Prinsessan Christina: Hon kallades Daisy, att finna en farmor. ***

Jag kunde inte tro att jag skulle finna den här boken så intressant. Visst, jag hade en viss fäbless för kungligheter under min uppväxt, även om det försvunnit med åren, och vet en hel del om kungahusen längre tillbaka. Men just Margareta, som var Gustav VI Adolfs första fru och farmor till vår nuvarande kung och hans syskon,  har alltid varit en okänd person. Föga omtalad och så kom Louise in i bilden dessutom. Efter det blev det helt tyst verkar det som.

Men Margareta är ju en historisk person och hennes historia berättas här på ett lättläst sätt. Prinsessan Christina har haft god hjälp av Carl Otto Werkelid, eller om det är tvärtom. Visst, boken är såklart tillrättalagd och inga skandaler avslöjas, men det förmedlar ändå en hel del historia. . 

Bussi, Michel: Tiden dödar långsamt 

 Svarta näckrosor knockade mig totalt men den här var inte så mycket sämre. Kanske inte riktigt lika spännande men med samma grundton.

Fantasin och klurigheten tar sig oanade uttryck och inget är vad det synes vara. Men med en mycket bra uppläsare och som lyssnare ett stort intresse av att tänka efter och fundera och sen förlåta författaren för hans vidunderliga tankemönster när det plötsliga aha:et inträffar, så är det riktigt bra böcker att lyssna på.

Jag har inte lyssnat på Trollsländan än, men det blir.

Witt-Brattström,Ebba: Historiens metoo vrål ****

Ja, jag skulle nog ha velat vråla själv när jag läste denna i litteraturhistoriens litteraratur otroligt inträngande bok. Om jag inte redan gjort det under årens lopp eftersom jag läst och lagt märke till många av de exempel Witt-Brattström tar upp. (Och inser att jag måste prioritera upp att läsa Gunilla Thorgrens: Guds olydiga revben som jag bara kände att jag måste köpa när jag läst ett antal sidor i den. Och så kom den på sidan. Och där har den legat allt för länge. Men nu. Det var för mycket från Bibeln i denna bok för att jag ska kunna lämna det)

Det är fröjd blandat med äckel, uppgivenhet, ilska och sorg jag läser detta. Som jag alltså i många fall redan läst. Och ibland nämnt för andra kvinnor. Men som väldigt många inte alls har förstått.  - Men det är ju fiktion, - han är ju en så bra författare, - så skrev de ju då. - Nä, nu överdriver du. - Står det verkligen så? 

Det kan vara hur stor litteratur som helst, det som står det står. Och ska belysas. Och det har Witt-Brattström gjort ett nedslag i. Det tackar jag för. 

Men varför har inte den här boken fått mer uppmärksamhet? Det frågar jag mig och anar såklart svaret. 

Den är jobbig. Såklart. 

Aubert, Marie: Vuxna människor ***

Mycket omskriven och faktiskt en intressant bok, syskonrelationer är alltid en läsning för nyfikna som vill veta mer, vilket innefattar mig. Att läsa om orättvis behandling (från föräldraskapet) avundsjuka (alltid mellan syskon) skamlöshet (att drivas till den pga den tidigare avundsjukan är något som bara syskon kommer undan med utan att bli anmälda). 

Allt är med. Problemet är bara att jag har läst det här förut. Jag minns inte vilken bok eller vilken författare. Jag minns bara att allt det här stämde in på båda böckerna. I alla fall den ensamma ogifta barnlösa. 

Det sänkte min upplevelse en aning, men jag kan ändå förstå hypen kring Auberts bok. Som sagt, böcker om syskon är alltid välkomna. 

Ikstena, Nora: Modersmjölken ****

Kvinnor, tre generationer, Lettland under Sovjet. Och en titt genom dörren till friheten. Den dörr som snart ska låta folket inträda i nya skeenden. Kan det bli intressantare? Knappast.

Lägg till att bokens språk och persongestaltning genast fångar en, hur livet levdes denna tid, hur relationen mellan kvinnorna utvecklas och motarbetas, hur villkoren förändras för varje generation. Det är verkligen värt att läsa.

Jag hoppas mer blir översatt av Ikstena

 Lykke, Nina: Nästa ****

Det här var bra eftersom den kändes som samtidslitteratur. 

Bäst var nästan nergrottandet i radhusidyllen där toleransen sas sträcka sig långt, men ändå var stenhårt kontrollerad. Tänk att sektbeteende finns överallt, Tänkte jag sorgset. 

Första sidorna trodde jag att det var fortsättning på Nej och åter nej men den här var snäppet djupare. Och enligt min smak därmed bättre. Många på spiken formuleringar.

Kan tas som feelgood men är inte det. som tur är.

Lihammer, Anna & Hesselbom, Ted: Catalana

Jag har läst alla Lihammer/Hesselboms deckare. Eftersom jag lyssnade på denna hängde jag inte med i allt, men jag fascinerades ändå av historien. 

Andra världskriget skrivs det ständigt om och vi läser. Här är det ett stycke historia ur svensk synvinkel. Och med stort engagemang, både dolt och öppet.

Jag lyssnade och det är alltid vanskligt för en del går alltid förlorat. Här var uppläsningen utförd med likaledes stort engagemang, kanske lite för stort kan jag tycka.