Inlägg publicerade under kategorin afrikanska böcker

Av violen - Måndag 25 mars 16:19

Mpoyis, Kayo: Mai betyder vatten ****


En mäktig debut. Mycket intressant och skulle jag säga feministisk. Men ändå inte helt enkel att läsa. Släktträdet i början bådade gott och jag återvände dit nu och då. Men lyckades ändå inte riktigt hänga med i förfädernas historia.

Däremot är boken ett slags uppgörelse med kristendomens intåg i afrika. Och det har jag funderat över ändå sen jag i ssk som barn skulle lägga pengar i sparbössan med den svarte pojken. Att ge pengar var helt ok men varför skulle han bocka hela tiden? 


Adi, bokens röst, umgås med gud på ett fantasifullt sätt, hon tänker som ett barn. Och rädslan för skulden och skammen färgar snart hennes liv. Vid googling hittade jag överraskande nedanstående länk från Kyrkans tidning och den förmedlar väl det boken skildrar. 

– Att skilja kropp och själ är att skilja dess gudomlighet från dess mänsklighet. Och det var vad de kristna kolonisatörerna gjorde i Kongo. De gamla traditionerna där kropp, natur och andlighet var ett, fick göra plats för en religion där Gud var skild från människan, befann sig i himlen och var vit. Och där kroppens begär var synd. Det effektivaste sättet att förtrycka en människa är att säga: ”Du är fel”. Det är därför förtrycket ser ut som det gör.

Kyrkans tidning 20190110


Men här finns också upplysning om hur rasismen såg ut och tog sig uttryck. Jag häpnade lite och tänker på min läsning och filmtittande om Rwanda, grannlandet. Det verkar vara samma lika i Kongo:


Rasism i Kongo: Bland de svarta gällde olika regler beroende på vilket folk eller vilken etnicitet man tillhörde. 

Belgarna hade även ett prov, matrikulationstest, som kunde leda till upphöjt medborgarskap. De svarta kontrollerades utifrån deras hem, levnadsvanor och om de pratade franska. Klarade de testen kunde de slippa rasistiska begränsningar, avancera socialt och bli behandlad som europe. sid 157


Dessutom finns det kloka tankar i boken, förmedlade av en omgivning som inte lydde bibeln och följaktligen tänkte själva, ex.vis:

"En människa som tror att den bär på en förbannelse kommer att se allt som händer som ett uttryck för förbannelsen och göra ännu mer saker som gör att förbannelsen blir sann. Men det betyder också att en människa kan förändra sin värld genom att förändra sina tankar." sid 209


Och slutordet får Adis syster, som älskar sin mor men har börjat tänka själv hon också.

"Ni har alltid sagt att ondska är att inte lyda. Den stora ondskan, mamma, är att ingen av oss får vara såsom vi är. Och så säger ni att det är vad gud vill för oss." sid 251

 

 

Av violen - 24 juni 2017 20:00

  Gappah, Petina: Memorys bok ****


Gappahs Sorgesång för Easterly här var hennes debut. En novellsamling  som jag inte kommer ihåg och ser att jag tyckte var lite övervärderad. 

Memorys bok är mer läsvärd så till vida att den är intressant ändå in i slutet. Utan åthävor förmedlar Gappah Rhodesias omvanding till Zimbabwe. Intressant. 

Historien är flera olika, men med Memory som springpunkt i alla. Det jag imponerades av var att Gappah lyckades förmedla så mycket med korta infallsvinklar. Ofta svävar ett så omfattande skeende ut i ömsom händelser som känns otydliga pga av att de är nedkortade, ömsom längre berättelser av upprepande innehåll. Men här känns liksom allting lika relevant och lika genomtänkt. Jag gillade verkligen både stilen och berättargädjen som Gappah förmedlar. 


Om boken känns trög i början, ge inte upp, det kommer mera så att säga. Helt klart läsvärd.


Läst 2017

Av violen - 17 januari 2017 10:45

 



Jag har väntat på den här boken sen jag läste 2015 läste Habila, Helon: I väntan på en ängel  och Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag.

Ja, kanske inte just Gyasis bok men en bok om ämnet, slaveriets uppkomst, genomförande och konsekvenser då och nu, som verkligen inte skildrats ofta i litteraturen. Kanske beroende på att såren tagit så lång tid på sig att läka. 


Onkel Toms stuga läste jag tidigt och blev lagom upprörd. Boken och tvserien Rötter gjorde mig bara så arg. Och ledsen. 

En nyinspelning av Rötter har kommit, vilket gått mig helt förbi. Mats Larsson skriver om det här 2016-05-24.

 

Läs mer om boken Vända hem i Norsteds nyhetsbrev här







Av violen - 29 april 2016 14:00

  Bulawayo, NoViolet: Vi behöver nya namn ****


Första delen om barndomen i afrika är helt klart mest intressant. Tiden i amerika ger inte de där nya insikterna utan är bara den verklighet som ljugit om hur det skulle bli.

