Levlin, Kurt: I en av gungorna sitter Anna ***+

2013 års första bok blir en ungdomsbok. Skriven av den mångsidige författaren Kurt Levlin.

Jag är ju inte direkt någon ungdomsbokläsare men den här boken är annorlunda mot andra ungdomsböcker jag läst. Den är väldigt lågmäld, till synes mycket spartansk i både språket och händelserna, men ändå känns varje ord välplacerat.

Samtidigt är den inte mästrande eller politiskt helt korrekt eller urflippad. Det här är en helt normal tänkande ensam och grubblande pojke som finner sig själv. Utan åthävor.

Jag tror att den här boken fyller ett tomrum bland ungdomsböckerna idag. Den är lättläst, lätt att förstå och ger en slags känsla av acceptans för hur de pojkar (och även flickor) som senare blev författare var som barn. Och i alla åldersgrupper finns dessa blivande författare (?) och tänkare som kommer att tillföra samhället det som också behövs, ordens makt och tankens frihet.

Jag gillar även omslaget, det väcker nyfikenhet, intresse. Vad har hänt med Anna som lämnat gungan mitt i rörelsen? En bild av hur något kan förändras i ett nu, en insikt som slår en människa som plötsligt går från en nivå till en annan? Som plötsligt ser att den tomma gungan innebär möjligheter, inte svek. En acceptans som fyller tomheten och låter gungan långsamt sakta in. På egen hand. Utan Anna.

Och det är även en kärleksförklaring till skrivandet, som när pappans inspiration flödar och faller som ett regn över tangenterna. Jag vet inte men jag tror att författaren är synlig i sitt verk både här och var. Och ger en rättvis bild av skrivandet. Till alla de ungdomar som sitter bland orden och längtar att få till meningarna som ska nå ut till andra.

Romaner, novellsamlingar, poesi, ungdomsböcker. Levlin är som sagt mångsidig. Jag har haft förmånen att följa hans författarskap och har gillat allt han gjort men novellerna bäst.

Den här, hans första ungdomsbok, är skenbart enkel men de som skulle gilla den mest är nog den vana läsaren. Levlin går ett steg längre och delar med sig av skrivandet. På ett subtilt sätt kanske men den som känner sig själv, vet vad det handlar om.

Tack för boken!

Jag hoppas verkligen att det kommer mer av Kurt Levlin

Läst 2013

Adlibris

  Levlin, Kurt: Lokstallsvägen 3 ****

Redan 2001 läste jag Levlins första novellsamling, En andra chans. Och gillade verkligen.

Nu har han kommit med en ny novellsamling, efter romanen Hälsningar från Döda Havet och poesisamlingen Helljusensamhet. Och jag gillar det här, jag gillar det verkligen. Som jag skrev tidigare idag här så har jag läst Lokstallsvägen 3 två gånger, vilket jag ytterst sällan gör. Men jag gillade den ännu mer andra gången.

Den första novellen fortsätter i Helljusensamhetens rum i en slags metanovell med fokus på den egna produktionen som skildras på ett återhållet humoristiskt sätt. Det visar att Levlin har både distans och själförtroende inför sitt skrivande!

Ingen av de andra novellerna liknar den första, den är en solitär i samlingen.

Men

Ändå inte, för här vävs alla noveller ihop i ett anonymt, skenbart sterilt hyreshus som, när boken är utläst, lever och pulserar och minns eftersom hyresgästerna fått liv.

Levlins prosa är lätt, genomtänkt, gripbar och sorgsen. Personerna berör varandra utan att känna varandra, ett ovanligt grepp men det lyckas verkligen, och överalltihopa lyser tillkortakommanden, ensamhet och rädslor. För bakom hyreshusets fönster är det inte bättre än såhär, men det visste vi ju eller hur? (Så trodde vi alla att det var tills Svenska hjärtan drabbade oss med insikten att ingen går säker.)

En kort sekund kände jag en våldsam önskan att rita upp huset och dra streck mellan beröringspunkterna/lägenheterna/personerna, låta tiden bestämmas av eken, stubben och den utplånade marken där inga spår finns kvar. Men jag nöjer mig med att konstatera att det här är ett enda hyreshus, ett enda hörn av verkligheten sett genom ett temperament och att alla novellerna skulle kunna var utdrag ur romaner där personerna lever, kanske före utdraget, kanske efter men de har alla en längre historia att berätta.

Jag rekommenderar den här novellsamlingen. Den är skenbart lättläst men stannar kvar med sin mänsklighet. Och huset som håller ihop det hela.

Läst 2011

 Redan under försommaren fick jag  Kurt Levlins nya novellsamling Lokstallsvägen 3 i min hand.

Jag läste den direkt men eftersom Levlins böcker kräver väl genomtänkta recensioner gick jag ut i sommaren och boken blev kvar på bordet.

Nu läser jag om den, för jag vill åter till Lokstallsvägen. Jag vill träffa och återse de som bor där. Jag har tänkt på dem i sommar, vad säger det om boken?

Vänta in min reflektion får ni se......... 

   Levlin, Kurt: Helljusensamhet ****

Med vilje har jag dröjt med att recensera den här diktsamlingen som jag tittat i hela hösten. Den är bara så otroligt bra, annorlunda, skarp, ovanlig, lättläst, svårläst.......

Jag har skrivit om den nyss här på bloggen som ett julklappstips utöver det vanliga:

En samling dikter som anar norrländskt svårmod blandat med hopp, ensamhet i helljusets klyvning kring mörkret omkring blandat med ljusa sommarnätter, kärlek blandat med längtan. Liv blandat med död. En varg som springer, en ren som dör, uppspikade älghuvuden på en vägg. Sockebitsstora fönster i backspegeln....vässade teskedar, snöbollar, plättar som hoppas loss från kökstaket........

Kanske exotiskt för en ny generation, men ett längtansfullt sug i magen för den äldre.

Men vackert, spännande, annorlunda! Precis som omslaget.

Violensboksida

Utgiven på Ord&visor förlag där det även står lite mer om författaren och några länkar till recensioner.

Kurt har även skrivit noveller: En andra chans (2000), och en roman Hälsningar från Döda havet (2003). Om de finns att köpa vet jag faktiskt inte. Om någon undrar över det så kontakta mig så tar jag reda på det, eller författaren direkt. Annars blir det att besöka biblioteket.....

Här finns även en novell av Levlin, Båten

Läst 2010

Tittar på min statistiks trafikkällor.

Någon har kommit från ett sök på Kurt Levlin.

Jag scrollar ner hittar en länk.

Den här.

Jag läser. Jag gillar.

Jag ser snett till vänster.

Där ligger den.

helljusensamhet.

Diktboken som jag läste utan stopp i våras.

Och som jag beslöt mig för att låta ligga till sig till i höst.

När helljusen tänds igen.

Levlin, Kurt: En andra chans****

Ja, ja, jag vet att noveller inte är min favoritläsning, men faktiskt, den här boken var i alla sin lågmälda vardaglighet, annorlunda. Låt inte lura er av de första novellernas lite enkla innehåll, det kommer mera om man säger så. Människorna stannar kvar och berör länge efteråt, precis som en bra novell ska göra, därav den fjärde stjärnan. Jag ser fram emot att få läsa en långnovell av Kurt Levlin, eller varför inte en hel bok? Där kanske man kan få svaret på om det blev varmt nångång den sommaren, eller varför den där bilen blev tvättad eller vad som egentligen hände med liftaren.......

Läst 2001

Levlin, Kurt: Hälsningar från Döda Havet***(*)

Redan när jag läste Levlins novellsamling efterlyste jag en roman av honom. Och här är den. En ovanlig vinkling inom roadmoviens ram låter sakta huvudpersonen växa fram inför läsarens ögon. Till slut inser man att huvudpersonen kanske inte är någon som man kan beundra direkt, möjligtvis för att han trots allt tar tag i sin situation, fast på ett sätt som egentligen inte är enligt regelboken. Någon bildningsroman är detta inte, eller så är det det! Att det inte blir fyra hela stjärnor beror på att det ändå kändes som jag läst ännu en novell av Levlin när jag var klar, bara med en hel massa mer ord. Trådarna knöt ihop för löst för att kännas riktigt avslutat, som en novell ofta är. Nu ser jag fram emot nästa roman......

Läst 2004