - d. v. s. jag misstänker att jag anpassar mina efter hans!

Boken kom ut 1952 och är politiskt och religiöst frispråkig. Men den slutade med Harlequin vibbar.

Jag misstänker att Judy var som lyckligast under college tiden när hon planerade sitt eget barnhem. Men jag hoppas att jag har fel...

Boken ger också en inblick i hur det kunde te sig att vara meddelös vid den här tiden. Och allt hållet i en positiv anda. Kändes trots allt uppfriskande på nåt sätt...

Läst 2012

   Strindberg, August: Hemsöborna ***

Ja, så har jag läst den omtalade Hemsöborna och även sett lite på den tv serie som gick för många år sen, här finns del 1.

Och det känns som att jag sett förlagan till den svenska litteraturens sätt att skildra präster, landsbygdens fester, pilska fulla karlar och lättfotade pigor. Och slagsmål.

Jag blev inte särskilt imponerad, och när jag sen läser att Strindberg tydligen tagit sina erfarenheter och personer från Kymmendö utan att maskera dem överhuvudtaget så förstår jag plötsligt varför han aldrig återvände dit, han var inte välkommen helt enkelt.

För den tiden var han oerhört frispråkig, eller ska man säga, provocerande. Jag förstår inte riktigt varför. Han ville väl beskriva sin älskade ö, och naturskildringarna är väl det som bär berättelsen, men att använda folket där för att ge luft åt det han var motståndare till, kyrkan och överheten, känns i mina ögon närmast... nedlåtande. Är det staden mot landet i alla fall? Och han spränger ju gränser som knappt är ok ens idag, scenen med den sexuella anspelningen i kyrkan känns i mina ögon helt onödig. Varför? Fast ju mer jag läser om och av Strindberg förstår jag honom bättre och bättre. Ingen nice guy precis, men sökande och tänkande intill självförbränningens rand. Ikaros tragiska broder. Fast Strindberg blir svedd om och om igen.

Dock är ju Strindberg nyskapande som författare och skildrar i Hemsöborna det mesta som sant, rakt upp och ner, vill han att man ska tro i alla fall. Precis som i Röda rummet vågar han gå från gängse normer och låta personerna säga det han själv tycker. Konstigt nog har hans bilder levt kvar i alla tider och återkommer som sagt i mycket av tidens litteratur. Så bortglömd är han nog inte. Bara inte offentligt närvarande. Förrän nu.

Jag fortsätter att läsa Strindberg.

Läst 2012

   Strandberg, Mats & Bergmark Elfgren, Sara: Cirkeln ***

Trots att jag inte gillar fantasy, häxor och magi överhuvudtaget så var den här boken förvånansvärt bra. Jag funderade medan jag läste den, varför gillar jag det här egentligen?

Ja, först och främst förstår jag varför ungdomar gillar den, den är ju skriven helt utan bedövning, dvs inga tillrättalägganden och moraliseranden, utan bara rakt upp och ned, såhär, precis så här kan det vara att vara ung idag. Såhär säger man, såhär bär man sig åt. Det coola gänget har sex och de icke coola blir mobbade. Ok. Alltså borde det smyga sig in en och annan kondom och upprättelse för de utsatta. Men det gör liksom inte det. Så det känns att författarna har kopplat upp sin tonårshjärna när de skriver. Och språket är inte uppstyltat utan verkligen trovärdigt. Det kändes nytt på nåt sätt.

Och sen, tjejerna dominerar. Och det jag gillar mest är såklart deras liv, även om jag blandar ihop dem lite nu och då. Det som går mig mest förbi är ändå det magiska, elementen och den svårtydda boken. Det är kanske därför jag inte begriper så mycket av det. Eller inte bryr mig kanske.

När jag vann boken för många månader sen tänkte jag att när jag läst den, vilket lät vänta på sig, att jag inte skulle vilja fortsätta att läsa nästa bok. Men nu vete katten om jag inte vill läsa mer om Engelsfors, dvs Eld. Den verkar nästan ännu bättre innehållsmässigt och språket lär vara lika lättläst i den.

