Inlägg publicerade under kategorin afrikanska böcker

Av violen - Tisdag 17 jan 10:45

 



Jag har väntat på den här boken sen jag läste 2015 läste Habila, Henon: I väntan på en ängel  och Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag.

Ja, kanske inte just Gyasis bok men en bok om ämnet, slaveriets uppkomst, genomförande och konsekvenser då och nu, som verkligen inte skildrats ofta i litteraturen. Kanske beroende på att såren tagit så lång tid på sig att läka. 


Onkel Toms stuga läste jag tidigt och blev lagom upprörd. Boken och tvserien Rötter gjorde mig bara så arg. Och ledsen. 

En nyinspelning av Rötter har kommit, vilket gått mig helt förbi. Mats Larsson skriver om det här 2016-05-24.

 

Läs mer om boken Vända hem i Norsteds nyhetsbrev här







Av violen - 29 april 2016 14:00

  Bulawayo, NoViolet: Vi behöver nya namn ****


Första delen om barndomen i afrika är helt klart mest intressant. Tiden i amerika ger inte de där nya insikterna utan är bara den verklighet som ljugit om hur det skulle bli.

Jag citerar här från det Amerika som de drömt så mycket om och offrat så mycket för. Dessutom, såhär skriver Bulawayo, mättat med meningar för att få fram hur det verkligen känns.


Eftersom vi inte var i vårt eget land kunde vi inte använda våra språk, så när vi talade föll orden blåslagna ur våra munnar. När vi pratade plaskade tungorna vilt omkring i våra munnar, de raglade runt som fyllon. Eftersom vi inte använde våra språk sa vi saker vi inte menade, det vi egentligen ville säga låg hopvikt, fångat, inuti. i Amerika hade vi inte ord för allting. Det var bara när vi var för oss själva som vi pratade med våra riktiga röster. När vi var ensamma kallade vi på språkets hästar och satt upp på deras ryggar och galopperade förbi skyskraporna. Vi satt alltid lika motvilligt av igen. sid 219


Men barndomen då? Det är hungern, det är kompisarna som heter Horungen, Chipo, Gudvet, Sbho, Stinez och jag. (Tänk titeln och dess betydelse) De försöker sysselsätta sig, stjäl guava och får  vedervärdiga erfarenheter från kyrkan där Profeten Uppenbararen Surpuppa Mborro tar sig sexuella friheter (såklart) och öppnar så ögonen på Chipo som är med barn men slutat tala eftersom hon uppenbarligen inte vet vad som hänt. Men när hon får se just det som hänt henne tidigare, helt offentligt (?) vet hon vem som gjorde det och säger det. Och man förstår att det här är vardagsmat i dessa kretsar.

Och de dödade binLadin långt innan det hände.


Det här är helt klart läsvärt, mycket läsvärt. Jag gillar Bulawayos sätt att skriva, lite egensinnigt, lite sorgligt, men ändå livsbejakande på något sätt.


Läst 2016

Av violen - 30 juli 2015 15:00

   Habila, Helon: I väntan på en ängel ****


Du kan inte ge mig mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter tillhör mig

Du kan inte ge mig det som tillhör mig. sid 234

/citat från Fela Kuti i en av hans sånger/


Den här berättelsen försöker fånga stämningen under de åren, särskilt Abachaåren: förtvivlan, frenesin och det envis hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karakteristisk för de åren. efterord sid 237


Ja, men det är även en bok om författarskap och skapande, om Lomba som skriver kärleksdikter i fängelset, till fängelsedirektören som presenterar dem som sina egna för sin kvinna. Om Lomba som kallas nobelprishoppet (sid194) men som inte kommer att kunna ge ut sin roman, ej heller anmäla den till Commonwealth Literary Prize eftersom Nigeria avstängts från Samväldet.


Har Teju Cole läst Helon? Självklart, det märks i Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Det finns flera beröringspunkter, men jag är nog mest nyfiken på Badagry, slavmuséet, som både Cole och Helon skriver om. Betyder det att tystnaden kring slaveriet håller på att hävas? Det är sällan det nämnts i den afrikanska litteratur jag läst. Det måste ju vara ett gigantiskt sår i afrikas historia, kanske har det läkt så pass att det börjat klia och kännas i huden på alla dessa vars anfäder måste ha försvunnit över havet till amerika? Och börjar kräva att få berätta sin berättelse.


Lomba skrattade hackigt. Låsen och kedjorna hade gjort honom mer skakad än vad han trodde var möjligt. James lektion är rakt på sak och verkningsfull, som ett slag i magen. sid 203



Läst 2014

Av violen - 27 maj 2015 20:00

   Cole, Teju: Varje dag är tjuvens dag ***


Jag fullkomligt älskade Coles debutroman Öppen stad. En otrolig debut helt enkelt.

Så jag såg verkligen fram emot denna bok nr två.


Direkt kändes det märkligt, det var som att det här var debuten som nu översattes eftersom Öppen stad blev succe. Detta händer ju väldigt många författare. Att då uppmärksammas debutboken plötsligt och ges ut och tja, den är väl ofta helt ok men inte lika bra som den stora succeboken.


Men ju mer jag läste desto mer imponerad blir jag. Denna tunna bok med sina färglösa, av Cole själv tagna, foton innehåller Nigerias inre liv, dess litteratur, dess kultur, dess historia, dess religion, dess sätt att förhålla sig till sig själva i omvärlden. Inget är djup, så mycket är yta. Mattorna buktar sig av allt som sopats under. Jag blir fascinerad, känner att ett nytt hörn av Afrika (Nigeria) börjar nystas upp inför mina ögon.

Cole menar att Nigeria är avskuret från verkligheten. Tre saker kännetecknar landet, religiösats i världen, lyckligast i världen men bara tre platser från botten att vara mest korrumperat.


Varför, om så religiöst, så lite omsorg om etik och mänskliga rättigheter? Varför, om så lyckligt, sådan livsleda och undertryckt lidande? [...] "Shuffering och Shmiling" handlar om hur det i Nigeria finns ett enormt kulturellt tryck på människor att säga att de är lyckliga även om de inte är det. Olyckliga människor, till exempel sörjande mödrar vid en protestdemonstration, sopas undan. Det är fel att vara olycklig. Men det är inte av nöden att grotta ned sig i detajer, när allt vi behöver är grundtanken i det stora hela. sid 151f.


Det här gillade jag, jag är alltid nyfiken på vad som finns under ytan, varför man handar si eller så, kulturer på olika ställen. Men för att få veta krävs det mod av de som vet, mod att berätta. Varför ligger alla slavar som fördes som djur till västvärlden under tunga mattor och kvider tyst istället för att visas upp i ljuset? Kanske för att om det nämns kan det ske igen? Precis som att inte nämna att man är sjuk, då blir man det! Vidskepelse på hög nivå eller Framgångsteologi?

Jag känner ändå paralleller till tankesätt och kultur på vissa håll här i Sverige... Intressant, intressant!


Läst 2015

Av violen - 21 augusti 2014 20:45


Här kommer min lista på tio verkligt bra böcker av afrikanska författare. Länkarna är till mina reflektioner.


Och jag vill gärna vinna böckerna av Achebe som Kulturkollo lottar ut. Avstår gärna Allt går sönder till någon annan, men Inte längre hemma är jag väldigt sugen att läsa.  


Chinua Achebe: Allt går sönder
Leonora Miano: Nattens inre 
Sefi Atta: Allt gott ska komma dig till del 
Nuruddin Farah: Gåvor 

Chimamanda-ngozi Adichie: En-halv-gul-sol 
Ngugi--ngugi-wa-thiongo: Floden-mellan-bergen

Calixthe Beyala: Ännu talar träden
Naguibmahfouz : Midaqqgränden

Assia Djebar: Sultanbrudens skugga

Maaza Mangiste: Under lejonets blick


Av violen - 16 augusti 2014 17:30

  Miano, Leonora: nattens inre ****


Rakt in i afrikas egna mörka hjärta hamnar man i Mianos bok.


Ayané återvänder till sin hemby efter studier i Frankrike. I inbördeskrigets spår har människorna i byn, som mest består av kvinnor och barn, av gerillamän från inbördeskriget, blivit tillsagda att inte fly. Ayané tänker fly men måste vända och ser från en utsiktspunkt (som andra ser på afrika?) hur människorna i den isolerade byn tysta väntar in anfallet från fienden:


Därför befann sig dessa män på världens baksida, där det mänskliga samvete ytterst sällan hälsar på. [...] de var kapabla till allt... sid 67


Det som sedan utspelas är en som slags travesti till kristendomens budskap. Bara att ingen försoning och räddning  gives...Avsnittet går nästan inte att läsa. sid 100ff


När sedan gerillan lämnar dem tar de med sig 9 pojkar.


Mödrarna begärde inga förklaringar, och fick heller inga. De födde många barn, så många de kunde, just för att vad som helst i jordelivet plötsligt kunde rycka barnen ifrån dem. Deras uppfostran hindrade dem från att gråtande rusa fram till milismännen och hulkande vädja:

 - Snälla, för inte bort min son! Jag gör vad som helst, bara ni inte för bort honom!

De hade aldrig lärt sig att det var fullt normalt att en kvinna som burit ett barn och fött det i smärta försvarade det mot alla och envar, även om man blev betraktad som en galning.[...]

Ekuklanens kvinnor rörde sig inte ur fläcken. De sade inte ett ord. Och vågade någon av pojkarna på att försöka fånga sin mors blick var det förgäves. sid 116f


Ödet ville det och uppfostran om att böja sig för ödet hindrade kvinnorna, som ständigt levde och verkade för sin familj och sina barn, att ens visa en tillstymmelse till empati. En hård sanning.


Legenderna var förvisso nödvändiga för att olika folkslag skulle få en uppfattning som sig själva. En uppfattning som antingen skulle utgöra en första gräns, eller det första steget mot gränslöshet Så sant var detta att minsta misstag i valet av historier eller sättet att berätta dem ofelbart fick ödesdigra konsekvenser. sid 118


Miano skriver oerhört insiktsfullt Jag häpnade. Jag förundrades. Jag skådar in i afrikas mörka hjärta, där Ayané finner tre sätt att förhålla sig. 1: Fördöma byns folk och därmed sitt eget folk och sig själv. 2: Försöka förstå. 3: Strunta i alltihop och skildra afrika som omgivningen vill att det ska skildras.


Genom att uppriktigt beskriva framförallt den kvinnliga bymentaliteten och sedan föra en genomgripande diskussion om detta har hon lyckats fånga något av afrikas själ, som också finns i oss alla.


Är du det minsta intresserad av afrika, läs denna brutalt uppriktiga och välskrivna bok. Men den sliter och river och skriker i sin ångest.

Läst 2014


Av violen - 1 augusti 2014 20:45

Läst 2009




Achebe, Chinua : Allt går sönder **** En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.
Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen
Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.
Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:
Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).
Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:
Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)
Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.
Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,
Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)*
istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.
Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!
Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986)

Av violen - 23 juni 2011 10:37

  Meyer, Deon: Devils Peak ***


Jag har ju bara läst Död i gryningen av Meyer tidigare och tyckte inte så bra om den. Men beslöt att ge honom en till chans. Och det var rätt beslut.


Devils Peak är en deckare med ett budskap och ett socialt patos. Alkoholism, pedofili, prostitution (f´låt sexarbete var det visst) och så lite polisarbete på det. Mördaren är känd och man får veta hans tankar vilket jag kommit på är något jag gärna läser i deckare. Och så, det uråldriga vapnet, länken till historien.

___________________________________________

Så som deckare var den väl värd sina priser. Däremot kan jag känna att den innehåller något annat som jag reflekterar om här nedan, det gäller alltså inte bara Devils Peak:

Det jag inte tyckte om är som vanligt, synen på prostitution (f´låt sexarbete var det visst). Mer och mer tycker jag att man kan läsa om, kanske inte den lyckliga horan men i alla fall den hårt arbetande, självständiga och stolta horan. Hon fick mycket plats i den här boken, jag kände att pedofilin fördömdes (vilket var helt rätt, kunde ha gjorts ännu tydligare) men inte prostitutionen, Ok, det uppdagades att hon i princip inte hade något val eftersom hennes barndom var fruktansvärd, något maskrosbarn blev hon inte. Men jag kände ändå motvilja mot att hon tvingades leva det liv hon levde. Och i vilket annat arbete är det ok att utsätta sig för livsfarliga sjukdomar, så uppenbara att det kräver tester varje månad? Känns inte juste direkt.


(Och en ung flicka som blivit våldtagen av ett antal män under vidriga förhållanden går inte bara vidare med ett småleende på läpparna. Även om man önskar att det kunde vara så i denna onda värld)


Jag kan inte annat än känna att det här synsättet undergräver kvinnors rätt till sin egen kropp. Vare sig det sker i Bjästa eller i Kapstaden är det onormalt av män att tvinga sig på kvinnor sexuellt. Ingen kan få mig att anse något annat.


Läst 2011

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se