Här skildras de äktenskap Marilyn/Norma/fiktiva kvinnan ingår, först med idrottsmannen och sen med dramatikern. Oates fokuserar mycket på längtan efter fadersgestalten som Blonde (varför har jag inte kallat henne det hela tiden? Det är ju lysande av Oates att ge boken den titeln för Blonde är sinnebilden för alla de kvinnor som Oates skildrar i sin denna svidande skildring av kvinnligt förakt och exploatering i och med filmens födelse, något som pågår fortfarande) hela tiden söker. Blonde vet hur hon får männens uppmärksamhet och att det blir på gränsen till incestuöst bekymrar henne inte (hon kallar sina män pappsen) eftersom hon inte vet vad en far står för egentligen. Det är tragiskt fortfarande, javisst, men nu är något förändrat. Sympatin för Blonde har falnat en aning, hon är plötsligt intellektuell (även om hon alltid läst) och en strålande, magisk (?) skådespelare men det  är inte hon utan bilden av henne som går ut till, företrädesvis männen. Kvinnorna har en mycket undanskymd roll i den här boken. men de älskar henne, det gör de. Står det.

Ok, här förlorar Blonde ett till barn, det barn som mest troligt skulle försona det döda, bortaborterade (mot Blondes vilja?) Baby som gråter inom Blonde. Men det liksom bara sägs, jag känner ingenting, ingenting! Vad menar Oates med det? Är det för att förbereda läsaren på att det snart är slut? Har något brustit inom Blonde så vi inte kan/ska/bör känna medlidande med henne längre? Kan hon välja nu vilket hon inte kunde tidigare och därför bör hon skärpa till sig när äktenskapet befriar henne från alla dessa män som svärmar kring henne som flugor. Men vill hon inte kanske ändå ha dessa flugors uppmärksameht? Räcker inte Pappsarna till? Det verkar som att Oates har ändrat åsikt under resans gång.......

Ska bli intressant att höra vad bokcirklarna säger......

Efter bokcirkeln:

Jag upplevde inte att de Tre uppfattat de här sidorna som jag gjort. Men de nämnde att både aborten och missfallet är mycket kort beskrivet. Kanske att det är ett stilistiskt grepp bara, typiskt Oates? Jag vet inte.

Däremot ägnades en stund till att fundera över om man får göra såhär, skriva om någon med rätt namn fast så lite är sant. Dvs Marilyns och Millers och DiMaggios tankar vet väl ingen människa vad de tänkte? Delade meningar.

Men som vanligt har Guillou en skarp iakttagelse som jag också tänkt i stort sett hela tiden, skildrar Oates Monroe eller USA? Med hjälp av Monroe skildrar hon en period så man vet hur det var, före kriget, kriget, efter kriget, kommunistjakten, judarnas ställning.....och framförallt, Kvinnan och synen på henne. Nånstans skapas här efterkrigstidens ideal som har lett fram till vår tids ideal.

Där på 60-talet fanns en parantes när vi var jämlika, alla var lika mycket värda, världen skulle bara bli bättre! Men paranteser är paranteser och det vi ser nu idag är nog inte mycket annorlunda mot det Oates skildrar. Vill inte alla ha en Monroe? Precis som det står i boken "de hade alla haft henne". Från den högste (presidenten som inte dykt upp ännu) till den lägste, mannen som tillfredställer sig  med hennes filmbild i biosalongens mörker, där andra kvinnor i ett slags systerskap får agera standin och stå ut med övergreppet IRL i Monroes ställe.

Monroe för alla kvinnors kamp och måste ge upp pga motståndet, hon blir ingen författare, regissör, inte mor. Drogerna blir hennes skydd mot en orättvis omvärld som de blir idag när de antidepressiva medlen håller flera generationer kvinnor i schack.

Lysande Oates, lysande!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Grittiths, Elly: Blödande hjärtan   Tredje boken i Griffiths nya serie om Harbinder Kaur var riktigt förvirrande. Många personer var i gång med relationer som börjat under gymnasiet. Nu är det återträff och nån dör, men trots att jag ansträngde m...

Hauptmann, Gerhart: Banvaktare Thiel ****   Det är inte alltid jag vet när och varför jag har böcker på lånehyllan, tar hem dem och ibland läser dem, ibland ger upp direkt och ibland hittar guldkorn.. Här kom det hem en novell av någon jag inte...

Persson Giolito, Malin: Motiv   Jag lånar beskrivningen av boken hos Adlibris:     Tio berättelser om brott av författaren till "Störst av allt".    Vad händer om åttaåriga Lillan berättar sanningen om kvällen när hennes föräldrar hade ...

Au, Jessica: Kallt nog för snö ****   För ett antal år sen skapade jag en kategori, vilsamma böcker. Dvs där böcker som ger lugn och ro ska anges. Det är inte många som platsat, men här kommer den andra.   För Aus bok är mild, lugn, vilsam oc...

Mukasonga, Scholastique: Kackerlackorna ****   Madonnan vid Nilen och  Barfotakvinnan av Mukasonga har jag läst tidigare.  De var iofs intressanta, men lite svåra att komma in på livet. Den här boken var verkligen riktigt bra. Trots att det var s...