Inlägg publicerade under kategorin norrland

Av violen - Måndag 27 maj 22:00

Smirnoff, Karin: Vi for upp med mor ****

 

Måste läsas, går inte att riktigt beskriva, men ack så bra. Suveränt!

Av violen - Lördag 6 april 19:08

Toumas Larsson, Kerstin: Hjärntvättarresan ***

 

 

En alltigenom sorglig bok. Övergrepp, missbrukande av bibelord, lydnad som får ödesdigra följder. Allt under sommarspråkresan från finska till svenska som många tornedalska barn upplevde under första delen av 1900-talet. 

 

Att inte kunna språket förminskade och bidrog till den känsla av underlägsenhet som gjorde resan för huvudpersonen till något fruktansvärt. Att bara placera en ung flicka, ett barn hos en ensamstående man visar att synen på dessa barn inte var bra. Men en del kom såklart även till bra familjer. Elvi är ett hopkok av de kvinnor författaren intervjuat.

 

En intressant bok om ett okänt ämne. Men som sagt, så sorglig. Inte ens vissa försök att lätta upp texten (se nedan) lyckas förta ilskan när man läser.

 


Till Emils gård
Det här är ett utdrag ur boken "Hjärntvättarresan". Det handlar om när flickan Elvi anländer till bonden Emils gård:


"Ja, som du ser så är korna där i hagen. Dom heter Gullviva, Stjärna, Bolla, Docka och Hägga. Hägga doftar så gott därför har hon fått det namnet, ja, om man nu kan säga att en ko luktar gott."


Emil tar några steg närmare, gör en djup inandning och säger:


"Du doftar också gott. Du borde haft ett vackrare namn t. ex. Rose, Rosa eller Lilja. Dom där finska namnen låter så konstigt."


Efter en liten paus fortsätter Emil:


"Grisarna och hönsen har inga namn. Ger ni dom namn i er by?"


Samtidigt som Elvi skakar på huvudet säger hon:


"Ei, nää."


"Ger ni korna namn?"


"Joo."


"Och vad kan dom heta hos er då?"


Elvi nämner namnen på korna de har hemma:


"Hillankukka, Mansikka, Ruusu..."


"Och vad betyder de?"


"Ruusu ä ros. Hilla ä pär. Kukka - plomma, Pärplomma. Mansikka ja inde veda."


"Ja, Bärblomma måste jag säga är ett konstigt namn."


Elvi vet ju att hilla är ett bär som växer på myren, så glatt svarar hon:


"Hilla pär på muren."


Det går upp ett ljus för Emil. Han småler när han säger:


"Ja, ja nu förstår jag du tänker på hjortron. Att heta Hjortronblomma är ju en helt annan sak än att heta Bärblomma. Ja, du Elvi ska vi gå in i huset så får du se hur jag bor."

Hämtat från NSD här

 

Av violen - Söndag 31 mars 11:00

Raattamaa Visén, Pia Mariana:

Där rinner en älv genom Saivomuotka by ****

 

 

En finstämd berättelse som spänner över generationer. Men det är hemmasonen Erik som det till slut handlar om. 

Med kärleksfull blick skildrar Raattamaa Visén det hårda livet vid älven i norr. Familjen med de många barnen har ett strävsamt men på något sätt ändå meningsfullt liv. 

 

Jag känner en sådan sympati för familjen, och även för maken som inte säger så mycket men tänker desto mer. Aldrig har jag läst en finare bröllopsnattskildring och den omtanke Israel visar Maija tar sig även senare uttryck.

 

"Israel skäms när han ser på henne, så mycket tyngd han ger henne, en sådan tung kärlek att bära. Hon är över fyrtio nu. Det är åttonde gången hon är tung med ett barn. Det måste bli det sista, tänker han. Det får bli det sista. Måtte barnet få leva ändå, och han minns lill-kistan han fick snickra." sid 89 

 

"Att få vara far och ha pojkarna med sig i skogen, tänker Israel igen och något rör sig i honom." sid 88

 

Men det är såklart även svårigheter och pengabrist. Död och sjukdom. Åderlåtning av barnaskaran där flera måste flytta. Och det handlar inte så mycket mer om de som flyttar, de försvinner liksom bort. Kvar blir några som håller ihop, tar hand om modern, gården. 

 

Språket är lugnt, eftertänksamt. Bilderna kommer i ens huvud när man läser.

 

Det här är en lisa för själen och visar en bild av det karga livet som sällan visats. Dessutom är det en slags årens oddyssč från 1895 till 2015. Ett historiskt dokument. Som trots allt visar att det blev bättre. Med tiden.

 

 

 
Av violen - Lördag 26 jan 15:15

sara lidman novell fröken moster evelina och anton Lidman, Sara: Fröken / moster Evelina och Anton ****

 


För den som inte läst Sara Lidman kan det här vara en bra ingång. Två noveller som speglar det norrländska kynnet och hur Lidman lyckas fånga det i sina meningar. Hennes stil är särplägrad och innehåller ord och utryck och händelser, väl värda att bevara.


Läst 2019

Av violen - 6 juli 2018 01:30

  Jackson, Stina: Silvervägen

 


Det här var riktigt, riktigt bra. Sträckläsning var enda alternativet för jag ville ju verkligen veta. Dessutom är norra norrlands inland invävt som en mäktig kuliss. Eller teaterscen kanske, där aktörerna rör sig i högt gräs bland myggens inande, ett uttryck jag aldrig hört förut och som dessutom upprepades ett antal gånger för mycket. Att myggor surrar räcker gott för mig. 

Det är mystiskt, sorgligt och levande. 

Märkliga händelser och gestalter rör sig hemvant i den norrländska myllan, där omvärlden trots allt känns märkvärdigt nära. Katastroftänkande, hasch, nätdejting, våld och ondska finns även i glesbygden. 


Läs, läs, läs! Men avsätt tid, i detta norrländska landskap håller handlingen ett starkt grepp om läsaren, och med sitt flödande språk känns det magiska sommarljuset bedövande där det möjliggör liv hela dygnet. Och det norrbottniska landskapet är nära under fötterna.


Läst 2018

Av violen - 18 maj 2018 10:00

  Willows, Elin: Inlandet ****

 

I början tyckte jag den här boken var medioker, om man ser till dess enorma uppmärksamhet. Jag hittade det som inte stämde, man ligger inte sjuk i så många dagar utan att någon undrar, om man hyr in sig hos någon i norra norrlands inland. Och att vandra runt på nätterna gör inte att man blir mer accepterad om man säger så.

Men det var nog först när jag insåg det fragmentariska uttrycket i texten som jag började gilla boken. Mycket.

Det känns som att författaren skrivit ner minnen på olika sidor och sen bara lottat ihop dem. Men det är självklart det här med minnet, en slags studie hur man minns, hur man pötsligt tänker på något och sen på ett annat. Huvudpersonen finner sig själv under mycket svår vånda. Hon kan antingen gå under eller gå vidare.

Det här är egentligen inte en bok om Inlandet utan om insidan av en människa. 

Starkt gjort måste jag säga om författarens sätt att närma sig problemet. Boken kunde ha utspelat sig var som helst, men nu fick inlandet komma till sin rätt och kännas naturligt nära. Bra.


Läst 2018

Av violen - 16 mars 2017 20:46

Lindgren, Torgny: Klingsor

Lindgren, Torgny: Klingsor **** (mp3)

För att riktigt njuta av den här pärlan till bok ska man a: lyssna på författaruppläsningen. b: känna till något av mentaliteten i nni*. För det här är en tålamodsprövande läsning. Eftersom jag lyssnade på den hade jag inte möjlighet att markera sidor (en stor brist med ljuböcker vilket gör att jag helst håller mig till enbart deckare där) men kanske att det uppvägdes av författarens sätt att läsa vilket verkligen var suveränt. Gillar man konst och målningstekniker njuter man nog också av innehållet. Annars var det lite trögt utimellan och det där glaset, visst, men det kändes lite sökt, förlåt.
Även om det används som en väckarklocka.

Det finns ju meningar och uttryck och egendomliga människor, vilket nni* var fullt av vid den här tiden, som jag skulle vilja citera för att själv ha kvar, men tyvärr försvann de med ljudets hastighet. Funderar på att köpa boken framöver och då återkommer jag. Och det är just där, i människornas egensinnighet som Lindgren fångar något om nni* som det var då, då släkten följa släktens gång. Själv flyttade Lindgren som ung från dessa släkten, men de har hela tiden levt kvar inom honom, omodifierade. Nu erkänner Lindgren också ett hemma**, där han kanske t.o.m vill samsas med förfäderna i grundvattnet**, vem vet.



*norra norrlands inland

** – Det här är ”hem” för mig. Det kan hända att man av misstag benämner andra ställen för ”hem”, men det är fel. Allt här berör migNorran 201407019,

*** citat från Lindgrens bok MinnenSå småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207

Läst 2014


------------------------------------------------------------

Lindgren Torgny: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån.... 

---------------------------------------------------------

Lindgren Torgny: Pölsan ***** Lysande! Den här boken kan vem som helst läsa, tro mig! Början var medryckande, sen blev den lite trögare det måste erkännas men den riktigt doftar Västerbotten. Trots att jag personligen hatar pölsa så blev det en fempoängare. Den är skriven med lätt hand och humor och innehåll som kanske är lite väl västerbottnisk, men vem har sagt att det är fel att lära sig nåt om vårt avlånga land?

 

-------------------------------------------------

Lindgren, Torgny & Åkerlund: Döden ett bekymmer: *** Visst, det här är en ironisk skildring av en pingstförsamling. Kanske för att jag nyss läst Solstorm som handlade om samma sak eller så är det morden i Knutby, men jag förstod inte riktigt det komiska i berättelsen. Kanske att verkligheten hunnit ikapp den fördomsfulla beskrivningen av pastorer och ledning. Och därför fastnar skrattet i halsen.....


----------------------------------------------------------------------

Lindgrens triptyk

Lindgren, Torgny : Dores bibel **** Det här är nummer tre i Torgny Lindgrens triptyk (altartavla med en mittdel o två fasta el rörliga flyglar, tredelat (bild)konstverk i allmänhet, enligt Bonniers svenska ordbok 1990) som speglar västerbottens inland med dess invånare. Första delen, Hummelhonung, fick det här omdömet av mig 2000: 
Torgny Lindgren: Hummelhonung **** Vilken fantastisk bok! Den speglar det västerbottniska kynnet på pricken! Och det är tack vare det som den får sina fyra stjärnor, de olika kroppsvätskorna hade jag gärna avstått ifrån.... 
och del två Pölsan var bara ännu bättre 2002: 


Torgny Lindgren: Pölsan ***** Lysande! Den här boken kan vem som helst läsa, tro mig! Början var medryckande, sen blev den lite trögare det måste erkännas men den riktigt doftar Västerbotten. Trots att jag personligen hatar pölsa så blev det en fempoängare. Den är skriven med lätt hand och humor och innehåll som kanske är lite väl västerbottnisk, men vem har sagt att det är fel att lära sig nåt om vårt avlånga land? 


Hur är då trean, Dores bibel? Såklart är även den sååå bra, men riktigt fem poäng blir det inte ändå, kanske för att historien inte lyckades beröra mig som de föregående gjorde. Och bilderna var malplacerade tyckte jag liksom namnteckningen....även om jag inser att det finns djup i boken som kanske gått mig förbi.......men hur många böcker har en lista på att-läsa-böcker? inte så många men ändå........jag är glad att jag äger den bara pga det, även om den just för tillfället är utlånad så jag inte kan ge er det titlarna........Mitt råd är: läsa alla tre och lär er något om västerbottens inland och dess innevånare.....

 

---------------------------------------------------------------

Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit **** Såsom inflyttad västerbottning med känningar i dess inland kan jag inte annat än fascineras av TL:s roman. Han har ju både rätt och fel i att inlandet är avkristnat, även om det finns kvar en del församlingar med kristna, det finns bönhus och kapell. Men det är en annan kristendom än den som predikades när väckelsen var väldig, de som var med och upplevde den är förvisso döda, eller snart döda som Gerda. De som finns kvar är som Marita, de föddes frälsta men ville egentligen avfalla. Nu tar de liksom chansen. I stället för att hitta en annan, sann kristendom, utan syndakatalog, men med en ödmjukhet inför nästan och en förståelse och ett kärleksfullt sätt att se på andra, icke frälsta människors tillkortakommanden, blir de som Kristina, de blir ett vi dit ingen utböling kommer in. 
Här tror jag TL snuddar vid något i den västerbottniska folksjälen, detta vi som leder till att ingen någonsin kommer in som inte är född in i det. Intressant iakttagelse, kan det leda till ett hat som resulterar i mord? Låter starkt men inte omöjligt. 
Gör månne Lindgren, eller hans fiktiva predikant, här upp med sin uppväxt, känslor starka som hat för det frö av tvivel som ungdomens tältmöten sått hos honom, finns det ändå en Gud? Kanske har han tänkt som barnflicka i Knutby gjorde: Men tänk om det ändå är sant?
Nu har han kommit fram till att det är ändå inte sant, livet har ingen mening. Och det måste ner på pränt, samtidigt som det skildrar den uppväxt som sårat honom så.
Det är en ärlig bekännelse men jag kan känna att Lindgren tar till gamla, så ofta förbrukade knep. Predikanten som naturligtvis har sex med den unga nyfrälsta flickan, Ok visst har det skett vid några tillfällen, men inte hela tiden som det har lust att skildras i varje skönlitterär bok som skrivs. Och jag har inga problem med att nattvard firas på okonventionella sätt, men här verkar det som att Lindgren ger en känga åt de kristnas nykterhet, den nykterhet som ju ofta tydde på att de ändrat livsstil. Att då lyckas ”lura” en sådan att på sitt yttersta dricka sig full, det måste ju vara höjden av publikfrieri.


