Inlägg publicerade under kategorin Författare R

Av violen - 27 juni 2011 10:45

  Rachman, Tom: De imperfekta ****


Min förväntningar på De imperfekta var såklart väldigt höga. Och det här var en bra bok. Den var inte perfekt men intressant. Jag ville verkligen läsa den, hela tiden.


Jag hade faktiskt inte en aning innan om hur den var uppbyggd, knappt vad den handlade om. Men den var uppbyggd på ett ovanligt sätt. Tydligen är det ok att kalla styckena noveller (?) fast de hör ju egentligen ihop ordentligt. Och det kursiva emellanåt, som en slags speakerröst, ja så kan man ju också göra.

Jag tycker boken påminner lite om filmen Citizen Kane som jag såg för nån dag sen. Och då inte bara ämnesvalet. Utan även personerna som skulle förklara gåtan och hur man eftersom lärde känna dem. Men De imperfekta saknar gåta och koncentrerar sig på människorna som får olika röst, såklart, de pratar ju med sin egen!

Det enda var att jag hade lite svårt att hålla ihop personerna fast det gjorde väl ingenting tyckte jag. Och att de trots allt saknade djup. De var som skådespelare, hämta ur varför inte Citizen Kane?.

Språket var lite schablonaktigt ibland men tidningsfolk är väl kanske inte kända för att föra oerhört intellektuella samtal på fritiden, heller. Och tidningen var väl lite av kvällstidningskaraktär om jag fattade saken rätt. Sen kanske de försökte ändra på det tror jag. Som sagt, tidningen var för mig bara en kuliss där människor rör sig och lever.


Boken var ändå en läsupplevelse och det tackar jag för. Det är inte ofta nu för tiden.


__________________


Det svenska:

[...] matsalen har en jättelik bild av tomma bord på El Bulli på Costa Brava, i salongen kan man beskåda inredningen på Skogaholms herrgård i Stockholm....[...]

sid 154



Läst 2011


Av violen - 16 september 2009 20:50

Roth, Philip: Envar ****

Jag har inte läst något av Roth tidigare men jag inser att sådana här memento mori ( en påminnelse om vår dödlighet) böcker kommer att dugga friskt i framtiden, som alltså redan är här. Den påminner nämligen starkt om Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, 2007 års augustpristagare. Jag fick också samma känsla nu av Roths bok som jag fick då av Wijkmarks bok. Mycket för att jag, till skillnad mot många andra, kunde känna igen mig i hur det var att ligga på sjukhus helt ensam som barn. Därför lämnade den här boken mig med en bitter eftersmak, trots att den var välskriven och bitvis intressant. Mycket för att den har ett moraliskt (eller vad man ska kalla det, icke förmildrande kanske) stråk som jag sällan läser i nutida böcker. Men i dessa memento mori böcker kommer det väl att återkomma skulle jag tro. Istället för att hylla männens syn på familj och barn för sin egen njutnings skull har den lust att varna för det, inte för att vinna evigt liv utan för att finna ro inför döden. Ett slags botgöring som hos Envar.


Romanens titel Envar är hämtad från det allegoriska dramat ”Spelet om Envar”, en klassiker från 1400-talet.
Så här står det om det dramat på citat medeltidsveckan

I spelet om Envar får vi följa med på en resa som Envar beger sig på efter han har fått veta att han snart kommer att dö. Han inser att han inte har levt ett gott liv, han har skjutit upp alla goda gärningar och medmänsklighet på framtiden och bara brytt sig om sig själv. Nu får han bråttom att ”ordna sina räkenskaper” innan han ska möta sin gud. Envar gör i själva verket en inre resa, där han möter sina egna egenskaper och det som han har satt för mycket värde på i livet.

När åldrandet kommer säger kroppen ofta ifrån och det är det Roth skildrar på ett ytligt plan. Men inom sig går han igenom sitt liv och redan i början av boken, vid begravningen kan man känna att han verkligen svikit sina äldsta söner, något han själv är vet med kroppen eftersom de tagit avstånd från honom, men inte inser med tanken, eller inte vill inse kanske. Hans försvarstal visar hur han känner inför dessa söner:

Randy och Lonny var den största källan till skuldkänslor i hans liv, men han orkade inte längre försöka förklara sitt handlande för dem.............Och vad fanns det att förstå? Det var obegripligt för honom - den upprördhet som de på fullt allvar envisades med att hämta ur sina fördömanden av honom. Han hade gjort det han gjort på det sätt som han hade gjort, precis som de gjorde det de gjorde på det sätt som de gjorde. Var deras ståndaktiga oförsonlighet så mycket mer förlåtlig? Eller mindre fördärvlig?

Sen kommer resten av försvarstalet, allt han inte gjort, inte slagit dem, inte gett dem pengar, han hade inte ens varit sträng mot dem, han hade gjort allt för att komma dem till mötes, Vad kunde han ha gjort annorlunda? Det enda han hade gjort var ju att lämna dem och deras mamma.

Antingen förstod de det eller så gjorde de det inte - och sorgligt nog för honom (och för dem) så gjorde de det inte. Och inte heller kunde de förstå att han hade förlorat samma familj som de..........Ingen kunde säga att han inte hade tillräckligt många anledningar att känna sorg eller ånger för att hålla igång den fuga av frågor med vilka han försökte försvara sitt livs historia.

Kanske skulle han ha kunnat nå dem om han hade berättat att hans tredje äktenskap var ett mycket stort misstag (där han vid femtio års ålder blev lockad och förblindad av den unga kvinnan), det äktenskap som verkligen fick dem att se honom som en bedragare. Och att hans andra äktenskap inte heller var särskilt lyckligt = utan sex i sex år!
Men han tycker att allt det goda han gjort ska uppväga det, hans år med Phoebe, hans faderskap till dottern, god bror till Howie och god son till sina föräldrar allt sedan födelsen, hans tjugo år som reklamman. Allt han gjort så bra borde väl uppväga att han svikit dem, och:
Han ansåg inte att hans liv som far åt Lonny och Randy krävde en sådan förklaring!...........Era elaka satar! Era sura jävlar! Era små anklagande skitstövlar! Skulle allt ha varit annorlunda, frågade han sig, om jag hade varit annorlunda och gjort saker och ting annorlunda? Skulle allt ha varit mindre ensamt än det är nu? Det är klart att det skulle! Men det här är vad jag gjorde! Jag är sjuttioett år. Det här är den man jag har skapat. Det här är vad jag gjort för att ta mig hit, och det finns inget mer att säga!
sid 101ff.

ett avsnitt fullt av utropstecken och avslöjande kursiveringar.

Den här boken handlar inte om försoning, den är ett försvarstal. Och trots allt tal om kroppen och dess förfall osv så är det egentligen själens förfall den handlar om. En man som svikit sina söner och sin hustru grovt, som tänkt på sig själv och den egna kroppens begär, som in i det sista försöker stilla detta begär med ungdom, ingen av änkorna på hemmet tilltalar honom utan det är den unga joggande kvinnan han vill ha, och tror att han ska kunna få! Han tror att han kan välja som han gjort förut, han offrar sina söner för sitt eget liv och det som grämer honom mest är att han måste vara ensam, Det här är vad jag gjorde, era elaka satar, ni är inte bättre ni med er oförsonlighet, det finns inget mer att säga. En tragisk sammanfattning, för det som blir kvar när allt det positiva är uppräknat är ändå de närmaste, och dem har han inte kunnat eller velat ta hand om. Han varken vill eller kan ordna sina räkenskaper. Han borde ha gett medan hans hand fortfarande var varm. Botgöring kan inte göras på ens egna villkor, den måste komma ur en icke förhandlingsbar känsla av att få göra just bot mot den man sårat, till vilket pris som helst. Villkorslöst.


Som vanligt blev den här boken så mycket bättre när jag skrev om den. Undertexten berörde mig djupt och jag tror att många män kan känna så här. Även kvinnor iofs. Därför kommer det fler såna här böcker, som jag skrev tidigare. Av äldre män. Kvinnorna kommer om några decennier.

De sidor jag skrivit mest om, 101ff i pocketupplagan, tror jag är bokens innersta och de sidor som gett Roth mest vånda men även de sidor som avslöjar en stor självkännedom hos författaren, även om sanning och fiktion aldrig ska blandas ihop. En stor kännedom om dessa tankar hos författaren kan jag ju skriva istället så känns det bättre.


Läst 2009

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards