Adichie, Chimamanda Ngozi: En halv gul sol ****

En helt enkelt otroligt bra bok var det här. Den var omfångsrik, 675 sidor i pocket, men ändå alldeles lagom lång!

 De fem huvudpersonerna, de välbeställda tvillingarna Olanna och Kainene, den vite Raichard och den intellektuelle Odenigbo samt tjänstepojken Ugwu upplever alla kriget på olika sätt men från samma sida.

Igbofolket har jag läst om tidigare här: Achebe, Chinua: Allt går sönder men i den här boken lär man sig ytterligare om Nigeria, Biafrakriget som kom sig av Igbofolkets försök till självständighet. Jag har knappt vetat var Biafra legat förut och inte haft en aning om vad som egentligen pågick under kriget. Nu vet jag om man säger så.

Men jag vet inte bara det utan jag vet att Adichie är en lysande författare. Inte bara för att språket flyter lätt och rinnande, att personerna går omkring på sidorna och att det litteräras roll på nåt sätt överskuggar och lägger tillrätta, utan för att boken är så angelägen och en sådan antikrigsskildring. Jag har läst en hel del böcker om afrika senaste tiden och sakta börjar denna kontinent bli verklig för mig. Ännu mer verklig genom den här boken.

De intellektuella samlas hos Odenigbo och drar sina vanemässiga skämt om de vita:

"Min farbror slogs i Burma, och när han kom hem hade han en pockande fråga: Varför hade ingen berättat för honom att den vite mannen inte var odödlig?" Alla skrattade. s86

På något sätt skildras de svartas liv vid universitetet som om de vore vita, de är ogbi och tillhör gräddan, akademikerna. De har börjat tänka intellektuellt.

 Hit kommer Olanna som är så otroligt vacker i motsats till sin tvilling Kainene. Trots att de gått på universitet utomlands har de ändå kvar fötterna i folket, och släkten.

" Jag bekymrar mig för mitt gudbarn i den där magen, inte för dig", sa Olanna. Hon drog upp Arizes blus och lade ansiktet mot den runda magen, mot den utspända huden, i den varliga ritual som hon förrättat ända sedan Arize blev gravid; om hon gjorde det tillräckligt ofta, sa Arize, så skulle barnet suga i sig hennes anletsdrag och se ut precis som hon.

"Jag bryr mig inte om utsidan" sa Arize."Men hon måste se ut som du på insidan. Hon måste vara lika intelligent som du och tycka om böcker." s208

Men sedan visar det sig att Olanna som vill ha rättvisa och demokrati inte kan skratta åt skämtet som säger att ledaren som dödats sägs ha bräkt som en get innan han dödades.

"Det är inte roligt", sa Olanna.

"Ah, syster min, visst är den rolig!, sa Arize. Du har läst så många böcker att du har glömt hur man skrattar." s210

Här tycker jag att man kan ana den spricka som säkert fanns mellan intellektuella och de som bodde i byarna. De bildade både beundrades och i samma stund föraktades de för att de förnekade sina primitiva känslor. Men, vem hade rätt till slut? Känner inte alla primitivt under tillräckligt stor press?

Det finns mycket mer att citera i boken men det är ingen mening. Man måste läsa den för att förstå. Alla får sin beskärda del av lidande under det krig som kommer. De skulle ha kunnat slippa undan, Olanna och Kainene, de skulle ha kunnat följa med sina föräldrar till London, men de väljer att stanna kvar.

Adichie väljer att inte fokusera vid det Biafra som vi känner, det som är svältens och de uppsvullna magarnas, (kwashiorkor), land. Här finns hela tiden så många andra konflikter: mellan vit och svart, de gamla tänkesätten och de nya, mellan generationer och mellan män och kvinnor, mellan systrar och mellan älskande. Och mellan folkslag och gränsdragningar som skett utan hänsyn.

Handlingen är inte kronologisk vilket gör att boken på nåt sätt blir lättare att läsa, ett tag är det gåtan Baby som måste få en lösning, och vem har skrivit boken: Världen var tyst när vi dog? Och titeln, En halv gul sol som förklaras och aha, då förstår man. Den titeln är en numera död symbol. (?)

Det här är en hård bok skriven med lätt penna, med insikt om att vill du bli läst måste du skriva läsvänligt. Och Adichie har blivit läst, hon fick Orange Prize for Fiction 2007.

Och många, många har berömt boken. Så även jag.

Och så: Det svenska!

Hans handslag var lika fast som blicken i hans gröna ögon. "Jag har just läst er utmärkta artikel om Biafranska pojkbrigaden."

"Det är mig ett nöje att få träffa er, greve von Rosen", sa X. Och det var faktiskt ett nöje. Ändå sedan han för första gången läste om den här svenske aristokraten som bombade nigerianska mål med sitt eget lilla plan hade han velat träffa honom. s489

 

Lilla O

25 april 2010 11:56

Håller med dig om att det här är en helt fantastisk roman! Ser fram emot att få läsa hennes första bok senare i vår.

http://lillaosblogg.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Galgut, Damon: I ett främmande rum ****   Eftersom jag redan läst två böcker av Galgut Löftet ( Bookerpriset) och Bedragaren, är jag positivt inställd redan innan jag öppnat boken. Det här är tydligen hans debut och jag gillar den, även om både L...

Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj ***   En egendomlig bok som jag lyssnat på. Är det en glimt av Japan det här? Eller är det en romantisk historia, som fokuserar på dryckesvanor och hur en relation mellan äldre man - yngre kvinna byggs upp?   ...

  Beskow: Flickornas katt *** novell     En smått absurd berättelse om just två flickors katt. Och eftersom den är skriven 1896 är den såklart riktigt gammaldags. Med meningar som:  Pojkarna hatade dockor . De tålde inte dockor ,  s
ade de...

  2024 Novellresan Ugglan & boken Novellresan      Ugglan skriver: Under 2024 kommer jag att bege mig ut på en novellresa, och du får gärna följa med! Varje månad har sitt eget resmål, och jag tipsar om noveller du kan ...

Månadsläsning mars  2024 Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****Ravn, Olga: De anställda ****Arvola, Ingeborg: Kniven i elden *...