Nilsson, Johan: Göteborgs schamaner ****

Jag visste att jag skulle gilla den här boken. Men inte såhär mycket. 

Först så gillade jag stilen, den påminner lite om Modianos krassa konstanteranden. Och boken stannade liksom aldrig upp, trots att den rörde sig mellan decennierna. 

Sen gillade jag beskrivningen av Göteborg, en stad som jag har goda minnen från. Igenkänning på Botaniska ex vis.(Och ganska skönt att slippa de inträngande Stockholmsskildringar som florerat en masse senaste åren.)

Och så dessa schamaner som går för långt och sedan skingras. Helt utan skuldmedvetande. 

De händelserna upptar en liten del av boken men har ändå inflytande på huvupersonens liv. Insikter drabbar honom när han försöker sig på efterforskningar många år senare. 

Och så nyfikenheten som väcks på Célines Resan till nattens ände. Uffes annorlunda författarlika tillvägagångssätt att närma sig texten var riktigt originell. Tröttsam men helt klart resultatlöst annorlunda.

Jag sidhänvisningar till de citat som användes i bok av de översättningar som användes. När jag kommit till slutet av boken ville jag läsa om dem, men de var omöjliga att hitta.

Det här känns som en hygglig ung mans livsresa. Men utan de pubertala åthävor som brukar känneteckna sådana böcker.

Intelligent och läsvärd.

 Tack Johan Nilsson för exemplaret

   Naumann, Cilla: Den oändliga familjen ***

Bära barnet hem tyckte jag verkligen om. Men den här boken var så annorlunda. Jag tror att berättelsen i sig äger ett djup som inte kommer fram i och med att den är splittrad på tre. Annas del, i grannhuset, behövs på något sätt enbart som ett objektivt öga, liksom en fototgrafisk bild av skeendet. 

Isabel är den som borde fått mer plats, mest plats, ja all plats om det varit möjligt. För det jag saknar är insikten hos föräldrarna. Den insikt Isabel till viss del besitter men aldrig skulle sätta i verket.

Mary, mamman, den vuxna. Hennes vuxenhet finns liksom inte. 

Visst, Naumanns språk är utan vandel, historien är grymt intressant, men det vi vill veta får vi inte kännedom om. Nämligen frågan varför? Den är lika långt borta som innan. 

Har det hänt förut att jag mått illa när jag läst en bok? Så blev det nu. Så jag blev ändå berörd trots allt. 

Läst 2018

 Ndiaye, Marie: Tre starka kvinnor ***

Jag hade sparat den här boken länge för att jag så gärna ville läsa den. Men jag blev lite besviken. Det är tre historier, först Norah som på bokens sidor gör en slags resa och hittar sig själv genom att besöka sin far och kanske få en slags livslögn uppenbarad. Låter intressant men jag kunde inte låta bli att störa mig på detta upprepande av flamboyanter, ett träd som heter Delonix regia. och ser ut såhär

Det hade visserligen en viss roll i historien och vackert ser det ut men ändå..... 

Historia två handlar om Fanta som ses ur sin mans berättelse. Han får också en slags livslögn uppenbarad. Men Fanta är i bakgrunden.

Historia tre handlar om Khady Demba som lämnats ensam i världen och går ett vidrigt öde till mötes. Den historien skilde sig väsentligt från de andra och grep mig djupt. Även om den ibland kändes lite overklig. Hur var den egentligen möjlig? Kan en kropp fara så illa och ändå ha någon styrka kvar att leva?

Tre starka kvinnor heter boken. Styrkan var annorlunda än jag hade förväntat mig, det verkade mer vara att härda ut och inte förlora sin identitet än att "lyckas" och jag fick inte riktigt grepp om boken. Särskilt del två som jag tyckte handlade mest om mannen.

På ett djupare plan sätter sig ändå kvinnorna upp mot männen, avslöjar faderns hemlighet, otrohet och nekar till sex. Men det har inte någon framträdande roll i berättelsen, det bara finns där som en markering.

Symboler i boken är träd och fåglar. De bemästras eller släpps fria på olika sätt.

Både språket, symboliken och de tre olika berättelserna bildar en ohelig allians. Orden är många men meningen måste man som läsare hitta själv.

Jag kom fram till en hel del medan jag skrev den här reflektionen känner jag.

Läst 2011

  Nilsson, Ola: Nattbete **

Jag läste nyligen Ola Nilssons bok Hundarna som jag gillade. Den var lite svart sådär, noir. Med ett intressant men enkelt språk och precis som titeln antydde, ekon av hundskall mellan de glest belägna gårdarna.

Den här boken, Nattbete, kan kännetecknas med det nya lilla svarta i litteraturrecensionerna: svärta. Och det är mer än noir, mycket mer. Det är helt enkelt människor som gått ner i källaren, för gott.

Nattbete saknade den struktur som jag vill ha i böcker. Det var många personer, många öden, samhällets botten, social realism med svärta helt enkelt. Är det noveller eller är det korta böcker med lösrivna blad, ihophäftade per person och sen blandade i en mix? Jag vet inte. Men jag gillar särskilt en av titlarna: Vi är födda långt hemifrån.

Det är ingen bildningsroman, ingen utvecklingsroman, det är bara......just det, svärta. Och jag tänker, vem tänker så här nu för tiden? Uppenbarligen Ola Nilsson.

Men som sagt, det blev för virrigt, för otänkt, för mycket. Jag lyckades inte känna sammanhanget, Nilsson vill för mycket helt enkelt. Den trilogi som börjar med Hundarna kommer att ge så mycket mer av Nilssons begåvning som författare, det är jag övertygad om. Men i Nattbete regerar nånting annat, som citaten kan ge en vink om:

Han insåg att han aldrig varit ämnad att vara där Klas befann sig. Att han hade varit bra på att vara begåvad, men att det egentligen aldrig hade varit aktuellt för honom att göra något verkligt av sin begåvning. sid 109

- Det finns sex miljarder människor, men i mitt liv är det som om det inte fanns nån utom jag, sa han sedan. sid 158

Snart läser jag en bok till av Nilsson, se nedan hämtat från bibliotekets hemsida där jag nyss gjorde en rservation:

Änglarna är den andra delen i Ola Nilssons löst sammansatta trilogi om livet i en by i Norrlands inland som inleddes med den prisbelönade och kritikerrosade Hundarna (2009) som har beskrivits som en norrländsk country noir.