Inlägg publicerade under kategorin Författare E

Av violen - 1 februari 2019 15:30

Edelfeldt, Inger: Vi är stjärnstoft ****

 


En blixtsnabb memorabel passerar genom huvudet när jag läser Edelfeldts novell. Det är som att minnas första gången man hörde Beatles. En gräns passerades och där var Peace, Love and Understanding forever.

Huvudpersonen i Edelfeldts novell upplever precis detta och inte nog med det, hon blir sedd och bekräftad, ord som inte var aktuella vid den tiden men som betydde lika mycket då som nu. 


En lysande novell som gjord för att förstås fullt ut endast av kvinnor födda på 50-talet. Vi som är stjärnstoft. Och vi som trodde att det var sant, det där med jämlikheten. Så fel vi hade. 



PS jag lyssnade på Joni Mitchell men mindes inte låten. 

Av violen - 24 oktober 2018 17:30

   Ernman, Malena: Scener ur hjärtat ***


Två intressanta ämnen samsas i den här boken. Och tyvärr ger det ett lite ostukturerat intryck. Kanske att Ernman skulle gått i bräschen för de ärliga miljöböcker som bara måste komma framledes, och fokuserat på detta viktiga ämne.

Och därefter skrivit de biografiliknande delarna i en helt annan bok. 

Eftersom beskrivningen av den psykiska ohälsan skildras så utlämnande tog de liksom över intresset, i alla fall hos mig. Medan miljöaspekten lät som något jag hör förut, kanske för att jag tänkt i de banorna själv, och därför kom i andra hand.

Bortsett detta är boken ytterst angelägen.


Läst 2018

Av violen - 2 juni 2018 14:00

Enright, Anne : Sammankomsten****

 

ManBookerPrice vinnare 2008.
OBS innehåller avslöjanden om hur boken slutar!

 

Jag gillade inte den här boken i början, precis som jag gjorde med 2007 års vinnare Kiran Desai. Och precis som med den ändrade jag helt uppfattning efter ett tag.
Det gick dock trögt och jag undrade, vad handlar det här om egentligen, det lär väl vara nåt sexuellt övergrepp som vanligt. Och jag tror alla läsare insett vad som skulle komma, irländsk författare och miljö, skildringen av skuggan som låg över syskonen, den sexuella tonen, allt talade för det
Men jag fortsatte att läsa och blev mer och mer indragen i historien. Det handlade mycket om sex, på ett distanserat sätt dock. Och ju längre jag läste desto mer insåg jag att det hade sin förklaring. Och jag var bara tvungen att fortsätta läsa tills allt var klart. 
Som en antik pjäs byggdes boken upp mot sin peripeti, vilken ju var vad jag väntat mig som sagt....... 
Jag trodde inte att det skulle bli nån Katharsis, att likheten med det antika dramat skulle sluta med peripetin för jag tänkte, den här boken kan bara inte sluta på nåt sentimentalt pjoskigt aha-upplevande sätt. Men det gjorde den! Och det gjorde den ändå inte.
Anne Enright har självironiskt beskrivit ”Sammankomsten” som den intellektuella motsvarigheten till en Hollywood-snyftare, läser jag på en webbsida.Sedan återvänder Veronica till sin familj, som trots allt ger henne tryggheten åter, där hon lyckats skapa nånting annat än det hon upplevt i sin älskade/hatade egna familj. Vilket hon inte förmått inse förrän efter sin inre och yttre resa. 
Som syskonskildring är boken outstanding tycker jag. Trots att syskonen är diffusa och på något sätt ansiktslösa är de intensivt närvarande. En hel del lämnas åt läsaren, frågetecknen finns hela tiden men ändå, boken känns avslutad. Även om den skulle kunna bli en följetong och bli både Sammankomsten II och III, i sann Hollywoodanda!

Av violen - 19 juli 2012 14:30

Ekström, Johanna: Om man håller sig i solen **** (Gcz)


Koncentrerat läste jag den här boken. Och ville redan från början ha ett eget exemplar (tyvärr lånad), stryka under, markera, kunna läsa om. Det är många ord och och sen ännu fler ord. Orden, meningarna böljar fram och tillbaka mellan sanningar, lätta att förstå och upprepningar av meningar, helt utan meningsfullhet. För läsaren, dvs jag. Kanske andra förstår. Åtminstone Ekström lär göra det.

