Inlägg publicerade under kategorin Läsutmaning Bokcirkelonline

Av violen - 21 februari 2011 16:45

   Nelson, Jandy: Himlen börjar här ***


Den här ungdomsboken var riktigt välskriven, ja nästan en slags bildningsroman. Lennie gör en slags resa och inser till slut var hennes sanna lycka finns. Och då menar jag inte kärleken utan vem hennes familj verkligen är. Låter kryptiskt men jag vill ju inte förstöra upplevelsen.

Det är en bok, kanske främst om sorgen och dess yttringar men den innehåller en massa ingredienser som jag lärt mig finns i ungdomskulturen i USA. Lite sex och lite feminism och lite hippiestuk och därmed lite röka på, och lite sorg och lite kärlek med komplikationer och lite skogen och lite vattnet och lite skolan och lite av varje. Här är det nog ovanligt bra förpackat trots allt.

Jag måste också erkänna att jag gärna ville veta hur det skull gå! Och slutet lovar gott för Lennies framtid vilket gjorde mig glad, jag började gilla tjejen nämligen.


Ungdomsböcker läste jag inte som ung, jag är född i fel decennium, fick gå från barn till vuxen via Kitty och Cherry Ames. Och jag får sällan någon större behållning i ungdomsböcker måste jag erkänna nu när jag läst några stycken. Men jag läser ändå därför att jag tycker det är intressant att veta vad ungdomar läser.



Läst bokcirkelonline


Läst 2011

Av violen - 22 januari 2011 12:29

   Atwood, Margaret: Penelopiaden ****

 

Egentligen borde jag vänta ett tag med att skriva min reflektion om den här boken. Den tål eftertanke nämligen. Men jag måste bara få skriva om den genast.....

.

Myten om Penelope har för mig varit ytterst vag, Penelopes väv? ingen aning. Men nu vet jag men konstigt! Att den inte analyserats tidigare menar jag. För det här är ju faktiskt verklighet för många kvinnor idag, de måste med listighet leva sina liv för att kunna stå ut med sina förhållanden. De måste kämpa för sina rättigheter, för sina liv, för sitt kön.

Det jag kände här var att Penelope och hennes pigor är i krig. Vilka strider i krig? de unga männen såklart. Och vilka dör i krig? de unga männen såklart, knappast ÖB! eller kungen. Så att pigorna är de yngsta är helt logiskt.

Om pigorna mördat friarna istället för att överlista dem ( med sina kroppar som offer) hade de knappast fått ett värre straff än det de nu fick. Om de tagit öppen strid istället för att repa upp tyget hade de alla varit döda, direkt. Fascinerande verkligen. "Skyll allt på pigorna!" sid 129.

Penelope försöker stå emot, och använder systerskapet som metod. (enligt Atwood?)

Eftersom jag inte läst Oddyseus vet jag inte riktigt vad som står där, Atwood har ju använt även andra källor. Tydligen skildras Penelope som en som utnyttjat sina pigor, vilket hon kunnat göra tack vare sin intelligens, men som Atwood skriver i förordet:


Jag har valt att låta Penelope och de tolv pigorna berätta historien. [...] fokuserar på de två frågor som man måste ställa sig efter en närläsning av Oddyssén: vilken var orsaken till att pigorna hängdes och vad gjorde Penelope. Historien som den berättas i Oddyssén håller inte:det finns för många inkonsekvenser. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också. förordet sid 9


Alltså: Är det allmängiltiga tankar, tankar som myterna förmedlar över årtusendena som skildras här? Tankar om kvinnornas utsatthet, kvinnornas underlägsenhet, kvinnorna som det ställs så höga krav på. De som får skulden för att män slår, för hedersmord, för att de inte biter till? För att de inte skrattar åt männens skämt, för att de finns till på männens villkor, för männen?

Eller handlar det om maktstrukturer enbart, utan könstillhörighet? Pigorna offras av Penelope för hennes skull, liksom män offras i krig? För att Penelope har makt och tillgångar?


