Lykke, Nina: Vi är inte här för att ha roligt ***

Hög igenkänningsfaktor är det såklart när man läser denna bok, om man tillhör bokvärlden. Dvs är författare, förläggare, recensent, kritiker, bibliotekarie, svenskalärare. Läsarna hålls lite utanför, tyvärr eller tackochlov, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Dessutom är det här ett inlägg i meetodebatten såklart.

Men, jag skulle vilja säga att den högsta igenkänningsfaktorn är hos alla som har en grinig äldre, (inte äldre-äldre) man, eller flera, i sin närhet. 

Det här visar ju faktiskt hur en sådan känner, tänker och tycker om sitt orättvisa liv. För Knuts tankar flödar ju ohämmat över raderna, och har han inte en poäng ibland, kan man tycka. Eller?

Men det är inte synd om Knut. Han efterlyser en slags rättvisa, att det män i alla tider gjort utan att blinka, inte får göras av några andra (dvs kvinnor) heller, aldrig nånsin. För då j***lar. Hämnden är männens, inte kvinnors. 

Plötsligt slutade den. Och där får Knut det bra. 

 Lykke, Nina: Nästa ****

Det här var bra eftersom den kändes som samtidslitteratur. 

Bäst var nästan nergrottandet i radhusidyllen där toleransen sas sträcka sig långt, men ändå var stenhårt kontrollerad. Tänk att sektbeteende finns överallt, Tänkte jag sorgset. 

Första sidorna trodde jag att det var fortsättning på Nej och åter nej men den här var snäppet djupare. Och enligt min smak därmed bättre. Många på spiken formuleringar.

Kan tas som feelgood men är inte det. som tur är.

   Lykke, Nina: Nej och åter nej ***

OBS kan innehålla en form av spoiler. 

Nja säger jag. Visst, boken är bra skriven och de växelvis skildrade personerna utifrån deras utgångspunkt är välgjort, men jag blir mest irriterad på är Jan som går i Hannes fälla utan dubier. 

Mina sympatier är såklart hos Ingrid och därför tycker jag att hon hade kunnat få ett annat sätt att frigöra sig på än att göra avkall på all bekvämlighet. Kvinnor är väl trots allt inte som män som flyr till ödemarken och sunkar ner sig. Eller?

Det tog ner en hel del även om slutet gav hopp om någon slags rättvisa.

Läst 2018