Men genom hela boken går ett stråk av uppriktighet, utan smaskiga detaljer. Sparsmakad kommer den fram, sanningen. Ytligt sett om faderns svek men inunder ytan ligger stora stenar av självupptäckter. Stenar som sjunker ner och blir ofarliga. En efter en.


Så många insikter som kommer upp på sidorna, ett fåtal citeras här:


Mognad består framförallt i att man i sitt inre har möjlighet att föra ett samtal med sig själv som gör att paniken inte bryter ut. [..] Behovet av att begripa, räkna ut. Dissikera med vassa instrument. Hunger efter att plocka isär, ädsla parad med äckel inför vad som gömmer sig där inne. Inuti människor och deras handlingar. [...] Barndomen upphör inte förrän du har kommit till insikt om den. sid 228


Det här är en bok som både gör upp med och accepterar en barndom, en existens, en sluten sektliknande grupp. Jag blir alltid fascinerad när jag gång på gång möter samma sammanhang, föräldern som inte står ut med olikheten hos sina barn, ett eller flera. Svårigheten att inse att ens egna barn också kan vara en annorlunda kultur och intressanta just därför. Ekströms bror har inte mycket att säga i den här boken, vill han inte eller kan han inte eller får han inte? Sitter han kvar i klanen? På ett ställe finns brodern med, när han i Venedig vill kasta ett förfluget ord i kanalen, han vill bli förlåten utan att be om det? En stark bild.


Eller handlar det till syvende och sist bara om det gamla vanliga, makten. Makten att bestämma vilka skämt som ska skrattas åt och vilka rättvisor som ska anammas? Att sjukförklara den som kommer med sanningen? Att köra sitt eget race? Som män gjort i alla tider...


Kort sagt, en bok med självinsikt utöver det vanliga och intressant även ur skilsmässoperspektiv. Hur barnen uppfattar sveket och övergivenheten.


Läst 2012












Av violen - 19 juli 2012 14:30

Ekström, Johanna: Om man håller sig i solen **** (Gcz)


Koncentrerat läste jag den här boken. Och ville redan från början ha ett eget exemplar (tyvärr lånad), stryka under, markera, kunna läsa om. Det är många ord och och sen ännu fler ord. Orden, meningarna böljar fram och tillbaka mellan sanningar, lätta att förstå och upprepningar av meningar, helt utan meningsfullhet. För läsaren, dvs jag. Kanske andra förstår. Åtminstone Ekström lär göra det.

Men genom hela boken går ett stråk av uppriktighet, utan smaskiga detaljer. Sparsmakad kommer den fram, sanningen. Ytligt sett om faderns svek men inunder ytan ligger stora stenar av självupptäckter. Stenar som sjunker ner och blir ofarliga. En efter en.


Så många insikter som kommer upp på sidorna, ett fåtal citeras här:


Mognad består framförallt i att man i sitt inre har möjlighet att föra ett samtal med sig själv som gör att paniken inte bryter ut. [..] Behovet av att begripa, räkna ut. Dissikera med vassa instrument. Hunger efter att plocka isär, ädsla parad med äckel inför vad som gömmer sig där inne. Inuti människor och deras handlingar. [...] Barndomen upphör inte förrän du har kommit till insikt om den. sid 228


Det här är en bok som både gör upp med och accepterar en barndom, en existens, en sluten sektliknande grupp. Jag blir alltid fascinerad när jag gång på gång möter samma sammanhang, föräldern som inte står ut med olikheten hos sina barn, ett eller flera. Svårigheten att inse att ens egna barn också kan vara en annorlunda kultur och intressanta just därför. Ekströms bror har inte mycket att säga i den här boken, vill han inte eller kan han inte eller får han inte? Sitter han kvar i klanen? På ett ställe finns brodern med, när han i Venedig vill kasta ett förfluget ord i kanalen, han vill bli förlåten utan att be om det? En stark bild.


Eller handlar det till syvende och sist bara om det gamla vanliga, makten. Makten att bestämma vilka skämt som ska skrattas åt och vilka rättvisor som ska anammas? Att sjukförklara den som kommer med sanningen? Att köra sitt eget race? Som män gjort i alla tider...


Kort sagt, en bok med självinsikt utöver det vanliga och intressant även ur skilsmässoperspektiv. Hur barnen uppfattar sveket och övergivenheten.


Läst 2012












Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards