Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2010

Av violen - 31 augusti 2016 14:45

 Ahrens, Anita: Häst Häst Tiger Tiger **


Jag ville läsa den här boken av en enda anledning, att den handlade om organdonationer. Och det visade sig att det var det enda intressanta med den. Historien i övrigt var väldigt spretig men kom ju till slut fram till det egentliga budskapet, hur oetiska transplantationer går till.

Boken var tyvärr inte riktigt trovärdig vad det gällde just transplantationerna och det tog verkligen ner helhetsintrycket. För själva frågan är intressant och säkert inte alls överdriven eller osann, tyvärr.




1.) Hur känner du för Vita som person?

Ingenting faktiskt, jag tycker att hon var väldigt anonym. Och den stora frågan: Skulle du vilja ge av dig själv? svarade hon nånsin på den?

2) Har du någonsin själv funderat på det här med om organdonationer, och om det kan gå till så här?

Absolut! Det var länge sen jag läste att dödsdöma fångar  (i Kina bl.a.) tvingades ge blod innan de avrättades. Det här är ju ett riktigt skräckscenario. Bristerna i tillvägagångssättet ger iofs brister i trovärdigheten, men jag tror säkert att liknande saker sker. Att folk säljer njurar är ju allom bekant, men att även andra organ tas på detta sätt är ju bara möjligt om personen lever så det är ju mer komplicerat.

3) hur kommer det sig att du läste boken? Som jag sa, enbart för att den handlar om organstölder som jag vill kalla det nu efter att ha läst den.

4) vad tyckte du om Häst Häst Tiger Tiger och varför. (ge gärna ett betyg)

Jag tyckte inte alls om den




Istället la jag energi på att hitta ursäkter. Säkert var han utbränd av kampen för människorätt i skurkstater, vem skulle inte ha dignat under den bördan? Och ibland kände han av den njursjukdom som var orsaken till ärret på sidan. sid 56


- Vi har försökt nå familjen. Utan resultat, det finns saker att diskutera när det gäller - här måste han rådfråga ett anteckningsblock - fru eh ... Trulsons tillstånd.

- Hon klarar sig väl? Jag fick intrycket att hennes tillstånd är stabilt.

- Det är en fråga som vi vill ventilera med anhöriga. Om du känner dem, så kanske du vill framföra det?

- Visst, något annat?

Han har något mer på hjärtat. Medan han överlägger med sig själv hur han ska göra, växer pupillerna och utplånar irisarna.

- Hur var namet? [..]

- Ooom, säger han, om det under de närmaste dagarna visar sig att Ida Trulsons tillstånd inte förbättras märkbart, måste vi ta en ingående diskussion. Hon har inte fyllt i kortet.

- Kortet?

- Organdonation.

Jag far upp ur stolen och ställer mig framför sängen. K. Antonsson håller upp handflatorna som fredstecken.

- Lugn, jag har inte skalpellen med mig. Men frågan måste väckas på ett tidigt stadium.

- Varför det, hon är väl inte hjärndöd! Eller ens nära?

Han lutar sig fram, lägger händerna på knäna som om han vore en tålmodig magister och jag ett vanartigt barn som ska talas tillrätta.

- Du ser hur hon mår. Denna Ida Persson...

- Trulson.

- ... Trulson är icke längre den person du kände. Om hon överlever blir hon en gravt handikappad främling. Oundvikligen kommer det till en punkt då man måste fråga sig ifall det är meningsfullt att fortsätta kostsam behandling. Naturligtvis i relation till vad samhället, patienten och hennes familj får ut av det hela.

Docenten småler, rätar på ryggen och avfyrar sin verbala bössa.

- Betänk en sak, uppmanar han. Din vän har förmånen att skänka den dyrbaraste av gåvor. Livet självt! Den där obrukbara kroppen kan mätta behovet av organ till minst sju svårt sjuka eller skadade som väntar på ett stycke frisk hud, fräsch benmärg, spänstigt hjärta, nytt liv, nya chanser. Hjärtsjuka mödrar, barn med sviktande njurar, värdefulla befattningsfattare.

K Antonsson skapar sig en imaginär katedral, där han själv står i predikstolen. Drömmande stirrar han på respiratorn som puffar in syre i den obrukbara kropp som skamlöst ligger där utan tanke på att den kan försörja ett halvt dussin andra.

- Varför ska andra vara mer förtjänta av att leva än Ida Trulson?

[...]

- För att, säger han med betoning på varje stavelse, för att vissa är mer umbärliga än andra.

Vi synar varandra. Jag säger att jag hoppas att varken jag eller någon som jag tycker om ska hamna på hans sjukhus. [...]

- Vid närmare eftertanke behöver du inte framföra något budskap till de anhöriga. Det är sjukhusets ansvar.

[...]

- Om det visar sig att Ida till synes oförklarligt dör och inte kommer i jorden med alla organ på plats, så bör docenten se sig för om kvällarna, förklarar jag. sid 86f.


Av violen - 31 december 2010 15:45

Farah, Nuruddin: Gåvor ****


Gåvor är en sensuell och vardagsnära skildring - med inslag av sägner och myter


står det på baksidan av den här boken. Jag har läst en hel del böcker från afrika det här året och jag måste säga att jag blir mer och mer fascinerad! Den här boken var riktigt bra! Ska man läsa feministisk litteratur ska man tydligen läsa afrikanska författare. Här finns det sådant som jag skulle vilja citera men jag gör det inte eftersom män kanske skulle sluta läsa min blogg om jag skrev det! Modigt av Farah! Som dessutom är man själv! vilket jag inte visste när jag läste boken......


Nåväl, den här boken är lättläst så jag kan rekommendera den. Dessutom är den spännande och jag gillar Duniya, med sin självständighet och sitt hetsiga humör, sin yrkesstolthet och sin respekt och kunskap om traditioner, när det behövs. Hennes medvetande om vad hon känner och tycker och vet. Och sen är det verkligen en kärlekshistoria som känns äkta. Samtidigt som Farah har en fullt klar agenda med sin bok, vem ska vara välgörare och vem ska ta emot och varför. Både på ett mänskligt nära plan och globalt över världen.

Och mycket klara definitioner på hur människan är människa:

Det är kanske gudomligt att alltid förlåta, men det är är avgjort inte mänskligt. Även Gud straffar dem som väcker hans vrede. sid 204

 

Jag har helt enkelt fått en mycket större förståelse för Afrika efter att ha läst den här boken. Den innehåller massor, ja den är genreöverskridande i sitt sätt att förmedla både gammal och ny kunskap om afrika och somalia.

Den skiljer sig lite från andra böcker jag läst , och det tror jag är Farahs sätt att väva in sin agenda på ett, ska jag säga, krasst sätt. I senare delen av boken finns en artikel skriven av Duniyas exmake, läser du boken uppmanar jag dig att läsa den noga. Där kände jag mig upplyst helt enkelt!


Kort sagt: Det här är en bok att verkligen läsa om du vill komma närmare Afrikas själ och till viss del även västvärldens syn på den själen, och hur de borde se på sig själva!


Boken ingår i trilogin Blood in the Sun-trilogin, Kartor, Gåvor, Hemligheter.

Farah nämns som nobelpriskandidat, jag förstår!

 



Av violen - 29 december 2010 12:00

Vargas Llosa, Mario: Den stygga flickans rackartyg ***


Puh!

Äntligen, kan jag utbrista!

Äntligen har jag läst den här boken som jag lånat i flera omgångar och läst under lång tid. Det som talar för att det trots allt är bra litteratur är att jag lyckades hänga med trots alla avbrott.

Och ok, så här är det: Vargas Llosa kan skriva. Och Vargas Llosa är väldigt intresserad av att skriva om 6. Det är många beskrivningar om hans sexuella eskapader med Den stygga flickan. Hon verkar ju ha vissa svårigheter men det gör väl inte så mycket för hon är väl nästan lite lyxprostituerad vad jag kan förstå. Hon blir dessutom utnyttjad på vidriga sätt men återkommer alltid till Den snälle pojken som förbarmar sig för han älskar ju henne. Hon är ju the love of his life ju......hans författarlife kanske (se slutet)

Från dag ett har hon varit oärlig vad jag kan förstå, och det "bara" för att hon vill bli rik. På det sätter är hon precis som många män men hennes pris blir högt, alltför högt kan jag tycka. Som priset brukar bli för kvinnor som tar för sig. Iofs.

Det går att läsa den här boken på olika sätt. Kanske att jag omvärderar den när jag läst mer av Vargas Llosa, kanske att alla kvinnor går samma öde till mötes. Men nu har jag läst den här och den berättar en historia på ett välskrivet sätt, gör mig intresserad av att läsa mer av författaren pga det och är inte alltför kvinnofientlig trots allt.(jag har inte bestämt mig där)

 Att den ständigt upprepar detta stygga flicka var iofs ytterst irriterande och gav en slags självuppfyllande profetia. Boken slutar med

 [...] snälla pojke? sid 325

Och allt var till för att romanen skulle kunna skrivas. Så slutet kändes cyniskt men ärligt. Musan offrar allt för Den Store Författaren.