----------------------------------------------------------

Lindgren, Torgny: Minnen

  

   Lindgren, Torgny: Minnen ****

  

Skratt och vemod blandas när man läser Minnen av Lindgren.

Som det mesta Lindgren skrivit (nåja det finns kanske ett eller annat undantag) är det suveränt bra.

Boken låter sig inte beskrivas, den måste i så fall läsas. Och begrundas. Och kännas i kroppen och själen och i det tvivlande sammanhanget. Är det sant eller är det ett ominne, ett minne som innebär att bildrutan visar fel bild? Vem vet......


Många författare, läs äldre män som insett sin dödlighet, skriver nu en form av memento mori (latin "Kom ihåg att du är dödlig") där de gör upp med, framförallt kvinnorna i sitt liv. Det har känts lite patetiskt att läsa Roth och Oz när de framfört sina tankar i den vägen. Ja, till och med Leif G W nuddar ju genren i sin senaste bok........

Men det här är en uppgörelse med ett liv, en glimt in i de västerbottniska tbc sjuka sammanhangen, en uppgörelse med den sjuka kroppen och den tid när berättelserna, som sen blev ord i böcker, kom till i tankarna hos författaren.


Jag är mycket glad att Lindgren skrivit den här boken, ja jag skulle nästan kalla det en slags kulturgärning över en svunnen tid, alldeles tillräckligt detaljerad och med precis rätta mängden ord....


och

Så småningom ska vi alla mötas nere i grundvattnet. sid 207

 

 

Läst 2010


-------------------------------------------------------------

Av violen - 28 februari 2017 20:00

   Salomonsson, Anita: Ängeln i posthuset ***

 


Jag har läst flera av Salomonssons böcker och de är alltid läsvärda, mest för de som kommer från västerbottens in- och kustland skulle jag tro. 

Den här boken är inget undantag. Men hade den handlat om min hemby skulle jag förstås ha läst den med ännu större förtjusning. För så är Salomonssons böcker, de har hög igenkänningsfaktor för de som levt och verkat i de byar hon berättar om.

Salomonssons kvinnoporträtt på hennes moster beskrivs så oerhört naket och inpå skinnet. Här speglas de norrländska (västerbottniska) levnadsvillkoren som kanske var sig lika i alla byar överallt, vad vet jag. Det här är ju fiktion (?)  blandat med Salomonssons minnen, medan den ensamståendes utsatthet, längtan, lojalitet speglas på ett kanske lite rörigt men mycket trovärdigt sätt. Slutet, ska inte avslöjas, men de sista sidorna berörde mig djupt. 



Hon kan inte mäta sig med Lidman, Enquist, Lindgren men hennes böcker kommer att leva länge som tidsdokument. Hennes produktion är en stor kulturgärning. Även om hon debuterade sent, har hon hunnit med ett antal böcker. Jag har inte läst så många inser jag nu, bara de fetstilta. 

  • 1994 – Änglabilder
  • 1995 – Genom tidens handflata
  • 1996 – Vackrast var ändå mamma
  • 1998 – Det gudomliga barnet
  • 1998 – Mannen på myren
  • 2000 – I själen förskräckt
  • 2004 – Armade cykel
  • 2007 – Vattenbärerskan
  • 2010 – Lika som kärlek. Sammanliggningen i Lubboträsk
  • 2013 – I enslighet framfödt
  • 2015 – Oloflig beblandelse
  • 2017 - Ängeln i posthuset

 

Läst 2017

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se