Inlägg publicerade under kategorin Tyskspråkig litteratur

Av violen - 28 februari 2015 23:15

   Gruber, Sabine: Mira och Irma ****


För en gångs skull kommer jag att citera Adlibris:

Två kvinnor i två olika städer – Mira i Rom och Irma i Wien. Mira är en ung, gift kvinna, som försöker hantera sitt kärlekslösa äktenskap. Irma, en ensamstående mamma och kulturjournalist, genomgår en njurtransplantation som förändrar hennes liv och hon blir besatt av personen som gett henne nytt liv.

Mira och Irma är otroligt väl genomförd med tilltalande centrala karaktärer och mängder av intressanta biroller och idéer. Det är en fängslande läsning om sjukdom och pånyttfödelse, livsituationer och livsval som ställs mot varandra.

En övertygande roman av en av de stilsäkraste och intressantaste rösterna i den österrikiska litteraturen idag.


Mer om handlingen kommer inte, och knappt mer om boken heller. Innehållet är lysande enligt mig, eftersom just transplantationer intresserar mig så mycket. Här upplever jag det nästan som en bisak, men ändå mycket väl skildrat. Bisak, tänker vän av ordning, hm det står ju om Irmas liv med sin nya njure överallt. Ja, jag fick sluta märka sidor och rikta in mig på att köpa boken i stället, för här finns det flera skikt. Organdonation är bara ett av flera huvudteman. Och besattheten att veta vem njuren kommer ifrån är mer uppenbar än själva livet. Intressant iofs, men den avmätta, helt naturliga skildringen av oron, om njuren fungerar, om ansiktet ska svälla upp, om biverkans trötthet ska ge med sig som smygs in överallt ligger i lä för sökandet efter donatorn. Ändå nämns transplantationen bara som hastigast i recensionerna.


Jag ska köpa den här boken och anteckna meningarna om transplantationer (där iofs donatorn också har stor betydelse). Men det är mera "nördigt" så det ska jag bespara er!


Så jag slutar med att säga, läs den gärna. Och en uppmaning: översätt mer av Gruber, snälla!



Läst 2015

Av violen - 15 april 2013 15:15

   Stamm, Peter: Sju år ****


Spännande. Det var den här boken. Lättsamt skriven men späckad av innehåll.

Inga krångliga ord, inga minnesvärda meningar. Avskalat kanske är ett bra ord.

Men innehållet höll ändå greppet hela tiden.

Stamm är schweizare, och det kanske är därför Sju år inte är lika dyster som

många andra tyskskrivande författares böcker. Den känns som en bok i sin egen rätt, kan

inte erinra mig om kriget är framträdande överhuvudtaget.

Livet beskrivs enkelt, lojt, förutsägbart. Typ vi träffades på universitetet och tja, vi har

samma arbetsintresse men blev inte lyckliga för det.

Sonja är det rätta frigjorda jämnställda idealet men Alexander är en mycket "vanlig" man som

vill ha sin kvinna för sig själv, att äga, bruka och erövra. Och den han finner är genom allt trogen, väntande,

generös. Inte med sig själv men det verkar inte spela någon roll. 

Och till slut...vad händer? Vart vill han ta Iwona, om han nu gör det? Inte till Polen i alla fall.


En roman med inträngandets styrka och kyla, som avslöjar en man. För det är Alexander det handlar om. Ingen annan. Det är hans sätt att ta det han vill ha, och att sedan fegt låta andra fatta besluten.

Kanske har jag fel, kanske är det ändå krigets början och åsikter som fortfarande avspeglar sig generationer

senare? Erövra, utnyttja, lämna? Mycket rysligt i så fall. Har inget hänt egentligen?


Stamm är en utmärkt författare. Översätt mer av honom, snälla!


Han är dessutom nominerad till Man Booker International Prize 2013. Jag förstår varför efter att ha läst denna enda bok.


Läst 2013

Av violen - 26 juli 2012 19:15

  Janesch, Sabrina: Kattbergen ****


När jag läste om den här boken förstod jag direkt att den skulle vara i min smak. Den påminner lite om Själamakerskan och Den döda arméns general, dvs den skildrar hur dåtiden alltid påverkar nutiden, mer eller mindre. Här är det en generation som fick fly efter andra världskriget när länderna ändrade sin gränser. Polen och Ukraina var del i detta.

En nutida journalist söker efter sin morfars rötter. Parallellt får vi följa morfaderns liv i samband med sin flykt när gränserna, som sagt, blev ändrade. Och hur han etablerar sig i utkanten av en tom, f.d tysk by.

Jag hade lite svårt att hänga med i den biten, men jag tyckte om att läsa språket som är enkelt men välformulerat. Helt enkelt lättläst. Magisk realism ska finnas med och visst, men det känns lite mer som vanlig gammaldags vidskepelse. Korpar som visar fel väg, uppspikade ugglor som hoar till osv. 

Dessutom en ny del av historien som uppenbaras för oss ovetande ( i alla fall jag) svenskar.



Det känns som att jag har läst någonting nytt och angeläget, skrivet på ett välgörande lätt språk och utan speciellt mycket känslor. Jag förstår att den fått uppmärksamhet, för lite yrvaket kanske dagens generation har vaknat upp (som vanligt när de gamla är borta) och vill veta; hur var det egentligen? Det är för sent för att reda upp familjegåtor, men en del av sanningen finns fortfarande vid liv. Innan det är för sent. Eller så kanske den inte kan uppdagas innan de gamla är borta. De tar smärtan över fördrivningen, flykten, språket, vanvettet med sig i graven. Och allt som finns kvar är dagens krassa människa som skriver orden och läser dem. Utan undertext. Eftersom det inte finns någon.


Tyska böcker är ofta lite kyliga. Den här var inget undantag. Men läs den. Utan svårigheter. Du lär dig nånting. Den stannar kvar.

Det jag saknar är någon slags karta som beskriver boplatserna och just hur gränserna förändrades. Men så är inte geografi min starka sida heller.


Läst 2012


Tack Thorén & Lindskog för rec.ex Och för att ni ger ut tyska böcker!

Av violen - 19 november 2011 10:00

Timm, Uwe:  I skuggan av min bror **** 


Avbön? Är det det Timm sysslar med i den här boken?

Jag brukar ju säga att tyskspråkiga böcker ofta är kalla och dystra på något sätt. Och det kan ju mycket väl bero på att de ofta handlar om andra världskriget. Jag har ju känt lite mättnad över just det ämnet på sista tiden, men måste säga att den här boken som ju verkligen handlade om det, av och med människor från "fel" sida ("fel" med  facit i hand) som kände hur det var att ha någon därute, mitt i kriget, verkligen tillförde nånting till ämnet. 

Är boken självbiografisk, en dokumentär eller innehåller den mest fiktion? Det vet jag inte men den känns äkta, genuin.


Jag gillar Timms sätt att skriva, Upptäckten av currywursten var anledningen till att jag läste även den här. Och jag kommer nog att läsa fler också. För boken är verkligen läsvärd. Även om slutet kändes som en slags bikt. Och varför inte, Timm är ärlig i sina tankar och förnekar inte att nazismen hade förankring hos folket. Det var inte bara nånting som pådyvlades dem av en psykopat och sen försvann efter kriget.


Sett i dagens ljus går det knappt att förstå att man efter kriget, med kunskapen om det systematiska mördandet - utrotningen - av judar, offentligt kunde föra en bred, seriös debatt om hur man faktiskt hade kunnat vinna kriget.

sid 100


Jag brukar ibland säga; nämn trollen vid namn och de spricker, om vissa böcker som inte blundar för svärtan, varken i samtiden eller dåtiden. För den här perioden är ett trauma vars skuld inte borde behövas ärvas, men vars vetskap måste beaktas och bearbetas. Kanske att Timm lyckades dra fram några av sina fulaste troll i solen med den här boken. Den har i alla fall sin plats i den tyska litteraturens sanningssökande.