Jag kommer att läsa Tant Julia och författaren senare och då får jag en bättre bild av Vargas Llosa. Har läst en del i Kamrat Mayta och den är ju så politisk att jag knappt hänger med i svängarna men där skildras också 6 på liknande sätt som här så jag får väl se vad jag kommer fram till. Jag nämnde ju att jag trodde han var gubbsjuk Vargas Llosa så nu måste jag komma fram till vad jag egentligen tycker.....

Återkommer!



Läst 2010

Av violen - 25 december 2010 16:30

Juul, Pia: Mordet på Halland***

 

Jag slukade den här boken. Den var så bra i början att jag bara häpnade och fattade inte varför mordet var inblandat överhuvudtaget. Sen sjönk den sakta men säkert och till sist hade jag inte ens fattat riktigt vem mördaren var. Efter idogt googlande där antideckare, språket mm flitigt nämndes hittade jag till slut vem som gjort det. Nåja, det spelade kanske inte så stor roll, för ordet relationsroman nämndes ofta också och det är det verkligen. Det var det som fascinerade mig så i början.

Juul skriver tydligen på en ny roman i samma genre vad det nu är, men både Händelser vid vatten och Döda poeter skriver inte kriminalromaner platsar väl där skulle jag tro.

Är det bättre att flirta med deckaregenren eller lämna den helt som Alvtegen gjort? Intressant är det i alla fall för det här är bara början på det här har jag en känsla av......det känns väldigt "spännande" måste jag säga.....:-)



Läst 2010

Av violen - 21 december 2010 16:15

Ngugi, James: Floden mellan bergen ****


Författaren heter sen 1970 sitt kenyanska namn Ngugi Wa Thiong'o, och nämndes i Nobelprissammanhang i år (2010). Men när den här boken skrevs hette han Ngugi, James.


En bok, skriven på en till synes sparsmakad men ändå komplicerad prosa, det står mer än vad som synes om man läser ordentligt.

Den är 45 år gammal (1965) men väl värd att läsas idag, om inte annat för att den ger en insikt och kanske därmed en viss förståelse i omskärelsens historia. Eller kanske att den här boken som faktiskt till viss del ger en positiv bild av omskärelsen, som har gjort att motståndet mot detsamma har fördröjts? Men orkar man läsa hela boken till slut inser man att så inte är fallet, för det här är en bok om gamla traditioner som ska stötas med den nya kristna religionen:

För Waiyaki visste att alla de vitas seder inte var dåliga. Inte ens deras religion var i grunden dålig, En del som var gott och sant lyste fram i den. Men religionen, tron, behövde tvättas, renas från all smuts så att bara det eviga fanns kvar. Och det eviga som var sanningen måste försonas med folkets traditioner. Ett folks traditioner kunde inte suddas bort i en handvänding. Det skulle leda till upplösning. En sådan stam skulle inte ha några rötter, för ett folks rötter är i deras traditioner som går tillbaka till gamla tider, till själva ursprunget, Gikuyu och Mumbi. En religion som inte tog hänsyn till folks sätt att leva, en religion som inte erkände det som var vackert och sant i deras livsstil, den var oduglig. Den kunde inte tillfredsställa dem. Den kunde inte bli levande och upplevd, en källa till liv och vitalitet. Den kunde bara stympa människans själ och tvinga henne att fanatiskt hänga fast vid den trygghet som utlovades därför att hon annars skulle vara förlorad. Det var kanske det som var felet med Josua. Han hade ifört sig en religion som var dekorerad och påmålad med allt möjligt vitt. Han avsvor sig sitt förflutna och skar av förbindelsen med stammens livgivande traditioner. Och därför att han inte hade något fotfäste, något rikt och fast att stå på och växa i, måste han gripa fast i allt det som missionärerna lärde och sade om den utlovade framtiden. [...] Ja, i stillheten uppe på berget var det mycket som blev klart för Waiyaki. Omskärelse av kvinnor var viktig men inte som fysisk operation. Det viktiga var det som skedde i människans inre. Det behövdes tålamod och framförallt undervisning. Om de vitas religion fick människor att överge en viss sed men inte gav dem något annat lika värdefullt i stället, då blev de vilsna.  130f.

 

(Ett långt stycke, kanske inte helt korrekt med upphovsrättsliga regler sett, men jag kände att här är författarens programförklaring. Och jag vill ha det här nedskrivet helt enkelt. För jag har svårt att tro att boken går att köpa. Biblioteksexemplaret jag har doftar nämligen magasin lång väg........)


 Som det även står på baksidan av denna bok:

Floden mellan bergen skildrar på ett gripande sätt det gamla Afrikas livsform och tänkesätt.

Européernas civilisation och kristendomen framställs som något på en gång hotande och befriande. Motsatsförhållandet får sina konsekvenser också för de unga älskande i boken.




Bibliophilas afrikautmaning

Läst 2010

Av violen - 21 december 2010 10:45

Le, Nam: Båten****



Ok, jag hade otroligt höga förväntningar på den här boken.  Kanske för höga. Tänkte: årets sista femma.

men

Det är egentligen bara den första novellen som förmår förmedla något riktigt äkta till mig. Och kanske den sista också. De andra känns som skillnaden mellan en fri målning och färglagda fält, motivet blir nog så bra och exakt men en del av känslan försvinner.

Varför? undrar jag. Är det översättningen? Nej det tror jag inte. Jag tror att den är riktigt bra. Så här skriver Le. Exakt såhär. Det finns så många ovanliga meningar att det blir lite för mycket. Konståkare ska inte bara hoppa, de måste röra sig snyggt också.

Och personerna är för många, för olika, för globala. Visst vi vill tro att världen är vår, öppen på alla plan. Men kan vi ta in den i vår tanke så fullt ut att vi kan skriva om vad som helst? Le vill bevisa att han kan det och det kan han. Men inte om allt och hela tiden.


Han är medveten om att författandet består av Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Men till det skulle jag vilja lägga ett nog så betydande ord (ursäkta Faulkner, Le och alla unga skrivare) nämligen erfarenhet. Med tiden kommer Le att bli riktigt bra. Novell ett och sju skulle ha vävts ihop till en enda bok, då hade gnistorna verkligen rusat för min syn. Tror jag i alla fall.......


Redan nu finns det så många meningar, jag tar en:


[...] och sedan skrattar hon, ett snabbt, snärtigt skratt som får mig att tänka på gnistor från en eld som rusar upp i natthimlen. sid 67

 

Läst 2010

Av violen - 14 december 2010 09:15

   Saviano, Roberto: Kärleken är dödens motsats ***

 

Tunn, tunn är den här boken. Den handlar om Maria som blivit flickänka innan hon ens hunnit gifta sig med Enzo som dör en ohygglig död.

Den handlar om byn där alla hela tiden bär svart eftersom det alltid är någon som nyss dött.

Den handlar om personporträtt som är schabloner, arketyper, bleka bilder av alla krig och dess sörjande i alla tider som varit och som kommer. Personer som används som skådespelare och skulle kunna vara vilka som helst.

De är inte mer levande än den indetitesbricka de bär om sin hals, den identitetsbricka som jag känner är bokens drivkraft, stycket där den beskrivs är mycket starkt: Tillräckligt för att identifiera mig, tillräckligt för att sammanfatta vem jag är: för att bära mig runt halsen i skriftlig form, sid 39



De hade allihop en identitetsbricka. De drog fram den ur halslinningen och i samma ögonblick som prästen gav oblaten till gummorna stoppade de sin metalloblat i munnen. sid 38

 

Identitesbrickan är ett bevis. Beviset på ett land i krig. På en del av ett land i krig. Ett land i krig som inte vet om att det är i krig. Ett land av människor som bränns vid olika fronter. Bränns som Salvatore eller Enzo. sid 42

 

Jag kommer nog att glömma Maria och Enzo men jag kommer inte att glömma skildringen av identitetsbrickan. Den vilar kall mot min hud.


läst i Lyrans jordenruntutmaning 2010


Läst 2010

 

 

Av violen - 12 december 2010 18:30

  Böll, Heinrich: Ungdomens bröd ***

 

Jag har läst den här boken tidigare, för många år sen, då jag läste flera böcker av Böll, bl.a Katharina Blums förlorade heder och Doktor Murkes samlade tystnad, böcker som jag gärna också vill läsa om.

Den här boken, Ungdomens bröd minns jag faktiskt ingenting av märkte jag när jag nu läste om den.

Den var bra, men inte så bra som jag trodde mig minnas. Varför undrade jag. Kanske för att den kändes kall i sitt språk, doftade unken tvättstuga och var lite väl fokuserad på detta bröd som titeln ger en aning om. Nödåren är över, men minnet och känslan i kroppen av nöden finns kvar. Kanske var den intressantare att läsa med muren intakt, även om den inte var byggd när boken skrevs.

Boken borde inge hopp, men det kändes mest som att det västtyska samhället är i krig med sig själv fortfarande.

Det är en kärlekshistoria men den kändes också kall och ogästvänlig. Inte särskilt romantisk om jag får säga vad jag tycker........

Språket är ändå behållningen, kallt, kargt och fyllt av trist oförutsägbarhet, kändes nästan som en stadens arbetarroman.......

Boken, som jag vann hos Lyran för något år sen, är så vacker, ingår i Nobelklassiker........


läst i Lyrans jordenruntutmaning 2010


Läst 2010

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards