Inlägg publicerade under kategorin Beyala, Calixthe

Av violen - 18 maj 2010 14:15

Beyala, Calixthe: Ännu talar träden****

 

 


Väldigt länge sen jag läste nånting liknande måste jag säga. I början tänkte jag att vem är hon som skrivit det här????

Men efter ett tag blev jag fascinerad, här är en bok om afrika som inte är tillrättalagd på nåt sätt. Maken till vansinnigheter. Det är som att möta skrockfullhet parat med narkotikarus och våldsamma mardrömmar. Och fördomar om katter och oskulder. Och om bäbisar som faktiskt figurerar i berättelser om botande av aids än idag.

Nånstans finns här allt det som vår civilisation har rationaliserat bort och trist att säga det men det är dunkla krafter som stannar kvar på sidorna.
Magisk realism är inte min grej men här lever ju folk den magiska realismen. Men det är bara de svarta som ser det, den vite mannen förstår ingenting eftersom allt är dolt för honom.
Gröna andar är de mest frekventa inslagen och eftersom boken är indelad i olika "kapitel" borde nog varje sådant analyseras för sig för att göra boken riktig rättvisa.
Tionde aftonen skildrar till exempel en strid mellan hövdingen och en ond ande, en mamiwaterkvinna. Man skulle kunna ta ett utdrag från den delen och filma den och göra en skräckfilm av alltihop!
Jag gick ut på gårdsplanen. En grupp möss dansade svans i svans. Andar lekte kurragömma bland träden och omgav tillvaron med ljusgloria. Somliga förvandlade sig till jättelika bananträd som böljade i vinden, så brast de ut i skratt och försvann. Andra lät sina ansikten framträda i själva barken, så skrattade de och löstes upp. En av dem med ansiktet omgivet av oleander gjorde tecken åt mig att följa efter. Jag sjasade bort den med handen. "Vi är inte från samma värld!" skrek jag. Den sträckte på sig, snuddade vid himlen och spottade ett eldregn. "Du är inte snäll mot mig, din elaking!" Sedan försvann den gnällande. Jag tvingade upp min ande till en punkt där den kunde överblicka den välbekanta omgivningen. sid 146.

 

Det är verkligen en komplex bok, utan försköningar. N-ordet används som den naturligaste sak i världen och på sitt rätta sätt dessutom, vilket inom parantes sagt verkligen visar på varför det inte bör användas enligt mig, inte enligt författaren själv se länken ovan. (Men i den här boken känns det helt ok för hela boken är ett steg bort från all försköning). Kvinnor våldtas och misshandlas, månggifte är naturligt, andar och trollkarlar och hallucinationer verkar fritt, kolonlialiseringen och krigen får en stor roll i folkens liv. Och Eden, huvudpersonen slår tillbaka men uppnår egentligen ingenting med det. En kort stund får hon uppleva kärlek, så kort att det nämns enbart i några meningar. Hennes liv är en förvirring och en plåga och en strid. Hon är inte vacker och därmed dömd. Låter lite modernt västerländskt på nåt sätt......Och förklaras också av att författaren är feminist, länken ovan igen.

 

En märkligt bok. Som naturligtvis inte är helt sann utan en blandning av skrönor och fabler och myter. Men ändå.......

Väldigt lite är positivt i den här boken. Även om det på bokens sista sida står att det var en förtrollad tid då gudarna talade till människorna osv. Så skildras inget av det här.

Och bokens sista mening är:

 Om nu inte detta glansfulla förflutna på den svarta kontinenten bara var ett dåligt skämt. sid 352


Beyala har verkligen skildrat Kameruns "mörka hjärta". Men det känns som det var mörkt redan innan den vite mannen kom.....mycket ovanligt måste jag säga. Så svart så mörkt så dystert och ändå så levande, hjärtslagen känns i den här texten. Kanske man kan skymta färgen på afrikas själ i den här boken? Och kanske att det förflutna inte var så glansfullt ändå? Särskilt inte för kvinnorna......Beyala är modig och när jag nu läst länken ovan inser jag att jag tänker rätt, hon är utsatt för kritik.


Vill du verkligen få en läsupplevelse och något att fundera på ska du läsa den här boken. Jag glömmer den inte. 

 

Läst i Bibliophilas Afrikautmaning

 

Läst 2010


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards