Pär Lagerkvists Den svåra resan. ***

En bok som Lagerkvist skrev 1925, men som inte gavs ut förrän 1986.

Manuset var inte bearbetat utan det gjordes efter hans död. I förordet, där boken anges som andra delen av Gäst hos verkligheten står det:

Visserligen skildrar den andra delen en mycket mer sluten värld, den fylls helt av två människor som kämpar för att få vara starkt och sant levande, men den ger vida psykologiska utblickar. Och den bidrar i hög grad till förståelsen av diktarens utveckling. sid 5

Och ja, det är mycket intressant att läsa hur Lagerkvist verkligen skriver precis som han tycker att det är. Hur barndomen kan påverka, hur det kan bli när två vilsna utlevande själar möts. "Hon levde liksom han direkt, rakt fram." sid 11.

Jag läste den här både som en slags bekännelselitteratur och som ett bevis på att böcker behöver redigeras, tänkas igenom, bearbetas. Här öser Lagerkvist, utan eftertanke dessutom, våldsamt fördomsfulla (om än kanske självupplevda?) tankar om danskar.

En intressant bok som mycket väl skulle kunna vara skriven idag, om en destruktiv hatkärlek som endast kan levas ut om båda är med på det. Och knappast ens då utan att det skulle betecknas som övergrepp.

Jag är inte förvånad att det dröjde innan den blev utgiven. Men glad att jag äger den, den här boken tål omläsning och en ordentlig analys av den som vågar! ( Jag menar Lagerkvist är ju Lagerkvist, och dessutom en av mina favoritförfattare, särskilt som poet.)

Lyrans klassikerutmaning 2013

Läst 2013

  Grass, Günter: Mitt århundrade ***

Egentligen är idén lysande, att skriva en kort text om vartenda år under en viss tid. Det är nämligen det Grass har gjort. Jag har ju försökt läsa Grass under flera månader, lånade olika böcker men det gick så trögt! Det är ju i Theresans nobelutmaning som jag kämpat på.....

men så såg jag den här boken och tänkte hm, jag provar. Och den var nästan intressant! Vissa år var ju jättetråkiga, särskilt i början med första världskriget och särskilt innan jag upptäckte att på slutet finns några sidor med rubriken:

 Lista över tilldragelserna i Günter Grass: Mitt århundrade.

Och då gick det genast bättre att hänga med. Så ett tips, tänker du läsa den här boken om 1900-talet så kolla listan i slutet.

I vart fall så tycker jag att Grass har lyckats, på sin torra men ändock prosa, att ge en slags glimt av 1900-talet i Tyskland och ibland på andra ställen. Jag verkar ju inte komma undan andra världskriget vad jag än läser nu för tiden (jfr t.ex. Himmel över Bay City) så det är väl lika bra att köra på kändes det som. För jag förstod ju direkt att det går inte att komma undan i en sån här bok. (Konstigt vore det ju annars).

Jag gillade i alla fall idén och önskar att jag under min levnad skrivit ner en sammanfattning av mina år och de viktiga händelser som jag lagt märke till. Mig veterligen har jag inte läst något liknande upplägg förut, har ni?

Jag gillade särskilt 1938 års berättelse, den om 9 november x 2. Säger inte mer.

Läst 2011

  Müller, Herta: Redan då var räven jägare ****

Det kan inte hjälpas, Müller ger mersmak. Den här boken är också riktigt bra precis som Hjärtdjur och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Ja den tar nog andraplatsen efter just Hjärtdjur. Hittills.

Jag läste den samtidigt som Det stora huset och det var som att ömsom äta mjuk, utsökt chokladpudding (Krauss), ömsom tugga hårda men så smakrika slarvigt rensade nötter, med ett och annat gruskorn inflikat (Müller).

Müllers språk river verkligen ordentligt, orden kastas omkring och allt känns dystert, melankoliskt, människofientligt vridet. Men ändå plågsamt vackert.

Redan titeln älskade jag, och den nämns som vanligt är med titlar, nånstans i boken, men på Müllers omkastade språk:

Räven var redan då jägaren. sid 140

Men vem/vad/vilket räven är/symboliserar får jag inte riktigt kläm på, tassarna som skärs av. Är allt bara en metafor för hårstrået som visar att allt är övervakat? som att sätta telefonen i kylskåpet när något ska diskuteras? Men jag har accepterat att jag inte förstår allt Müller skriver, men jag förstår tillräckligt för att utan grubblerier njuta av språket. Precis som Krauss jobbar hon stenhårt med just språket men på ett helt annat sätt. Det är så litteratur ska vara, olika!

Just den här boken handlar ju verkligen om hur folket hade det vid diktatorns fall, den har en agenda som inte är lika dold som Müllers andra böcker varit.

   Szymborska, Wislawa: Här **

Jag är ingen stor poesiläsare, men ofta när jag ändå läser poesi finns det alltid rader som bränner till, där jag känner, ja, men så är det ju! På pricken!

Inget sådant händer när jag läser nobelpristagaren Szymborska. Moderna ord, javisst. Men det tar liksom inte alls, tyvärr. Jag blev besviken.

Läst Lyrans jorden runt 2011

Läst 2011

Vargas Llosa, Mario: Den stygga flickans rackartyg ***

Puh!

Äntligen, kan jag utbrista!

Äntligen har jag läst den här boken som jag lånat i flera omgångar och läst under lång tid. Det som talar för att det trots allt är bra litteratur är att jag lyckades hänga med trots alla avbrott.

Och ok, så här är det: Vargas Llosa kan skriva. Och Vargas Llosa är väldigt intresserad av att skriva om 6. Det är många beskrivningar om hans sexuella eskapader med Den stygga flickan. Hon verkar ju ha vissa svårigheter men det gör väl inte så mycket för hon är väl nästan lite lyxprostituerad vad jag kan förstå. Hon blir dessutom utnyttjad på vidriga sätt men återkommer alltid till Den snälle pojken som förbarmar sig för han älskar ju henne. Hon är ju the love of his life ju......hans författarlife kanske (se slutet)

Från dag ett har hon varit oärlig vad jag kan förstå, och det "bara" för att hon vill bli rik. På det sätter är hon precis som många män men hennes pris blir högt, alltför högt kan jag tycka. Som priset brukar bli för kvinnor som tar för sig. Iofs.

Det går att läsa den här boken på olika sätt. Kanske att jag omvärderar den när jag läst mer av Vargas Llosa, kanske att alla kvinnor går samma öde till mötes. Men nu har jag läst den här och den berättar en historia på ett välskrivet sätt, gör mig intresserad av att läsa mer av författaren pga det och är inte alltför kvinnofientlig trots allt.(jag har inte bestämt mig där)

 Att den ständigt upprepar detta stygga flicka var iofs ytterst irriterande och gav en slags självuppfyllande profetia. Boken slutar med

 [...] snälla pojke? sid 325

Och allt var till för att romanen skulle kunna skrivas. Så slutet kändes cyniskt men ärligt. Musan offrar allt för Den Store Författaren.

Jag kommer att läsa Tant Julia och författaren senare och då får jag en bättre bild av Vargas Llosa. Har läst en del i Kamrat Mayta och den är ju så politisk att jag knappt hänger med i svängarna men där skildras också 6 på liknande sätt som här så jag får väl se vad jag kommer fram till. Jag nämnde ju att jag trodde han var gubbsjuk Vargas Llosa så nu måste jag komma fram till vad jag egentligen tycker.....

Återkommer!

Läst 2010

   Böll, Heinrich: Ungdomens bröd ***

Jag har läst den här boken tidigare, för många år sen, då jag läste flera böcker av Böll, bl.a Katharina Blums förlorade heder och Doktor Murkes samlade tystnad, böcker som jag gärna också vill läsa om.

Den här boken, Ungdomens bröd minns jag faktiskt ingenting av märkte jag när jag nu läste om den.

Den var bra, men inte så bra som jag trodde mig minnas. Varför undrade jag. Kanske för att den kändes kall i sitt språk, doftade unken tvättstuga och var lite väl fokuserad på detta bröd som titeln ger en aning om. Nödåren är över, men minnet och känslan i kroppen av nöden finns kvar. Kanske var den intressantare att läsa med muren intakt, även om den inte var byggd när boken skrevs.

Boken borde inge hopp, men det kändes mest som att det västtyska samhället är i krig med sig själv fortfarande.

Det är en kärlekshistoria men den kändes också kall och ogästvänlig. Inte särskilt romantisk om jag får säga vad jag tycker........

Språket är ändå behållningen, kallt, kargt och fyllt av trist oförutsägbarhet, kändes nästan som en stadens arbetarroman.......

Boken, som jag vann hos Lyran för något år sen, är så vacker, ingår i Nobelklassiker........

läst i Lyrans jordenruntutmaning 2010

Läst 2010

   Lessing, Doris: Det femte barnet ***

Såklart kommer jag inte att glömma den här boken. Fast jag inte förstod den. Eller jag förstod inte vem Ben var.

Kanske att Harriets version är den rätta, att han är något slags genuppdykande från grottmänniskans tid....något som hon säkert intalar sig för en mor vill ju ändå veta......förstå och ha en förklaring.

Vad skulle ha hänt med Ben idag? Mest troligt skulle han ha fått droger i lagom mängd, familjehem för avlastning och särskild undervisning. Eller? Är det inte autism, aspergers och adhd i sin mest extrema form som skildras? Är det kanske enbart en grottmänniskas ondska som fyllt Lessings fantasi?

Det som grep mig mest var ändå hur omgivningen såg på Harriet, hur den gav henne skulden, hur hon lämnades ensam med sina tankar och sitt barn......Men samtidigt beundrar jag henne, den styrka hon ändå visar. Gjorde hon rätt som tog hem honom igen och offrade de andra barnen....jag vet inte......men en mor kan förstå en annan mor till viss del i alla fall.

Jag vet inte vad Lessing vill med den här boken, den är helt ologisk tycker jag. Visst var den spännande och intressant men så overklig. Ben finner sig tillrätta i skolan utan förklaring, han hänger med motorcykelgänget fast han är bara ett barn......han vill döda och ingen håller ögonen på honom hela tiden......(???)

Kanske är den ett inlägg i debatten om institutionernas vidrighet? Om slumpens obevekliga styrka? Om att livet är inte bättre än så här? Om ondskan? Om att inte förhäva sig?

Ja, jag har ingen aning men jag tycker att boken innehåller för mycket egendomligheter för att verka det minsta trovärdig. Däremot var den spännande och jag sträckläste den så den var verkligen en bladvändare. Och som sagt, jag glömmer den inte.....

Läst Bokcirkelonline

Läst 2010

   Undset, Sigrid: Jenny ****

Ebba Witt-Brattström skriver i förordet till den nya upplagan av Jenny, som kom ut 2009 som Nobelklassiker på Brombergs förlag: "Jenny är inte bara en annorlunda kärlekshistoria och en tidig kvinnlig konstnärsroman, den är också en av Nordens mest intressanta idéromaner. Här finns skarpsinniga reflektioner kring kärlekens, driftens, ensamhetens, konstens och arbetets natur och etik, konsekvent prövat genom modernitetens kvinnliga erfarenheter."

Och Fredrik Böök sa när romanen kom ut 1911: " det är en av de yppersta moderna romaner jag överhuvudtaget känner".

Men sedan skiljer sig Böök och Witt-Brattströms åsikter åt, mer finns att läsa här på SVd kultursida för ett år sen.

Jag önskar att jag fått läsa den här boken i en kurs, att ha fått analysera den och stöta och blöta det som står här. Skriva många många sidor om det Witt-Brattström nämner, det komplexa i denna bok. Fundera över det som står på SVd kultursida. Men den tiden har jag inte.

I början var den väldigt trög tyckte jag men jag hade ingen aning vad den egentligen handlade om. Så jag borde ha läst noggrannare. Det var ju så härligt där i Paris. Sen blev det liksom bara värre och värre på nåt sätt.

Det finns otroligt många passager som skulle tåla en ordentligt analys, t.ex. hur dessa starka kvinnor med en konstnärs driv kan få ett sådant öde, kan ge efter för männen som tar för sig.

Och hur mycket har egentligen förändrats? Det undrar jag när jag läser i slutet av boken där Jenny får höra:

"Det är mycket möjligt att jag kommer in till dig inatt. Jag tycker att jag har rätt till det - det skulle inte vara orätt av mig. Jag vet att det vore det bästa för dig att bli min.

Blir du ond - blir du ledsen - om jag kommer?"

[...] Å nej, gör det inte, [...] Jag vill inte bli din -  när jag själv vet att jag precis lika gärna kunnat bli någon annans."

Han skrattade kort - längtansfullt och smärtsamt på samma gång.

"Då borde jag göra det - blir du först min så blir du inte någon annans - det känner jag dig för väl till [...] Men när du ber - kan jag ju gärna vänta.

Men lås din dörr då!" sa han med samma skratt.

En fråga som inte är någon fråga för han har dels rätt att få henne och dels är det bäst för henne. (?)

Och sen när hon faktiskt säger nej, när hon ber honom att inte göra det, när hon förklarat precis hur hon känner det, så ok han väntar väl då, men sista ordet är ändå hans: Men lås din dörr då!  

Gör som du vill, stäng mig ute ordentligt för ditt nej är ändå ett ja.......och det kan få konsekvenser(?)

Jag har utelämnat namnen för det avslöjar ju kanske en del men jag tycker ändå att jag upplever en kritik av Undset här som ger eko än idag, tyvärr. Därför är den här boken viktig idag, och jag är glad att jag läste den!

Theresans nobelpristagarutmaning 2010

Läst 2010