Borde Penelopiaden vara sann därför att systerskapet borde existera? Kanske ställer Atwood frågan, varför existerar inte systerskapet? Varför försonas Penelope med sina pigors (systrars) mördare Oddyseus? Varför mördas pigorna? Inga svar men en ytterst intressant bok.


Läst 2011


Enbokcirkelonline

Av violen - 11 november 2010 22:00

   Lessing, Doris: Det femte barnet ***


Såklart kommer jag inte att glömma den här boken. Fast jag inte förstod den. Eller jag förstod inte vem Ben var.

Kanske att Harriets version är den rätta, att han är något slags genuppdykande från grottmänniskans tid....något som hon säkert intalar sig för en mor vill ju ändå veta......förstå och ha en förklaring.

Vad skulle ha hänt med Ben idag? Mest troligt skulle han ha fått droger i lagom mängd, familjehem för avlastning och särskild undervisning. Eller? Är det inte autism, aspergers och adhd i sin mest extrema form som skildras? Är det kanske enbart en grottmänniskas ondska som fyllt Lessings fantasi?


Det som grep mig mest var ändå hur omgivningen såg på Harriet, hur den gav henne skulden, hur hon lämnades ensam med sina tankar och sitt barn......Men samtidigt beundrar jag henne, den styrka hon ändå visar. Gjorde hon rätt som tog hem honom igen och offrade de andra barnen....jag vet inte......men en mor kan förstå en annan mor till viss del i alla fall.


Jag vet inte vad Lessing vill med den här boken, den är helt ologisk tycker jag. Visst var den spännande och intressant men så overklig. Ben finner sig tillrätta i skolan utan förklaring, han hänger med motorcykelgänget fast han är bara ett barn......han vill döda och ingen håller ögonen på honom hela tiden......(???)


Kanske är den ett inlägg i debatten om institutionernas vidrighet? Om slumpens obevekliga styrka? Om att livet är inte bättre än så här? Om ondskan? Om att inte förhäva sig?


Ja, jag har ingen aning men jag tycker att boken innehåller för mycket egendomligheter för att verka det minsta trovärdig. Däremot var den spännande och jag sträckläste den så den var verkligen en bladvändare. Och som sagt, jag glömmer den inte.....


Läst Bokcirkelonline


Läst 2010


Av violen - 11 oktober 2010 18:30

Boardy, Elin: Allt som återstår****

 

En mycket annorlunda roman. Ett mycket starkt kvinnoporträtt. En helgjuten och ovanligt skriven historia om en tid som var precis såhär.

Jag är själv uppvuxen i ett småbrukarhem och jag kan gång på gång känna igen mig i tankar, ord och gärningar om man säger så. Även om det är ett halvt sekel tidigare som Boardy skildrar.

Bara det faktum att en småbrukarhustrus liv bestod av just detta, korna, barnen, tvätten, maten och mannen som kom in med leriga stövlar har Boardy verkligen kunnat skildra. Och här finns också tankarna fästade på pappret, tankar som aldrig sas av dessa kvinnor för ingen lyssnade. Och Boardy fyller tankarna med realism, så här formades en kvinnas tankevärld i början på 1900-talet. Inga filmer har visats som gett några ljud från kriget, de stred med hästar, alltså är det hennes erfarenhet av hästar som tar plats i mardrömmarna.


I hennes drömmar tar kriget gestalt av hästar. Väldiga mörka kampar med långt hovskägg och uppspärrade, glödande näsborrar. Blänkande ögonvitor, munnarnas fradga, de galopperar mot henne i dimma och hon står fastfrusen och ser dem komma. Natt efter natt och hovarnas slag mot den frusna marken är kanonskott och gevärssalvor. sid 254 storstilsupplagan


Till slut når Emma en gräns som är helt okänd vid den tiden. Nu skulle den ha kallats utbrändhet, depression, psykisk sjukdom eller kanske demens.