Läst 2012

Hittade en länk där de utvalda finns avbildade, här hos Kimberleys

   Hassen Khemiri, Jonas : Invasion ***

Den här boken innehåller mest noveller men även texter och framförallt pjäsen Invasion. Det är den jag har läst och jag fann den läsvärd. Den var lättläst och språket flög fram, tidvis som en rap. Ja, den kändes bitvis som ett manifest över en invandring som låder fast i andra tredje fjärde led. Alla problem, fördomar, identitetssökanden. Sverige och de nya svenskarna. Fylld av ironi och en slags gråt som fastnar i halsen. Är det inte bättre än så här?

En av fördelarna med att skriva en pjäs måste ju vara att personerna kan säga saker som verkligen betyder nånting och som kan kommas ihåg länge (kvinnan föder gränsle över en grav från I väntan på Godot t.ex.) men jag tycker inte jag hittar det här. Om den skrivits för 15 år sen hade det varit nytt men nu känns det som att det beskriver en verklighet alla vet om. Och hoppats blivit bättre.

Jag läser gärna pjäser/drama och har inga svårigheter med det. Men här tror jag mycket går förlorat när man inte hör det som sägs och ser personerna på scenen. Såg jag den som pjäs skulle jag verkligen uppskatta den, då jag gillar den slängiga nutidsstilen (jmfr geim och buzz av de la Motte).

   Dickens, Charles: En julsaga ****

Julstämningen infann sig genast när jag läste En julsaga, något jag konstigt nog inte gjort förut.

Men jag tror att det som gör den här boken till en riktig klassiker är att den förmedlar julens budskap utan att direkt peka på julens vanliga budskap, Jesu födelse. Det kyrkan inte riktigt lyckas med, det gör Dickens. Han tar ner julbudskapet på jorden, rakt i Londons verklighet "vid den tiden". Scoorge konfronteras med sig själv och det är ingen vacker syn.

Spökena är oerhört visa, fast i den här översättningen benämns de andar. De blir språkrör för Dickens tankar:

- Om du verkligen har ett hjärta och inte består alltigenom av sten, så bör du ta dig i akt för att säga sådana ord i framtiden, sade anden. Du måste lära känna dina medmänniskor, innan du talar om att de skulle vara  för många. Vem är du att du vill bestämma över vilka som ska leva och vilka som ska dö? sid 93

Människorna blundar och låtsas att de inte ser dem, sa han. De låser sina dörrar och tröstar sig med att de inte gör varandra något för när. Men de glömmer i sin dåraktighet att slapphet och liknöjdhet är lika förklastliga synder som ondska och grymhet. sid 112

Scoorge hade upptäckt att pengar var till för att göra människor nöjda och glada, inte för att samlas på kistbotten. Scoorge hade upptäckt att julen var en högtid vars budskap man borde bära inom sig året om. baksidestext.

Ja året om borde vi uppmanas att visa omtanke och respekt, både mot andra som behöver det och även mot oss själva.

Julbudskapet är väl egentligen: Du håller måttet, du får vara med.

Läst 2011

Alakoski, Susanna: Svinalängorna ****

Att den här boken fick Augustpriset tror jag inte beror så mycket på innehållet. Utan det måste vara språket. Det är verkligen annorlunda. Alakoski liksom vrider på begreppen och lyckas med konststycket att inte överdriva utan får misären att bestå i uppräkning av sig själv.

I början är Leenas situtation hanterbar men plötsligt faller spegeln i bitar när allt krackelerar. Först då inser läsaren allvaret. Och då ingriper ju också samhället, faktiskt.

Men vändningen är snabb, plötsligt inom loppet av några sidor förstår man utsattheten. Innan dess har det fungerat någorlunda med simträning och nyktra perioder, kompisar och förhoppningar. Händelser som händer men inte får konsekvenser, fester som spårar ur, hundar som slåss. Livet går liksom bara vidare. Kanske vill Alakoski visa att det som för andra vore mindre katastrofer inte är det för Leena eftersom den stora katastrofen pågår hela tiden.

Svinalängorna var värd sitt Augustpris.

Läst 2011

   Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***

En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.

Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 

Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!

Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.

Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:

Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296

Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.

Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.

Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011

Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.