Jag citerar här från det Amerika som de drömt så mycket om och offrat så mycket för. Dessutom, såhär skriver Bulawayo, mättat med meningar för att få fram hur det verkligen känns.


Eftersom vi inte var i vårt eget land kunde vi inte använda våra språk, så när vi talade föll orden blåslagna ur våra munnar. När vi pratade plaskade tungorna vilt omkring i våra munnar, de raglade runt som fyllon. Eftersom vi inte använde våra språk sa vi saker vi inte menade, det vi egentligen ville säga låg hopvikt, fångat, inuti. i Amerika hade vi inte ord för allting. Det var bara när vi var för oss själva som vi pratade med våra riktiga röster. När vi var ensamma kallade vi på språkets hästar och satt upp på deras ryggar och galopperade förbi skyskraporna. Vi satt alltid lika motvilligt av igen. sid 219


Men barndomen då? Det är hungern, det är kompisarna som heter Horungen, Chipo, Gudvet, Sbho, Stinez och jag. (Tänk titeln och dess betydelse) De försöker sysselsätta sig, stjäl guava och får  vedervärdiga erfarenheter från kyrkan där Profeten Uppenbararen Surpuppa Mborro tar sig sexuella friheter (såklart) och öppnar så ögonen på Chipo som är med barn men slutat tala eftersom hon uppenbarligen inte vet vad som hänt. Men när hon får se just det som hänt henne tidigare, helt offentligt (?) vet hon vem som gjorde det och säger det. Och man förstår att det här är vardagsmat i dessa kretsar.

Och de dödade binLadin långt innan det hände.


Det här är helt klart läsvärt, mycket läsvärt. Jag gillar Bulawayos sätt att skriva, lite egensinnigt, lite sorgligt, men ändå livsbejakande på något sätt.


Läst 2016

Av violen - 30 juli 2015 15:00

   Habila, Helon: I väntan på en ängel ****


Du kan inte ge mig mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter tillhör mig

Du kan inte ge mig det som tillhör mig. sid 234

/citat från Fela Kuti i en av hans sånger/


Den här berättelsen försöker fånga stämningen under de åren, särskilt Abachaåren: förtvivlan, frenesin och det envis hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karakteristisk för de åren. efterord sid 237


Ja, men det är även en bok om författarskap och skapande, om Lomba som skriver kärleksdikter i fängelset, till fängelsedirektören som presenterar dem som sina egna för sin kvinna. Om Lomba som kallas nobelprishoppet (sid194) men som inte kommer att kunna ge ut sin roman, ej heller anmäla den till Commonwealth Literary Prize eftersom Nigeria avstängts från Samväldet.


Har Teju Cole läst Helon? Självklart, det märks i Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Det finns flera beröringspunkter, men jag är nog mest nyfiken på Badagry, slavmuséet, som både Cole och Helon skriver om. Betyder det att tystnaden kring slaveriet håller på att hävas? Det är sällan det nämnts i den afrikanska litteratur jag läst. Det måste ju vara ett gigantiskt sår i afrikas historia, kanske har det läkt så pass att det börjat klia och kännas i huden på alla dessa vars anfäder måste ha försvunnit över havet till amerika? Och börjar kräva att få berätta sin berättelse.


Lomba skrattade hackigt. Låsen och kedjorna hade gjort honom mer skakad än vad han trodde var möjligt. James lektion är rakt på sak och verkningsfull, som ett slag i magen. sid 203



Läst 2014

Av violen - 27 maj 2015 20:00

Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag ***


Jag fullkomligt älskade Coles debutroman Öppen stad. En otrolig debut helt enkelt.

Så jag såg verkligen fram emot denna bok nr två.


Direkt kändes det märkligt, det var som att det här var debuten som nu översattes eftersom Öppen stad blev succe. Detta händer ju väldigt många författare. Att då uppmärksammas debutboken plötsligt och ges ut och tja, den är väl ofta helt ok men inte lika bra som den stora succeboken.


Men ju mer jag läste desto mer imponerad blir jag. Denna tunna bok med sina färglösa, av Cole själv tagna, foton innehåller Nigerias inre liv, dess litteratur, dess kultur, dess historia, dess religion, dess sätt att förhålla sig till sig själva i omvärlden. Inget är djup, så mycket är yta. Mattorna buktar sig av allt som sopats under. Jag blir fascinerad, känner att ett nytt hörn av Afrika (Nigeria) börjar nystas upp inför mina ögon.

Cole menar att Nigeria är avskuret från verkligheten. Tre saker kännetecknar landet, religiösats i världen, lyckligast i världen men bara tre platser från botten att vara mest korrumperat.


Varför, om så religiöst, så lite omsorg om etik och mänskliga rättigheter? Varför, om så lyckligt, sådan livsleda och undertryckt lidande? [...] "Shuffering och Shmiling" handlar om hur det i Nigeria finns ett enormt kulturellt tryck på människor att säga att de är lyckliga även om de inte är det. Olyckliga människor, till exempel sörjande mödrar vid en protestdemonstration, sopas undan. Det är fel att vara olycklig. Men det är inte av nöden att grotta ned sig i detajer, när allt vi behöver är grundtanken i det stora hela. sid 151f.


Det här gillade jag, jag är alltid nyfiken på vad som finns under ytan, varför man handar si eller så, kulturer på olika ställen. Men för att få veta krävs det mod av de som vet, mod att berätta. Varför ligger alla slavar som fördes som djur till västvärlden under tunga mattor och kvider tyst istället för att visas upp i ljuset? Kanske för att om det nämns kan det ske igen? Precis som att inte nämna att man är sjuk, då blir man det! Vidskepelse på hög nivå eller Framgångsteologi?

Jag känner ändå paralleller till tankesätt och kultur på vissa håll här i Sverige... Intressant, intressant!


Läst 2015

Av violen - 21 augusti 2014 20:45


Här kommer min lista på tio verkligt bra böcker av afrikanska författare. Länkarna är till mina reflektioner.


Och jag vill gärna vinna böckerna av Achebe som Kulturkollo lottar ut. Avstår gärna Allt går sönder till någon annan, men Inte längre hemma är jag väldigt sugen att läsa.  


Chinua Achebe: Allt går sönder
Leonora Miano: Nattens inre 
Sefi Atta: Allt gott ska komma dig till del 
Nuruddin Farah: Gåvor 

Chimamanda-ngozi Adichie: En-halv-gul-sol 
Ngugi--ngugi-wa-thiongo: Floden-mellan-bergen

Calixthe Beyala: Ännu talar träden
Naguibmahfouz : Midaqqgränden

Assia Djebar: Sultanbrudens skugga

Maaza Mangiste: Under lejonets blick

Av violen - 16 augusti 2014 17:30

  Miano, Leonora: nattens inre ****


Rakt in i afrikas egna mörka hjärta hamnar man i Mianos bok.


Ayané återvänder till sin hemby efter studier i Frankrike. I inbördeskrigets spår har människorna i byn, som mest består av kvinnor och barn, av gerillamän från inbördeskriget, blivit tillsagda att inte fly. Ayané tänker fly men måste vända och ser från en utsiktspunkt (som andra ser på afrika?) hur människorna i den isolerade byn tysta väntar in anfallet från fienden:


Därför befann sig dessa män på världens baksida, där det mänskliga samvete ytterst sällan hälsar på. [...] de var kapabla till allt... sid 67


Det som sedan utspelas är en som slags travesti till kristendomens budskap. Bara att ingen försoning och räddning  gives...Avsnittet går nästan inte att läsa. sid 100ff


När sedan gerillan lämnar dem tar de med sig 9 pojkar.


Mödrarna begärde inga förklaringar, och fick heller inga. De födde många barn, så många de kunde, just för att vad som helst i jordelivet plötsligt kunde rycka barnen ifrån dem. Deras uppfostran hindrade dem från att gråtande rusa fram till milismännen och hulkande vädja:

 - Snälla, för inte bort min son! Jag gör vad som helst, bara ni inte för bort honom!

De hade aldrig lärt sig att det var fullt normalt att en kvinna som burit ett barn och fött det i smärta försvarade det mot alla och envar, även om man blev betraktad som en galning.[...]

Ekuklanens kvinnor rörde sig inte ur fläcken. De sade inte ett ord. Och vågade någon av pojkarna på att försöka fånga sin mors blick var det förgäves. sid 116f


Ödet ville det och uppfostran om att böja sig för ödet hindrade kvinnorna, som ständigt levde och verkade för sin familj och sina barn, att ens visa en tillstymmelse till empati. En hård sanning.


Legenderna var förvisso nödvändiga för att olika folkslag skulle få en uppfattning som sig själva. En uppfattning som antingen skulle utgöra en första gräns, eller det första steget mot gränslöshet Så sant var detta att minsta misstag i valet av historier eller sättet att berätta dem ofelbart fick ödesdigra konsekvenser. sid 118


Miano skriver oerhört insiktsfullt Jag häpnade. Jag förundrades. Jag skådar in i afrikas mörka hjärta, där Ayané finner tre sätt att förhålla sig. 1: Fördöma byns folk och därmed sitt eget folk och sig själv. 2: Försöka förstå. 3: Strunta i alltihop och skildra afrika som omgivningen vill att det ska skildras.


Genom att uppriktigt beskriva framförallt den kvinnliga bymentaliteten och sedan föra en genomgripande diskussion om detta har hon lyckats fånga något av afrikas själ, som också finns i oss alla.


Är du det minsta intresserad av afrika, läs denna brutalt uppriktiga och välskrivna bok. Men den sliter och river och skriker i sin ångest.

Läst 2014


Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se