Vi kan tycka att den här historien är helt osannolik och tänka att tur att det inte är så idag. Och kanske att den fysiska påfrestningen har lättat. Men jag tror ändå att det finns många Emmor därute


Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig

Och det finns en trötthet, hon är då så alldeles. En röst som maler och maler i henne, långt bak i skallen. sid 408 storstilsupplagan


Hm, låter det inte som en utbrändhetsbeskrivning jag läste nyss?


Boken är så annorlunda skriven att jag undrar hur människan burit sig åt. Emmas liv är så på pricken fångat och Emmas tankar återvänder till ungdomen, är blixsnabbt tillbaka igen. Vet inget annat liv än det modern levde. Och inga annat om män än att det är de som bestämmer. Eller egentligen inte enbart så, här finns något som skulle kunna kallas åtrå, väldigt fint skildrat.


Jag känner mig sorgsen när jag läser den här boken. Sorgsen för att den påminner mig om tidigare generationer. Men samtidigt glad att någon skildrat en kvinna så ärligt och uppriktigt. Emma är inte vackrast, smartast, tuffast, mesigast, mest drabbad, (alla var drabbade på ett eller annat sätt vid den här tiden) utnyttjad, kväst. Hon är Emma och hon har fått sin plats i den här boken, inte bara på gravstenen.


Fortsätt skriva så Boardy!


Läst Bokcirkelonline

Läst 2010

Av violen - 17 september 2010 16:30

Shakib, Siba: Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta***



Den här boken började inte så bra tyckte jag, men den tog sig eftersom. Den är ganska omfångsrik, och det mycket pga långa listliknande upprepningar av allt som händer.Alla dessa upprepningar gjorde mig så less. Språket kändes enkelt på gränsen till banalt, gav inget tuggmotstånd alls. Så vad det anbelangar var boken inte så läsvärd. 

Men den hade såklart andra kvalitéer, den är skildrad utifrån en kvinnas perspektiv och bara det är ju en intressant aspekt. Att det överhuvudtaget går att överleva under sådana förhållanden är ju helt otroligt. Och tänk så många som inte gjorde det. Jag blev väldigt upprörd men inte så berörd faktiskt.


Författaren har utgått från en kvinna som hon träffade i ett flyktingläger och det är hennes historia som berättas. Den är 10 år gammal och mycket har hänt och händer i Afghanistan. Hur är det nu? Jag måste erkänna att jag inte vet säkert.....


Hade jag läst den 2002 när den kom på svenska skulle jag säkert ha reagerat så mycket starkare, inte bara på själva berättelsen utan även på situationen som sådan.


Men om man bortser från det dokumentära inslaget och ser det som en skildring av kvinnor i krig växer genast historien. Och då känner jag ännu mer att det är så synd att den är skriven på ett så.....egendomligt sätt. Jag har läst den i omgångar och la in en stöt på slutet för att läsa ut den och fann mig själv hoppandes vid alla dessa långa upprepningar. Det kändes inte bra eftersom jag ofta läser varje ord, men här kändes det inte riktigt nödvändigt eftersom det var så många ord, och om samma sak liksom.....


Det finns många böcker om Afghanistan, I väntan på talibanerna är en sådan som kanske mer behandlar  nutiden. Nu för tiden ändras allt så snabbt så jag kanske läser den också. Och Den förspillda vakan....osv osv


Har försökt googla och se om det finns något om vad som hände med Shirin-Gol men hittar inget.

Men det här hittade jag 

- Utbildning, säger Siba Shakib, är nyckeln. Det är det absolut viktigaste, inte bara i Afghanistan, utan i hela världen.

 

Jag kan bara hålla med........



Läst 2010


Läst Enbokcirkelonline

Av violen - 23 juli 2010 14:30

Shelley, Mary: Frankenstein***


Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.


Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?


I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.


-----------------------------------------------------------------------------------------------


När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 








När jag läste boken var mina tankar:


  • Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
  • De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
  • Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
  • Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
  • Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
    Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

  • längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
  • nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
  • cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
  • empirismen tydlig
  • sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
  • gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
  • spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
  • Vad menade producenten med filmen:
  • Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)
  •  
Av violen - 21 maj 2010 13:45

 Adams, Richard: Liftarens guide till galaxen****


Kultklassiker står det på mitt tjocka exemplar av den här boken, som innehåller alla fem böckerna och är i pocket och köpt för 10 kr på en loppis! vad blir det per ord? Billigt skulle jag vilja säga. För billig,t för det här är ju en riktig klassiker. Min definition av en klassiker är: en klassiker är inte avkoppling utan påkoppling. Och det gäller att koppla på sig när man läser den här boken.......även om den också ger en viss avkoppling. Fast man får inte slappna av för mycket, det gäller att hänga med!


 Nu har jag läst bara första boken och resten får vänta men jag gillade den faktiskt. Jag är ingen SF älskare men har ändå en känsla av att de som skriver SF har lite profetiska gåvor, vilket brukar uppväga det något vrickade innehållet. Så även Adams. Och det här är väl ändå inte dystopiskt? Jorden går ju under med ett skratt känns det som. Men den går ju under iofs.......


Summeringen efter första boken är helt enkelt väldigt nära ett av mina egna motton: allt kan hända och det händer! Ju osannolikare desto troligare. I början försökte jag markera lustiga ord och uttryck men fick ge upp, det blev för mycket. Och det är kul! riktigt kul. I alla fall för mig och min generation. Hur den tas emot bland ungdomar idag vet jag inte, kanske något att undersöka.
Men jag håller mig till det profetiska och nämner två saker: Babelfisken som ju i princip finns i och med internet och översättningsprogrammen. Och läsplattan eller varför inte pcn som nämns här som .....en skärm ungefär tio gånger tio centimeter stor. På denna skärm kunde man beställa fram vilken som helst av en miljon olika "sidor" på mindre än ett ögonblick- Den såg vansinnigt komplicerad ut, och det var anledningen till att det trevliga plastfodralet som hörde till bar texten TA DET LUGNT tryckt i stora vänliga bokstäver. sid 26

Sen fortsätter det med filosofiska resonemang och datorn Djupa Tanken osv. Och svaret på Frågan om livet, universum och allting är såklart helt vrickat det med. Nämligen siffran 42! :-) Kul! Och ja, jag gillar den deprimerade datorn!


Den här boken kan läsas som en humoristisk SF men innehåller oändligt många bottnar. Skulle kunna analyseras utifrån religion, intertexter, filosofi och såklart, SF-genren själv!
 Man väljer själv hur man vill se den, och jag tror att humoristläsarna överväger, i alla fall visar den här sidan! det. Jag blir sugen på att se filmen måste jag säga, men då jag vill läsa hela boken först lär det dröja innan jag ser den. 

Och nu har det ju kommit en till bok också........men visst har det skett lite anonymt? Har intresset trots allt mattats för den här bokserien?


Jag minns att det blev en stor reaktion när Adams dog 2001, nu förstår jag till viss del varför!


Med tvekan blev det **** stjärnor, men efter att ha fortsatt diskussionen på bokcirkelonline kände jag att det här är en mycket komplexare bok än man kan tro, så + blev en extra stjärna.


Bokcirkelonlines majbok.


Läst 2010


Av violen - 24 april 2010 19:45

Adichie, Chimamanda Ngozi: En halv gul sol ****

  

En helt enkelt otroligt bra bok var det här. Den var omfångsrik, 675 sidor i pocket, men ändå alldeles lagom lång!

 De fem huvudpersonerna, de välbeställda tvillingarna Olanna och Kainene, den vite Raichard och den intellektuelle Odenigbo samt tjänstepojken Ugwu upplever alla kriget på olika sätt men från samma sida.

Igbofolket har jag läst om tidigare här: Achebe, Chinua: Allt går sönder men i den här boken lär man sig ytterligare om Nigeria, Biafrakriget som kom sig av Igbofolkets försök till självständighet. Jag har knappt vetat var Biafra legat förut och inte haft en aning om vad som egentligen pågick under kriget. Nu vet jag om man säger så.

Men jag vet inte bara det utan jag vet att Adichie är en lysande författare. Inte bara för att språket flyter lätt och rinnande, att personerna går omkring på sidorna och att det litteräras roll på nåt sätt överskuggar och lägger tillrätta, utan för att boken är så angelägen och en sådan antikrigsskildring. Jag har läst en hel del böcker om afrika senaste tiden och sakta börjar denna kontinent bli verklig för mig. Ännu mer verklig genom den här boken.

De intellektuella samlas hos Odenigbo och drar sina vanemässiga skämt om de vita:

"Min farbror slogs i Burma, och när han kom hem hade han en pockande fråga: Varför hade ingen berättat för honom att den vite mannen inte var odödlig?" Alla skrattade. s86

På något sätt skildras de svartas liv vid universitetet som om de vore vita, de är ogbi och tillhör gräddan, akademikerna. De har börjat tänka intellektuellt.

 Hit kommer Olanna som är så otroligt vacker i motsats till sin tvilling Kainene. Trots att de gått på universitet utomlands har de ändå kvar fötterna i folket, och släkten.

" Jag bekymrar mig för mitt gudbarn i den där magen, inte för dig", sa Olanna. Hon drog upp Arizes blus och lade ansiktet mot den runda magen, mot den utspända huden, i den varliga ritual som hon förrättat ända sedan Arize blev gravid; om hon gjorde det tillräckligt ofta, sa Arize, så skulle barnet suga i sig hennes anletsdrag och se ut precis som hon.

"Jag bryr mig inte om utsidan" sa Arize."Men hon måste se ut som du på insidan. Hon måste vara lika intelligent som du och tycka om böcker." s208

Men sedan visar det sig att Olanna som vill ha rättvisa och demokrati inte kan skratta åt skämtet som säger att ledaren som dödats sägs ha bräkt som en get innan han dödades.

"Det är inte roligt", sa Olanna.

"Ah, syster min, visst är den rolig!, sa Arize. Du har läst så många böcker att du har glömt hur man skrattar." s210

Här tycker jag att man kan ana den spricka som säkert fanns mellan intellektuella och de som bodde i byarna. De bildade både beundrades och i samma stund föraktades de för att de förnekade sina primitiva känslor. Men, vem hade rätt till slut? Känner inte alla primitivt under tillräckligt stor press?

 

Det finns mycket mer att citera i boken men det är ingen mening. Man måste läsa den för att förstå. Alla får sin beskärda del av lidande under det krig som kommer. De skulle ha kunnat slippa undan, Olanna och Kainene, de skulle ha kunnat följa med sina föräldrar till London, men de väljer att stanna kvar.

Adichie väljer att inte fokusera vid det Biafra som vi känner, det som är svältens och de uppsvullna magarnas, (kwashiorkor), land. Här finns hela tiden så många andra konflikter: mellan vit och svart, de gamla tänkesätten och de nya, mellan generationer och mellan män och kvinnor, mellan systrar och mellan älskande. Och mellan folkslag och gränsdragningar som skett utan hänsyn.

Handlingen är inte kronologisk vilket gör att boken på nåt sätt blir lättare att läsa, ett tag är det gåtan Baby som måste få en lösning, och vem har skrivit boken: Världen var tyst när vi dog? Och titeln, En halv gul sol som förklaras och aha, då förstår man. Den titeln är en numera död symbol. (?)

 

Det här är en hård bok skriven med lätt penna, med insikt om att vill du bli läst måste du skriva läsvänligt. Och Adichie har blivit läst, hon fick Orange Prize for Fiction 2007.

Och många, många har berömt boken. Så även jag.

 

 

Och så: Det svenska!


Hans handslag var lika fast som blicken i hans gröna ögon. "Jag har just läst er utmärkta artikel om Biafranska pojkbrigaden."

"Det är mig ett nöje att få träffa er, greve von Rosen", sa X. Och det var faktiskt ett nöje. Ändå sedan han för första gången läste om den här svenske aristokraten som bombade nigerianska mål med sitt eget lilla plan hade han velat träffa honom. s489

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se