De tankegångarna fanns ju även i Oline Stigs bok Jupiters öga, men jag måste säga att Timm borrar djupare. Och finner mer.


Här finns en del förklaringar till uttryck och förkortningar i boken.


Läst 2011

Av violen - 4 oktober 2011 11:45

  Scheuermann, Silke: Rika flickor ****

 

 


Scheuermanns prosa är verkligen njutbar läsning.


[...]ett glansnummer av snygga formuleringar och precisa beskrivningar, avspänd grace[...] skriver Tunedal om Timmen mellan hund och varg på Aftonbladet, en bok som jag läst tidigare och skrivit om här. Och samma sak gäller om Rika flickor.

Meningarna flyter in utan ansträning och lägger sig  till ro i nån hjärnvindling, men personerna fortsätter tilltala mig. 

Att noveller hör ihop i en novellsamling brukar jag inte fundera så mycket på. Men här gör de definitivt det.  

Kvinnorna i den här boken är just kvinnor. Jag undrar om en man verkligen skulle kunna förstå vad som rör sig bakom orden i de här berättelserna. Jag känner mig ilsken när jag läst den. "Ska det va på det här viset?" för att citera Sverker. Allt sker ju på männens villkor, de här kvinnorna bejakar inte sin sexualitet. Och är det nåt de är rika på så är det fantasi. En fantasi om hur de ska vara för att något underbart ska inträffa, trollstaven ska svingas, stjärnorna falla och det plingande ljudet höras, nu är det ditt nummer, var god kom fram till luckan. De inser inte att det är de som är luckan som öppnas för mannens behov, som männen i sin tur lärt sig att de kan ta för sig av, helt naturligt. Det här är en bok om kvinnor för kvinnor av en kvinna som verkligen tänkt efter.

Jag har nyss läst Sfinx av Falkenland och jag känner systerskapet mellan författarna. Det här är nånting nytt känns det som. Ordet systerskap borde vara svaret på de här böckernas intention. Kvinnor är kvinnor och vi borde känna våra rättigheter likväl som männen gör det. Men hur ska det gå till när en mor, i frihetens namn, inte kan ställa upp för sin dotter? Den novell som faktiskt berörde mig mest för det är ju här framtiden formas.

Scheuermanns noveller berör, kanske för att de på så få sidor kan skildra utsattheten, gång på gång. Jag har knappt hämtat mig från ett öde så kommer nästa.


Läst 2011





Av violen - 25 september 2011 12:45

  Nadj Abonji, Melinda: När duvor flyger***

 

Upplevelsen av den här boken var i första hand att det fanns väldigt väldigt mycket text. Meningarna är långa och handlingen går mellan då och nu och jag önskar jag haft en karta till hjälp. Den skildrar ett slags flyktingöde, trots att det verkar ha skett frivilligt. Om att vara främling, om att ifrågasättas. Trots att kriget på Balkan nämns och konflikterna tar sig fysiska uttryck lyckas inte boken beröra mig. Det är liksom för mycket ord och för lite handling.

Men boken är säkert angelägen både i Schwez och i Tyskland då den fått pris i båda länderna 2010. Kanske det nu, drygt 15 år efter kriget på Balkan är dags att närma sig det ämnet, vilket den här boken gör i dolda ordalag.

På det sättet känns det riktigt att ha läst den, och trots lite motstånd i språket gillade jag Nadj Avonjis stil, den känns genomarbetad trots att innehållet var lite flyktigt.



Läst 2011

Av violen - 1 september 2011 17:15

  Grass, Günter: Mitt århundrade ***


Egentligen är idén lysande, att skriva en kort text om vartenda år under en viss tid. Det är nämligen det Grass har gjort. Jag har ju försökt läsa Grass under flera månader, lånade olika böcker men det gick så trögt! Det är ju i Theresans nobelutmaning som jag kämpat på.....


men så såg jag den här boken och tänkte hm, jag provar. Och den var nästan intressant! Vissa år var ju jättetråkiga, särskilt i början med första världskriget och särskilt innan jag upptäckte att på slutet finns några sidor med rubriken:

 Lista över tilldragelserna i Günter Grass: Mitt århundrade.

Och då gick det genast bättre att hänga med. Så ett tips, tänker du läsa den här boken om 1900-talet så kolla listan i slutet.

I vart fall så tycker jag att Grass har lyckats, på sin torra men ändock prosa, att ge en slags glimt av 1900-talet i Tyskland och ibland på andra ställen. Jag verkar ju inte komma undan andra världskriget vad jag än läser nu för tiden (jfr t.ex Himmel över Bay City) så det är väl lika bra att köra på kändes det som. För jag förstod ju direkt att det går inte att komma undan i en sån här bok. (Konstigt vore det ju annars).


Jag gillade i alla fall idén och önskar att jag under min levnad skrivit ner en sammanfattning av mina år och de viktiga händelser som jag lagt märke till. Mig veterligen har jag inte läst något liknande upplägg förut, har ni?


Jag gillade särskilt 1938 års berättelse, den om 9 november x 2. Säger inte mer.


Läst 2011

Av violen - 26 april 2011 09:15

  Borchert, Wolfgang: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama ***

 

Från baksidan:

Borcherts verk är ett brinnande pacifistiskt manifest, ett av världens främsta pacifistiska dokument.

Tråden som löper igenom hela detta författarskap heter smärta och förtvivlan. Och ändå vill Borchert förmedla ett hopp - om vi slutar att hata och förgöra varandra så finns det ett hopp.

 

Perenn förlag var så hyggliga att de skickade mig den här boken (tack!) eftersom jag genast blev intresserad av den vid en titt på deras hemsida. Och jag kan starkt rekommendera den. Novellerna är skenbart lättlästa men berör med just smärta och förtvivlan. Om natten sover råttorna, Brödet och Maskrosen stannade kvar.

Dramat var också riktigt bra, ínnehöll väldigt mycket tänkvärda tankar. Jag såg det spelas upp inför mina ögon, i svartvitt!, medan jag läste det.


Översättaren skriver att

 Det har ibland sagts att formen inte alltid är i nivå med budskapets angelägenhet i Borcherts verk, eftersom han inte fick någon tid att finslipa den. [..] Nu när

många år har gått sedan Borchert skrev sina intensivt glödande texter märker vi att ingenting i själva det konkreta uttrycket falnat eller förlorat sin kraft.

 

Heinrich Böll skriver i efterordet att Brochert i novellen Brödet:

...berättar genom att skildra.

 

Och där ligger kanske hemligheten i den här boken, texten är inte sönderstylad som många texter är idag, utan den skildrar helt enkelt ett raseri över krigets vanvett, utan bedövning, bara med realismens skärpa. Den kändes märkligt modern i sitt uttyckssätt. Kunde inte en ung arg man idag tänkas ge ut en likadant skriven bok på eget förlag? Utan några språkpoliser i sikte.


Rekommenderas både som tidsdokument (vilket tyvärr skulle kunna behandla även vår tid på  många håll i världen) och som novellsamling. Dramat är en stark bonus!


(Kanske att jag kände lite oklarheter i varför krigets för-alltid kärnfråga tog död på hans närmaste och kanske att just den frågeställningen ger ett svar på varför översättningen dröjt så länge....? Precis just där tvekade jag och även novellen Det här är vårt manifest, där Tyskland nämns lite väl frekvent. Det blev lite väl mycket ärans och hjältarnas språk även om det kanske (kanske?) är ironiskt menat....)


Läst 2011


PS. Den numera, tyvärr, nedlagda bloggen Amoroso har ett inlägg om denna roman här
Jag tänkte faktiskt när jag läste boken att särskilt  novellerna skulle vara bra att använda i undervisning.


 


amoroso

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se