Alla inlägg under juli 2010

Av violen - 27 juli 2010 22:15

Obs! ska du läsa boken, gör det först. Här avslöjas kanske lite för mycket.

 

 Lyrans jordenruntutmaning nordamerika

 

Tyler, Anne: Och var hör du hemma? ****

 

Jag var helt övertygad om att jag skulle gilla den här boken. Och det mest för att den handlar om adoptioner. Men jag har läst andra böcker av Tyler som jag tyckt om så jag vet att hon skriver läsvärt. Liksom lättsamt om oerhört svåra saker.

Så även i den här boken, som dock inte alls var vad jag trodde den skulle vara. Adoptionen kommer helt klart i skymundan och titeln, som jag trodde syftade på de adopterade flickorna, är i stället en fråga till den ena flickans farmor vars iranska ursprung hela tiden gör sig påmint och begränsar hennes liv.

Jag beslöt mig för att avstå från att bry mig om förväntningarna och helt enkelt läsa den för vad den är, ett försök till kulturanalys av en iranska i usa.

Tyler lyckas bra och jag har fått ännu en författare som jag vill läsa mer av. Hon skriver lätt och ändå analytiskt.

Jag har läst så många böcker från olika länder att det var riktigt intressant att läsa en från nordamerika, där numera elfte september bara måste vara med på ett hörn, precis som andra världskriget i norska böcker, verkar det som.


Men det hade gärna fått handla om det som jag trodde, adoptioner och tankarna kring det. Tyvärr kunde jag känna en liten negativ vibb där på slutet, där förankringen ifrågasattes. Det skulle ha behövts lite mer tankar kring det också......

Men som sagt, boken handlade om Maryam och var hon hör hemma, helt ok för mig


Läst 2010

Av violen - 27 juli 2010 22:00

Shute, Nevil: På stranden****

 

En dystopi från 1957 där atommolnet rör sig runt jorden och dödar allt i sin väg. Än har det inte nått Australien och där finns amerikanska flottans män varav chefen är Mannen och en ung australiensiska är Kvinnan i denna romantiserade skildring av världens undergång. Han är ett under av paragrafrytteri och allt trogen intill döden. Hon är en drickande "eskortliknande" flicka. Runt dessa två vävs en väv som i första halvan av boken tar andan ur en.

Livet går vidare trots att tiden rinner ut och Shutes bild av det livet är sorglöst, bonden planerar för nästa skörd och Mannens underställde officer planterar likt Candide sin trädgård för att underlätta för sin naiva hustru (liksom andra kvinnor som skildras helt utan förmåga att ta hand om sig själv) som inte vill tro på det som komma skall. Fascinerande läsning faktiskt, skulle det kunna gå så lugnt tillväga? Så helt olika andra dystopier jag läst.

Men Shute är tekniker och det som i första halvan är andlöst spännande, ubåtsresorna  till de "strålningssjuka" områdena, så långt som till Seattle, för att utforska mystiska meddelanden, förvandlas i den senare delen till ett långt, detaljerat våldsamt Grand Prix och tidigarelagda fisketurer. På slutet väcks intresset igen men då är det verkligen slut. Men berörande slut.  


Trots allt, en bok att läsa, särskilt om man gillar dystopier och vill läsa en romantiserad bild som faktiskt ändå ger en rysningar.

Av violen - 27 juli 2010 20:00

Tyvärr tyvärr, På stranden av Nevil Shute som jag just läst om för första gången på 40 år, hade en magi som falnat. Jag läste den och läste om gång på gång i min ungdom, varför? Kanske för att kärlekshistorien är så utmejslad, så hjältemodig, så trofast, så.......riktigt romantisk. Jag tror att det var så.

Men nu läser jag en romatiserad skildring av en undergång som vi alla nån gång fasat för, i alla fall vi som växte upp i  kärnvapnens kalla krigsskugga. Visst Shute skriver bra, och det här är säkert hans bästa bok, men det går inte att komma ifrån att den skrevs 1957. Trots det kan den kännas modern och bitvis intressant men den strålande magin är borta.

Gjorde jag fel som läste om den? Borde den ha fått vara kvar som ett vackert bokminne? Mitt svar är, nej. Jag inser att den här boken har präglat mig på ett visst sätt, kanske att mitt motstånd mot krig grundlades här, och min fascination för dystopier, vem vet? Men nån femma får den inte........:-)

Av violen - 24 juli 2010 11:45


Izner, Claude: Mordet i Eiffeltornet ***+


Jag hade turen att få den här boken av Titti som har bloggen Hellrebarfotaänboklös. Det var mest för att jag blev så förtjust i omslaget som jag ville ha den, eftersom många skrivit negativa recensioner om den. Allt från att efterordet är det bästa (och det är bra och kanske skulle ha stått först) till att den är rörig (vilket den är bitvis, det ska erkännas särskilt i början) att Victor Legris blir kär och uppträder som en idiot (ok. ok men så idiotisk var han inte i mina ögon, franska män skildras väldigt ofta på det sättet tycker jag), och att personteckningen är obefintlig (vilket jag inte riktigt tycker stämmer, men iofs, miljön är det viktiga, världsutställningen och Paris 1889 ges en stor plats, samt själva mordgåtan också, men hm visst är det en deckare eller? Jag blev väldigt nyfiken på varför mördaren gjorde det och när blev jag det sist? bara det är värt +:et).



Jag är ju riktigt svag för böcker i bokhandelsmiljö och det blev en överraskning att så mycket utspelades där. Och resonemang om böcker och då levande författare osv är ju alltid trevligt att läsa. Dessutom tycker jag att mordgåtan var väl genomtänkt, och trots alla personer som fanns med så gick de nästan (!) att hålla isär. Pistolen på väggen avfyrades regelbundet, dvs allt som hände och alla personer hade en mening faktiskt.

Det enda som jag upplevde som mindre bra var språket, särskilt i början. Det fanns inget flyt alls tyckte jag och hann tänka att de har nog rätt, alla som inte gillade den här boken. Men så plötsligt lossnade det och jag insåg att här är en blandning av Simenon (vars språk jag inte alls gillar) och Christie (vars böcker jag slukade för 40 år sen) samt säkert nån fransk historieskrivande författare som jag inte har en aning om.


Klart godkänt till Mordet i Eiffeltornet.


Så här står det på Kabusa förlag, som jag hoppas ger ut fler böcker i serien! Jag tycker att systrarna lyckades med sin önskan nämligen, se nedan


Bakom den framgångsrika franska pseudonymen Claude Izner döljer sig systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre. De arbetar som bokhandlare (bouquinister) på Seines kajer i Paris och har under många år skrivit litteratur för barn och vuxna. Deras önskan att förena kriminalromanen med en historisk berättelse resulterade i deckarserien där privatspanaren och bokhandlaren Victor Legris löser mordgåtor i 1800-talets Paris. Mordet i Eiffeltornet är den första boken i serien och belönades 2003 med det prestigefulla franska deckarpriset, Michel Lebrun-priset

 


Läst 2010














Av violen - 23 juli 2010 14:30

Shelley, Mary: Frankenstein***


Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.


Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?


I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.


-----------------------------------------------------------------------------------------------


När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 








När jag läste boken var mina tankar:


  • Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
  • De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
  • Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
  • Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
  • Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
    Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

  • längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
  • nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
  • cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
  • empirismen tydlig
  • sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
  • gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
  • spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
  • Vad menade producenten med filmen:
  • Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)
  •  
Av violen - 13 juli 2010 11:30

Krusenstjerna, Agnes von: Den blå rullgardinen ****


Länge har jag sneglat på fröknarna von Pahlen. Och då talar vi decennier. Men aldrig kommit till skott förrän nu i och med Martinas läsutmaning Skrivande svenskor  Och jag blev positivt överraskad. Visst, boken är väldigt högtravande skriven med många porträtt som säkert skulle gå att analysera varenda ett. Men jag gillade att Krusenstjerna i nästan varje mening hittar en slags essens, som t.ex när hon beskriver moderns död


Det ofattbara som hänt sökte hon icke fatta. Hon tyckte att inne i det som förut synts som ett enda stort mörker nu tänts en fladdrande ljuslåga. Hon lutade sig fram med drömmande ögon. Det var ett litet barn som höll upp ljuset i sin hand. Hon hörde dess späda nakna fötter mot marken. Så gick människan genom en natt av gåtor ensam med ett fladdrande ljus. Ett sådant mod! Vad hände med henne sedan, när ljuset slocknade? Tändes lågan, den lysande själen, då i en annan värld långt borta? sid 29

  

Men det är naturligtvis inte språket och dess inträngning i både det mänskliga psyket och naturen som gjort att Krusenstjernas böcker fortfarande läses. (Naturskildringarna är också riktigt bra, jag är ingen vän av sådana, om jag nån gång hoppar i en text är det vid de partierna. Men här kunde man verkligen känna naturen. Jag blev nästan förflyttad till min barndom där hemma på småbruket med skogen runt knuten och tänkte, ja men visst, så kändes det ju! Fast jag inte skulle ha kunnat sätta ord på det själv).

Nej det är ju som skildring av det kvinnligt sexuella som Krusensjerna fortfarande röner intresse. Som det står i I gränsland av Eva Adolfsson:

Samtiden läste Fröknarna von Pahlen som realistiska sedeskildringar och kvinnostudier. sid 39

men:

Drömbilder, sexualsymboler, sagans häxor och viduner - det är sådana realiteter som möter Petra och Angela på deras väg mot lyckan. Fröknarna von Pahlen blir ett psykodrama om kvinnans kamp för att finna sin plats i världen som älskande människa.

I det drömartade symbolmättade kan man se Krusenstjernas djupa samhörighet med tidens freud- och junginspirerade avantgarde. sid 41


Det är nästan så att man önskar att von Pahlen serien skulle ha varit obligatorisk läsning för flickor vid den tiden den skrevs. Jag blev imponerad och kände när jag läst Adolfssons essä att jag känt rätt. Här finns en symbolmättnad utan dess like, parad med klar realism (födseln av kalven t.ex.)


Jag ska inte göra någon djupare analys (då blir jag fast hos fröknarna resten av sommaren) men kan konstatera att de kvinnliga författarna har en:

strävan att "dekonstruera och rekonstruera" den manliga litteraturens kvinnorbilder.  sid 36


Inte konstigt att de mötte på motstånd!


Jag rekommederar verkligen en läsning av essän; Det uppbrutna kvinnoteckenet: Agnes von Krusenstjerna, Moa Martinson i Eva Adolfssons bok I gränsland.


Det blir ett nytt lån av den boken till nästa författare Moa Martinson.




Läst 2010

Av violen - 11 juli 2010 20:19

 McCall Smith, Alexander: Tedags för normalt byggda damer ***

 

Med tvekan godkänt även om jag läste boken med vanlig behållning. Men det var nog den naivaste boken på länge tror jag. Den lilla vita skåpbilen......nä det gick lite för långt där kände jag.......nånstans måste det gå en gräns ändå.



Läst 2010

Av violen - 1 juli 2010 14:15

Östlundh, Håkan: Jag ska fånga en ängel***


Tveksamt blev det en trea här, Släke var jag ju lite kluven inför, men där fanns det ju så många ovanliga och uttrycksfulla meningar att jag bortsåg från att intrigen inte tilltalade mig och att den föll som en sten på slutet. Det jag såg fram emot då var den här boken, Jag ska fånga en ängel, som verkade så mycket bättre.

Men tyvärr var den inte det. Språket var ytterst måttfullt, inga uppseendeväckande meningar här inte, de tog kanske slut med Släke?.

 Ett relationsdrama som ska få de två att känna sig "levande". Hm.


Här var däremot mordet lite intressant och förlagsvärlden var intressantast! Ett försök att lägga in en gåta om och huruvida det ena eller andra jobbet var mest lovande föll platt och förutsägbart, men allt omkring det var ju lite kul att få veta.

Dock gick det lätt att läsa de 400 sidorna vilket talar för att det verkligen var en stunds underhållning. Och det är ju inte sämst......

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards