Hermann, Judith: Hemma ****

Obs en spoilervarning är på plats om du absolut inte vill veta något. Annars kan du läsa och istället leta efter insikten.

En historia, visserligen lättläst och med innehåll med en viss handling. Men jag förstår ändå inte riktigt dess storhet. (Efter denna reflektion förstår jag den kanske, och uppgraderar till en fyra)

Vari ligger överraskningen, händelserna i det liv hon på nytt ska försöka leva? Visst hon flyttar från sin man sen många år, fadern till hennes dotter, som lever sin frihet långt borta, en prick på den sociala mediekartan. Men själv flyttar hon inte rätt ut i det blå, nej hon har sin bror där, sitt släktband, som i den åldern kan betyda i stort sett allt som finns kvar från barndomen, tiden innan den äkta mannen, tiden som hon nu försöker återskapa, medvetet eller omedvetet. 

Och hon har ju verkligen tur, för hennes granne blir hennes väninna och hon behöver bara en. Och väninnan har en bror som hon kan ha en slags relation med. Vad behöver hon mer egentligen? Så skulle hon kunna ha det till sin död.

Visserligen görs det stor sak av att mannen i hennes liv är grisbonde, det är alltså ingen don juan hon kan visa upp direkt. Och väninnan är ju faktiskt riktigt märklig. Och broderns restaurang är hela tiden halvtom, för att inte tala om den unga flicka han förälskat sig i, hon som "spelar kort" i barackerna hela nätterna. Och hon lever i sitt hus, men kan ändå inte riktigt njuta då vilda djur befinner sig där uppe.

Kanske är det här det intressanta ligger, hon flyttar från det goda livet till landet och där kan man inte få det bästa en gång till som hon kanske kunde ha fått i en stad. Frågan är nu, ska hon nöja sig med "det bonniga" eller hur blir det?

Kanske är det frågor som Hermann vill undersöka. Kanske förutspår hon (som många författare har gjort under all tid) att hon skriver en slags framtidsitteratur. I en framtid är det här en del av det som återstår, det ska vara gött å leva, men om inte kan det inte kvitta utan det måste ske en förändring i vad som är gött å leva. Vad säger Hermann, förbered dig på att även en grisbonde med stordrift kan få duga när det inte finns mat på bordet på annat sätt? 

Jag känner en slags fördomsfullhet, kanske inte i boken, men i en del recensioner. Men kära alla, tänk om det här är framtiden? En dystopi för dagens lyckade vackra människor? Det som också förvånar mig är att så mycket lämnas ut om boken, nu har även jag gjort det men kanske det inte är innehållet i just denna bok som ska förbli hemligt innan läsning? Att det viktiga är de insikter som bör kunna drabba alla läsare?

Läs och fundera!