Aidoo, Ama Ata: Förändringar****

En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!

OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!

Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.

Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.

[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308

Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.

Läst 2010

Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning

Transplantation:

För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318

Oates, Joyce Carol: Blonde*****

Den här mastodontläsningen (mer än 800 sidor i pocketupplagan) gjorde jag i sällskap med Bokcirkeln i Sveriges Radio. Och det var en magnifik resa över fem veckor. Jag har aldrig läst en bok på det sättet förut, visst antal sidor, diskussion (envägs iofs) skrivna kommentarer (av mig) varje gång, och sen ny läsning!

Boken kändes kort, otroligt nog. Och  jag måste säga att jag är imponerad av Oates. Jag har ju alltid gillat henne, även om hon är så ojämn att jag ibland undrar om hon verkligen skrivit själv. Men den här gången har hon definitivt nedtecknat alla dessa ord själv. Det är så fascinerande att ha fått följa en kvinnas väg genom ett kort liv, fyllt av en sådan....vad ska jag kalla det.......smärta! Och följa en utveckling i ett land och i en könsstämpling som detta ju handlar om. En stämpling av Kvinnan som den bit kött männen kan ta för sig av.

Hur Norma/Marilyn var, utlevande, sexgalen, narkoman, självmordsbenägen eller bara en utnyttjad blondin, det vet jag inte efter att ha läst boken. Kanske var hon det eller så var hon det inte. Vem vet? Inte Oates i alla fall vilket hon påpekar redan i början av boken. Men att dra några slutsatser hit eller dit, vad betyder det? Boken handlar om Blonde, ingen annan. Och den är helt enkelt otroligt bra.

Orkar du bara med längden så läs den! Det är mitt råd!

Jag har kommenterat den i andra inlägg med bokcirklen i SR och skriver inte mer här

Till första träffen 12/4 har vi läst: Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Till andra träffen 19/4 har vi läst: Flickan. Tom sidan 262.

Till tredje träffen 26/4 har vi läst: Kvinnan. Tom sidan 425.

Till fjärde träffen 3/5 har vi läst: "Marilyn". Tom sidan 712.

Till femte och sista träffen 10/5 har vi läst: Senare i livet. Hela boken! 862 sidor.

Läst 2010

Thomsson, Heléne och Elvin-Nowak,Ylva :11 nyanser av tystnad***

(Doka)

Den här boken fick fyra stjärnor i en tidning nånstans och jag tänkte, intressant ämne och stjärnor, ok jag provar. Och jag blev inte besviken. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att läsa om den direkt.

Vad skiljer då denna bok från så många andra böcker i samma genre. Kanske författarnas ärlighet. Det gör att jag kan ta till mig det som skrivs utan att känna mig dum. Istället blir jag arg och vill ha en förändring. För jag inser att jag blivit utsatt för härskarteknik massor av gånger!

Det jag önskat hade varit att det funnits mer exempel på hur man bemöter dessa härskare. Nu finns det lite sådant och det beror nog säkert på att det berör arbetslivet där det i alla fall finns någon form av  möjlighet att någon annan (chefen) har det yttersta ansvaret. I privatlivet kan man ju bara lita till sig själv. Och där finns det också så mycket annat att ta hänsyn till, ansvar, blodsband osv.

Men det går faktiskt att lära sig lite härskarteknik själv av den här boken! Det kan ju finnas situationer när det är det enda språk som hjälper också. Men jag har inte fattat hur man gör det förut.....:-)

Läst 2010

Temple, Peter: Mörk kust***+

Vi talar om år, så länge har den här boken stått på min läsa lista. Vinnare av världens största deckarpris 2007 - The Duncan Lawrie Dagger står det utanpå den. Och jag började förväntansfullt läsa. Och slogs av hur konstigt Temple skriver, t.ex

Hundarna [...]Med magarna fulla av vatten lydde de långsamt och föraktfullt, som om de var reumatiska. sid 8

Hm. Reumatiska???

Jag skulle kunna laga lite kaffe. [...] Bäst att du inte gör det, sa han. Vi får inte röra nånting. De skulle vräka sig över mig som ett lass gödsel. sid 27

Ok...

Två korpar som hackade i en högröd gegga vid sista vägkorsningen riktade en dömande blick mot honom, som var de gamla män på en ruffig pub. sid 42

Ok, det var bättre. eller? Och längre fram markerade jag fler uttryck, två exempel här:

De körde hem på tomma vägar, förbi hus som sjunkit på sin torpargrund i sänkorna, förbi färsk vedrök ryckt ur skorstenar. sid 225

Cashin kände sig som han hade förlagt en natts sömn någonstans. sid 288

Och det är faktiskt just det här som gör att boken känns annorlunda, fräsch på nåt sätt. Att språket och orden och metaforerna inte följer nåt mönster utan bara slumpmässigt träder fram. det känns som att författaren verkligen tänkt efter, hur skriver jag det här så det blir så märkligt som möjligt. Och då känner man verkligen att Temple tänkt när han skrivit. Lite kul och nytt faktiskt.

 Även om den är lika alla andra (nåja de flesta) deckare; operaälskande kommissarie med Housesmärtor i en håla där rasism (verkligen!!!), tristess och förfall (även hans eget hus) råder. Och nånstans den där gången då det hände det som gör oooolidliga smärtförnimmelser, som han betraktar som sin  "vän". (?) Men hur var det riktigt, vad hände? vi vill hela tiden veta.....och får veta också. Privatlivet finns men inte påträngande. Hundarna är påträngande men så bra skildrat. (Säger jag som är kattmänniska!)

Och när man läser boken finns det en del uttryck som känns så...... nya fast de inte är speciella som beskrivningen av när alla bitar faller på plats, beskrivningen av det som gör Cashin till polishjälten, Den Som Löser Fallet:

Cashin trodde att han visste svaret, det hade kommit till honom via någon process i hjärnan som oavbrutet sållade, sorterade och körde runt saker han hört och läst, sett och känt, bitar och delar om inte hade någon uppenbar nytta, bara var bråte, skräp, ända tills två av dem stötte ihop, snodde runt och fann varandra, passade ihop som hand i handske. sid 325

I den solbrände mannens ögon såg Cashin samma lättnad som han lagt märke till hos människor som bekänt ett mord. sid 352

  Att vara vid liv är en present. [...] Varje minut, varje timme, varje dag. sid 381

Bokens budskap? Ovanligt för en deckare i så fall......

Slutet var som vanligt det där våldsamma men, sen kommer det mer. Och då kände jag, hm! Du och jag Temple, du och jag Cashin, vi visste det hela tiden!

Jag kände mig smart och delaktig och intresserad och förvånad (mest över metaforernas obeskrivliga ovanlighet) när jag la ifrån mig boken.

Och trots att jag länge inte kunde skilja vem från vem så var det glasklart när jag slutade boken, vet inte hur det nu gick till?

Så det måste bli ett extra plus, det måste det........

Och när översätts nästa bok? Jag bara undrar.......

Nobelpriset kan Temple ju bara inte sukta efter men Sverige är med, jo då.

Cash tittade på den svenska ljudanläggningen. En gång hade den varit den dyraste på marknaden. sid 65

Alltsammans låg orört på sängbordet rätt länge tills Cashin en morgon i väntan på gryningen, med smärtan glimmande, tände lampan, tog en cd, vilken som helst, stoppade in den utan att titta på den, tog på hörlurarna, släckte ljuset.

Det var Jussi Björling. sid 77

Holmberg, Bo R och Strömgård, Katarina: Eddie Bolander och jag ****

Jag förstår verkligen varför den här boken fått Augustpriset som bästa ungdomsbok. Kombinationen av text och bild är helt nödvändig känner jag när jag läst klart. Utan bilderna skulle boken ha varit bra men inte mer. Enbart ett inlägg i skilmässobarnens liv.

Nu synliggörs nånting som känns bara uppenbart. Hur det är att vara tonåring i en norrländsk småstad med ett enkelt liv utan åthävor. En stad som söker förnyelse men som ungdomen drar ifrån. Och nu öppnas en möjlighet dessutom.....

Att jag dessutom har en slags fäbless för ungdomar i just gymnasieåldern gör ju inte saken sämre. Jag är själv lite kvar där i mina tankar och känslor, min hjärna har kanske inte åldrats som min kropp......verkar som Holmberg är lite likadan. För han skildrar det på pricken. Eller på det sätt som jag tänker att det är. Vore intressant att veta om dagens tonåringar också tycker det? Kan ju vara ganska väsentligt egentligen. boken jag lånade såg fräsch ut nämligen.....hmmm! Vad tyder det på tro.....?  Inte så mycket lånad kanske....

Läses i Lyrans jordenruntutmaning

Tänker du läsa den, avvakta med att läsa det här.

Shute, Nevil: Fem svarta höns**

Det är hårt att slakta en helig ko men nu har jag gjort det. Efter en omläsning av min ungdsomfavoritförfattare (På stranden särskilt) Nevil Shutes bok Fem svarta höns måste jag bara hålla med världenslitteratur i det mesta av det som skrivs där om denna bok. Jag kunde nog inte sagt det bättre själv......

Men här kommer mina reflektioner:

För det första titeln Fem svarta höns. När boken kom ut 1950 hette den The Legacy (testamentet) och tv serie och film heter A town like Alice, vilket boken också heter numera. Båda de senare titlarna är bättre än Fem svarta höns som bara anspelar på en kort men iofs livsavgörande episod i första delen, de säger mer om boken kan jag tycka. Men, det är just första delen, med kvinnorna som går och går i krigets skugga, som är den fascinerande berättelsen. Så på så sätt är den svenska titeln rätt. Det är ju också verklighetsanknytning bakom just första delen. Kanske därför den är så mycket bättre.

Men sen kommer andra delen, Australien. Och den skulle kunna vara föremål för studier hur människor såg på Australien och framförallt dess urinvånare i början på 50talet. För man måste ha i minnet att boken skrevs då, för snart 60 år sen, annars blir man ju bara ursinnig pga den rasism som hela tiden finns med i berättelsen.Ok, jag skummade sista 100 sidorna men hade läst nog innan.

Och Jean, vilken kvinna! Helt orealistiskt underbar och dessutom en affärskvinna av rang som i stort sett skapar A town like Alice. Mest troligt för att själv stå ut med att leva med den man hon älskar men ändå.

Språket var helt ok första delen men sen. Å, du store! De orden utropades minst 30 gånger (sen slutade jag räkna) i den senare delen. Upprepningar är ett bevis på dåligt ordförråd enligt mig. Och det smärtar mig att Shute har det i den här boken.....(den heliga kon igen) men så är fallet.

Lustigt nog hade världenslitteratur fastnat för samma parti som jag.....

- Joe, sa hon en gång, vad ska jag göra om en inföding kommer in i glassbaren och vill ha något att dricka. En infödd ringare? Ska jag servera honom på samma ställe eller måste jag ha en särskild avdelning?

Han kliade sig i huvudet.  [...] jag tror inte man server dem på en glassbar med en vit flicka bakom disken.

Hon sa i bestämd ton: - Då ska jag har en bar till för dem med en svart flicka i. De är så många Joe - vi kan inte stänga dem ute. [...]

- Å, du store, sa han. Du kommer att sätta i gång tungorna i Willstown. Hon nickade. - Jag vet. s.248

Ok, man måste komma ihåg att det här är länge sen, just efter kriget och det går inte att jämföra med nutid, men jag håller med världenslitteratur, det närmar sig apartheid. Även n-ordet används vid flera tillfällen. (vilket börjat komma tillbaka i böcker och på bloggar och recensioner osv. har jag märkt, undrar varför men det är en annan diskussion.)

Men inget av det här la jag märke till när jag läste boken för 40 år sen. Då minns jag mest romantiken i den. För den är romantisk och det var verkligen också tv serien som jag minns ännu bättre.

Jag tror att Shute ändå var radikal på sitt sätt, jag menar Jean sa bestämt att infödingarna ska också ha sitt och bara det var säkert en markering. Men på samma villkor, nej det var för tidigt för det verkar det som. Så som jag skrev inledningsvis, den här boken kan vara en pusselbit om man forskar om just Australiens urinvånare, hur de skildras i litteraturen vid den här tiden.

Men tyvärr är helhetsbilden av den här boken dyster. Den känns gammalmodig och lite märklig kort sagt.

Någon omläsning av Shutes  På stranden är inte aktuell i nuläget, det räcker med att jag läste den ca 10 ggr som ung! Och jag nöjer mig med en helig ko åt gången. Möjligtvis om den kommer i nån utmaning, förslagsvis dystopi dito.  

Kan innehålla avslöjanden, vill du läsa boken, avvakta!

Salomonsson, Anita: Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk ***

I början var den här boken som hämtad ur Höga Visan, en riktig kärlekshistoria. En sån som det var väldigt länge sen jag läste.

Men allt eftersom förvandlades den och blev nånting annat. En blandning mellan Therese Raquine, Vävarnas barn och nån av alla dessa historiska romaner om Västerbottens inlands nybyggarträlande som funnits i stora mängder sista årtiondena. Den här är dock lite annorlunda då den bygger på ett dokumentärt mål som inträffade för flera hundra år sen. Så dokument mm har studerats av författaren. Det gör naturligtvis boken mer spännande och intressant. Författaren har gjort ett starkt kvinnoporträtt (med en kvinna som är duktig och flitig och så vacker så vacker) och skriver även med stor klarsyn om människans natur som t.ex när kyrkoherden befinner sig på husförhör:

[...] med en nyfödda i tullan bredvid sig. Mättad och torr fick han verkligen hoppas, ty barnskrik var något som han skydde. Även det tjollerprat deras föräldrar använde för att tysta dem. Inom honom grät och våndades ett annat barn, ett barn till vilket inga händer funnits, inga skyndsamma steg. s126

Brottet som båda döms för är tudelat, både hor och mord vilket framgår redan i början av boken.

Att Margareta är kvinna och som sådan mer skyldig har hon nog förstått men att han (charmören), som hon kände för på ett sätt som var Lika som kärlek, och som var så uppenbart att även omgivningen upptäckt det, att han kunde förneka henne, det hade hon aldrig kunnat tro. Dessutom var det ju han som begick mordet, inte hon.

Skammen verkade inte plåga honom, tänkte hon. Mycket hos honom hade under veckorna i häktesstugan överraskat henne. Även skrämt. Obetydligheter för det mesta men ändå värda att beakta. Hans sätt att trotsigt och notoriskt förneka allt, förtrogenhet såväl som könsligt umgänge till exempel. Något som väckt hennes beundran till en början men som sedan väckt henne till eftertanke. En tanke lika ful som oavvislig. Att hade han inte därmed svikit henne? Svikit själva kärleken? Och Nils, varför hade han drämt till Nils med åran? s 173 

Han verkar nästan inte ha någon del i det hela, medan hon rannsakar sig själv när hon sitter i häktet.

Att hur, började hon tänka, hur kunde jag vara så otänkt? Kyrkoherde Gilljams ord och förmaningar kom åter till henne. Inte endast mot Nils Nilsson hade hon försyndat sig, utan också mot Gud Den Allsmäktige och EvaGreta, dottern. Den oskyldiga. Även så Pehr Eriksson, ett bättre förstånd borde hon ha haft, kvinna som hon var! s 182

Slutet: nej, det stämde inte, historien höll inte riktigt ihop och botgöringen stod inte i proportion till dådet. Nånstans försvann det insiktsfulla och jag skulle ha velat veta om slutet tillhörde den tredjedel av boken som var sann.......eller om Salomonsson helt plötsligt bara ville blir klar med alltihop.

Avund, skvaller, skam, skuld och förlåtelse. Se där, nötskalet!

Roslund & Hellström: Tre sekunder***

Det är med stor tvekan den här boken får godkänt dvs tre stjärnor. Jag har lyssnat på den som ljudbok under väldigt lång och fragmentarisk tid och därför vet jag inte om själva inhämtandet av boken gett den full rättvisa.

Det berättartekniska greppet var väldigt bra, den var ju så spännande i början. Och så återgången i slutet och aha så gick det till...... Men sen, jag vet inte. Det som gjorde mig mest arg var nog alvedonet och det intressantaste var tulpanförvaringen. Jag har ju inte läst de förra böckerna och kunde inte uppbåda något intresse pga tidigare bekantskap med Gräns och vad han gett order om och hans ångest över det. Däremot kan jag känna att det ligger nog nånting i själva historien. Vilket gjorde mig väldigt beklämd. Deckare är ju vår tids sätt att ta pulsen på samhället så det har de lyckats med.

Men någon nygammal Roslund & Hellström blir det inte, dvs jag kommer inte att läsa ikapp de första böckerna. Möjligtvis om det kommer någon ny, lika hyllad bok av paret.