Indridasson, Arnaldur: Tyst som muren

Deckare. De är sällsynta hos mig nuförtiden, men ibland kan jag behöva lyssna på något lättsamt när jag städar osv. Och då blev det en Indridasson igen. Jag har ju tänkt ge upp honom, men ändå blev det den här deckaren.

Den var helt ok. Faktiskt både spännande och delvis intressant. Det ockulta tog mindre plats och placerades redan i början i det hus som gett ägare kalla kårar, helt utan anledning sas det. Men, men.........

Boken har en upprepande stil som jag nog inte lagt märke till hos Indridasson förut. Det förutsättes att läsaren har dåligt korttidsminne, men har man det? Ibland, men inte vad det gäller den här boken. 

Nåja, det kan tänkas att jag inte kan motstå nästa Indridasson. Jag vill ju veta vem som dödade.....

Indridasson, Arnaldur: Ondskans ekon

 Jag har läst det mesta av islänningen Indridason och var nästan på väg att sluta med det då det som skrevs om Erlendur började kännas lite tomt, som att allt ändå var sagt.

Indridassons nya huvudperson, Konrad är ett lyft känns det som. Plötsligt var det här riktigt bra. Jag lyssnade på Ondskans ekon och det var spännande, även om den tappade på slutet.

Så jag fortsätter att se fram emot Indridassons nya, liksom Elly Griffiths och Jonas Moström. Numera även Anton Marklund. 

Indridason, Arnaldur: Flickan på bron

Lyssnade på denna helt ok deckare. Ja faktiskt, den var riktigt spännande. Men otäcka fall, och vilka svordomar! Har jag blivit gammal eller vad? Det brukar inte störa mig värst.

Samtidigt som språket är aningen gammalmodigt, vänninor är ett frekvent använt begrepp. Ett ord jag knappt hört på många år. Märkligt, men kanske isländskt, vad vet jag. Något tilltalande med isländska kvinnor är annars deras efternamn med dottir. Känns jämlikt på nåt sätt. Men den här boken pekar på samma vanliga mansvåld som i andra länder.

Jag är ingen storkonsument av deckare nu för tiden, förut fick jag mycket rec.ex men nuförtiden är det lugnt på den fronten. Då läste jag många riktigt dåliga deckare. Nu är jag mer sparsmakad.

Men Indridason och Griffiths är kvar och blir lästa. Samt svenska Moström. Och franska Bussi.

Indridason, Arnaldur: Skuggor över Reykjavik

Det finns deckarförfattare som jag alltid läser. Indridason är en av dem. De senaste böckerna har varit lite mediokra, men den här höjde sig ett snäpp. 

Det är lite mer Island med, sagor och osynliga väsen blandas med spirititistiga seanser. Och militären är ständigt närvarande. 

Kanske blir det nästa Indridason också, ett tag var jag nära att ge upp honom.

 om Arnaldur

Indridason, Arnaldur:Vinterstaden**** Äntligen har Indridason hittat tillbaka till tonen från En kvinna i grönt. Den här boken var en riktig sträckläsare. Slutet var iofs lite otroligt men det bidrog till att hålla kvar spänningen. Riktigt välskriven nutidshistoria dessutom. Indridason har återigen plockat upp Erlendurs barndomsuppleverlser med brodern som försvann och dessutom finns det här en cliffhanger, ett brott som säkert följer med in i nästa bok. En bra deckare helt enkelt.

Läst 2007

   Indridason, Arnaldur: Det tyska huset

Indridason hör till de deckarförfattare som jag läst mest av. Här  finns en sammanfattning av böckerna om Erlendur.

Nu börjar Indridason på ny kula vid tiden för andra världskriget och ändrar skrivsättet en aning. Nu är det inte Islands gåtfulla natur som rymmer ständiga gåtor utan här är det en bok i skuggan av kriget där Indridason kvickt låter personerna fundera, grubbla och utföra polisarbete mot både läkare, olyckliga kvinnor och ockupationsmakter.

Dessutom berörs (lite väl) ofta ni/du problematiken, som verkar väldigt uppenbar. Det hade jag ingen aning om faktiskt. Kan inte påminna mig om att det berörts i tidigare böcker.

Sammanfattningsvis var det här inte särskilt bra. Men jag tycker väl att Indridasons deckarstjärna varit i dalande ett längre tag. Så den där längtan som funnits efter hans nyutkomna böcker är på väg att ebba ut. Tyvärr.

Läst 2017

  Indridason, Arnaldur: Nätter i Reykjavik ***

Första delen av den unge Erlendur som jag tog och läste direkt efter andra delen. Och de bör såklart läsas i ordning, för det var en del ur den första i den andra såklart, så jag visste en del.  

Den här var även bättre tyckte jag, få se om tredje boken kan tangera den första som intressant.

De böcker jag läst av Indridason finns här

Läst 2016

   Indridason, Arnaldur: Den som glömmer ***

Som vanligt är det Island och spänningen som gör Indridason så läsvärd. Med några få artistnamn och andra attribut förflyttas vi till en yngre upplaga av Erlendur, även om han gör en lite blygsammare insats en vanligt. Fast det han åstadkommer är nog så behjärtansvärt, för de som finns kvar. Galningar finns det överallt och i alla tider.

Ingen av Indridasons bästa kanske men klart läsvärd.

Läst 2015

Sammanfattning av Indridasons böcker finns här