Kapla, Marit: Osebol ****

En otrolig bok, med stor igenkänning eftersom jag själv är uppväxt i en by.

Här är huset där den bodde och nu är det någon annan som bor där, undrar vem? Så går tankegångarna när jag åker genom min hemby. Kapla nöjer hon sig inte med att tänka tanken, hon frågar, hon lyssnar, hon berättar, hon förmedlar en tid som varit och det ordknappt och utan stor stilistisk tankemöda; hon låter helt enkelt människorna få komma till tals i sitt eget uttryck. 

Kartan är också suverän, jag la märke till ett hus i ytterkanten, en bra bit ifrån. Och så får jag veta hur de tänkte de som bott där från början. Och jag förstår vad de säger.

En unik bok med sista minuten känsla, snart är så många borta.

Lindström, Börje: På kyrkogården i södra Lappland ****

Av en slump hörde jag talas om Börje Lindström. Och så läste jag de här dikterna. Och blev helt tagen.

Alla som vuxit upp i en by i norrlands inland känner igen sig. Alla dessas liv, de som nu ligger i sina gravar, växer fram ur textraderna. Och det är som att jag känner igen dem allihop.

Kvinnan som flyttar till byn utan sin Vojmån, eller vatten överhuvudtaget. Hon förblir en hånad främling, och det sista hånet: hon fick inte ens som hon ville efter döden, som skulle låtit henne äntligen komma hem igen.

Eller mannen som ställde allt i perfekt ordning därhemma innan han dog, men ingen kom efter. Eller han som alltid slog allt i skoj, och önskade att någon sagt att livet är allvarligt. Eller han som dog utan att veta om det eftersom han levt ett dött liv.

De är några av dem jag genast fick en relation till. Och så alla dessa andra.

Lindström har gått bland gravstenarna och gett röst åt de döda, folkets människor. De som inte fått komma till tals i livet. Några har funnits, några är fiktiva. Men alla har levt och alla har något att säga om sitt liv. Och på så sätt finns de och denna del av historien kvar. 

En kanske väl sorglig, men ändå kulturgärningsmässig bok. Men så oerhört mänsklig.

Tyvärr slut på förlaget men kanske kan biblioteket få fram ett exemplar. 

Levlin, Kurt: Det skrivs alldeles för få dikter om dig ****

Dessa, närmast prosapoesidikter, gör helt klart att Levlin är en man med insikter, och tankar om allas vår värld, och förmåga att skriva ned detsamma. De rör sig från ett tjutande sorghjärta: 

TÄNK DIG

Se på barnet som leker i sandlådan

tänk dig att det är ditt barn

och att det genast du ropar

kommer att lämna spaden, hinken och bilen

och komma springande mot dig.

Tänk dig sedan att det inte finns något barn

att du ropar men ingen kommer. sid 13

till en fundering som alla vi som levt med telefonledningar tänkt:

"Alla orden som inte hann fram innan de klippte telefonledningarna, är de kvar i ledningarna[...]

sid 26

Och så önskan att kunna radera plågsamma minnen med en frottéhandduk sid 36. Vem har inte velat kunna göra det.

Det finns mycket, mycket att upptäcka i denna Levlins andra poesibok. Han har växt i sitt självförtroende som poet och kan säga "Jag äger dina ögon just nu" sid7. Det är sant.

Det är tredje gången jag läser denna diktsamling, men tidigare har jag inte haft energi och längtan nog att skriva något om den. Men nu hände det. Trots ett visst vemod gör den mig glad till mods. Vi behöver verkligen poeter som kan sätta ord på det ouppklarade.

Baron, Elliot: Vi kommer med hjärta hem till dig ****

Är det här verkligen poesi, kanske vän av ordning frågar. För boken är märkt Hc.03 Men det kanske är poesinoveller (finns genren eller?) för det är korta noveller om de människor som lever där i utkanten och behöver hemhjälp. Eller vad heter det nu då? Jo hemtjänst.

Det är många som får komma till tals genom att de befinner sig där författaren jobbar, de är i behov av hemtjänst och den är tydligen privat. På vänster sida pågår hela tiden meningar som fladdrar runt i vårdgivarens tankar. Och till höger finns de behövande, sammanblandade till fulländning för att inte kännas igen (skulle jag tro).

Om du börjar sommaren missnöjd med det ena eller det andra, ta en stund och läs den här boken. Jag lovar, du kommer att ändra uppfattning om hur olycklig du är just nu. Här snackar vi nämligen för alltid ensamhet, pandemi eller inte. En personlig integritet gällande kroppen och dess intima delar, som det bara är att glömma. Här snackar vi tunga jobb och stressande scheman. Här snackar vi slutet.

Elliot har tagit till ett grepp; hemtjänstens terminologi möter den åldrande befolkningens utsatthet. Han har lyckats väl.

Det här är hans debut, men jag känner att det kommer att komma mer. Hoppas det.

   Linnea Axelsson: Aednan ****


I ett svep läste jag denna mäktiga, vackra, sorgliga, stolta bok. En läsupplevelse att minnas.

Jag drabbades hårt, men inte för hårt, av det ömsom mjuka ömsom hårda anslaget. Texten ger och tar, tar och ger. Den är skriven för människorna, varenda en. Den vill ge oss alla en inblick i något stort, något större än vi själva. Och allt detta får vi som inte är samer helt fritt ur radernas rader. 

Och samerna får en bok som inte ska glömmas eller gömmas bort. 

Det här är en bok för dagens människor, dagens samer och dagens "svenskar". Det här är ett ursprung som djupt inom oss måste komma upp till ytan. Det här är naturens besjälade närvaro och försöket att tämja den. Det här är rasism, sexism, kolonialism. Och Axelsson lyckas binda samman historien med nuet i en aldrig sinande ström. 

Lakoniska uttalanden blandas med skimrande naturäskande dito:

(Renar som ett hav min anm)

Jag blir förvånad

när han plötsligt säger

Att han helst hade

börjat med renar

Blivit invald i samebyn

Och lärt sig att föra

det vandrande gråa

mjuka havet

ut över fjällvärlden

sid 375

(Stenen som en hud min anm)

Jag sitter på en sten

_

Låter fingrarna vandra

över den skrovliga

stenhuden under mig

medan naturen

kring oss varsamt

flyttar mig bort

_

Till ett ödsligare

landskap

Som kanske också finns

sid 492

(Ortsnamnen som en naturens förlängning, min anm)

Varje gång hon kör

förbi en av de nya

vägskyltarna

med ortsnamnet 

på både svenska

och samiska

_

Försöker jag förstå

vad det betyder

Men jag kan inte

uttyda någonting

av folkets och

markernas historia

sid 604f

Läs den för bildningens skull och för framtiden.

Läst 2018

Adlibris 

Bokus

Cdon

Min vana trogen har jag inte googlat på boken innan. Och märker att det jag fastnade vid som positivt, att sanningen många gånger "skrivs folk på näsan" bland vissa uppfattas som negativt.

Jag tycker att det är just det som ger boken dess klassiska anslag "att läsa klassiker är inte avkoppling, det är påkoppling" (citat mig själv). Vill du som läser känna något av samernas liv, deras hörn av verkligheten, då är det här en fullkomligt rak och otydligt tydlig (alla dessa personer som känner tänker tycker, ibland öppet, ibland dolt) skildring. 

För jag tror inte att alla känner till allt det här. Det tror jag verkligen inte. Men nu ges möjligheten. Ta den.

   Forsström, Tua: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön ***

Jag vet, jag läser alldeles för lite poesi. Om jag gjort det skulle jag säkert redan ha läst Forsström, och det hade varit en fördel tror jag. Hon har fått så många priser och utmärkelser, nordiska rådets litteraturpris t.ex Men knappast med den här boken. Den är liten och tunn och vacker. Och jag ville verkligen hitta just de där raderna som jag bara ville citera. De dök aldrig upp! Faktiskt inte. Synd.

Jag vill verkligen veta hur Forsströms storhet tar sig uttryck, men då får jag läsa nånting annat än En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, som jag ju dessutom valde utifrån titeln! Men med lite googlande ser jag att är rätt ute. Kanske att längtan tillbaka och försöket att återvända till barndomslandet, det känslosamma, tar över det poetiska verket,och gör det för privat.

Läst 2014

Läsutmaning Läs ett år.

Mars; dikt av Carl Snoilsky

    Dahlström, Gisan: Ett ljus i mitt hjärtas mörker ***

De här dikterna berörde mig. De är skenbart enkla, kan kännas lite ogenomtänkta vid en första läsning men sen öppnar de sig.

De var svåra att ta till sig och jag kan känna att här finns det djup smärta i nästan varenda diktrad. Särskilt slutraderna känns riktigt hopplösa många gånger. Det är ofta mörker, mörkret, ont, plåga. Sökes/en gnista.

En dikt som jag direkt kände speglar så mångas (särskilt kvinnors) erfarenhet heter:

Tankens skuggor

Hon rör sig i tankens skuggor

Tittar i vinklar och vrår

Bland damm och spindelväv

Även där hon inte vågat titta förr

Med sig har hon ett svärd

Inte för att kriga med

Men det är dags för försvar

Inte bara att försvara andra

Hon försvarar nu sig själv

Hennes svärd är väl använt

Men det känns inte vant

Att svinga det i eget försvar

Svärdet är bra att ha

När hon rensar i snårig terräng

För nu vill hon ta mer plats

Helst utan att skada andra

Men försvara sig tänker hon

sid 66

Sök gnistan, svinga svärdet, försvara dig. Starka ord i denna hårda värld. Ord att verkligen hålla med om!

Jag är glad att jag vann den här boken hos Bokbloggen. Att jag fick läsa Dahlströms skugglika tankar. Hon beskriver ett plågat tillstånd, nämner trollen vid namn och hjälper därmed andra att ta dem ut i ljuset.

Läst 2011