Gao, Xingjian : En ensam människas bibel ****

Det här var en mäktig bok som spänner över en mäktig epok och det på ett mäktigt antal sidor. Jag har den inbunden och den var följaktligen tung och svår att hålla i, så det tog tid att läsa den.

Boken (som verkar kunna betecknas som självbiografisk?) är skriven i dåtid och nutid, dvs då är han och nu är du. Jag gillade det greppet då det gick lätt, särskilt i början, att hålla isär de båda tiderna, tiden under förtrycket och tiden i frihet.

Han och du möts i slutet av boken när det står:

Att han fortsatte att skriva berodde på att han hade behov av det och att det bara var under den förutsättningen som han kunde skriva fritt. Han betraktade inte skrivandet som ett yrke, som kunde försörja honom. Han använde inte heller pennan som ett vapen, att tjäna honom i kampen för det ena eller det andra. Han såg inte skrivandet som en livsuppgift........
...........han kan inte låta bli att tala, även när han är ensam måste han alltid tala med sig själv; rösten i hans inre bekräftar att han lever............ Han sitter mitt emot dig och ni ser på varann. Plötsligt gapskrattar han i spegeln, som är vänd mot dig.

När man läser En ensam människas bibel är det verkligen en man som skriver. Och kulturrevolutionen innebar tydligen ingen revolution för kvinnans sak i Kina. Det är inte människor i den gemensamma kampen han ser i sina kvinnliga medsystrar, även om de är klädda i samma uniformer. Nej det är unga flickor med spirande bröst och tända kroppar som han ser. Och författaren är i alla fall uppriktig när han, också i slutet av boken erkänner:

Du är ingen riktig genleman och du behöver inte spela oskyldig. Det enda du trängtar efter är att bespruta hela världen med din åtrå, att klibba ner hela världen.  (s.420)

Och alla kvinnor i den kanske man kan tillägga. Det är mycke tröttsamt med alla dessa erotiska utsvävningar, kanske skriver författaren så för att verkligen krossa alla tabun, sexualiteten under kulturrevolutionen var tydligen komplicerad läste jag nånstans, antecknade tyvärr inte var. Jag hoppas det, så att han inte bara är en av alla dessa manliga författare som strör vackra unga tända flickor ikring sig bland boksidorna.

Men när "du" beslutar sig för att skriva ner sina tankar, när Marguerite uppmanar honom till det skriver han:

....Lögner och skitsnack kan du lämna därhän. Men du bör skriva ner dina erfarenheter och lämna efter dig spår av ditt liv, på samma sätt som du ejakulerar din sädesvätska. Nog finner du väl tillfredsställelse i att befläcka den här världen? Ingenting kunde vara rättvisare än att på det sättet hämnas på den värld som har förtryckt dig. (s.147)

Detta står ju i början av boken och det var först när det återkom i slutet som jag började ge det nån slags betydelse. Är alla dessa beskrivningar av erövringar en beskrivning av hat mot Kina eller hat mot sig själv eller hat mot kvinnan? Han beskriver ju på ett ställe hur han t.o.m känner åtrå för sin egen mor i mycket unga år. Eller så är det bara ett sätt att flörta med (den manliga) läsaren? Eftersom det upptar en så stor del av boken måste man ju fundera......

I vart fall innehåller ju boken så mycket mer, insprängt mellan sidorna om just revolutionen finns massor av text om litteratur. Och att det är litteraturen som är det väsentliga.
Även en beskrivning om bokens titel:

Det är för din egen skull som du skriver den här boken, en bok om flykten, din egen bibel. Du är din egen Herre och din egen apostel. Du offrar inte dig själv för andra och kräver inte att andra ska offra sig för dig. Ingenting kan väl vara rättvisare? Lycka är något som alla människor åstundar, hur skulle den kunna tillhöra dig ensam? Det finns sannerligen inte mycket lycka här i världen. (s.207)
Och
Nu kommer vi in på politik! Låt oss återgå till att diskutera litteratur! (s.301)

Det finns även en berättelse om en sten, (kapitel XX) där han försöker beskriva hur man kan bli så styrd av partiet att man förlorar sitt eget språk.......Det är ett avsnitt som jag inte riktigt förstår varför det finns med för det ger inga svar egentligen. Det är som när han beskriver hur han fotograferar en svart höna: Ur hönans stirrande blick kunde du utläsa en oändligt djup mening. (s364).. Ursäkta mig men den meningen tyckte jag verkligen inte om, hur man kan få en djup mening ur en hönas stirrande blick skulle jag vilja att han utvecklat lite mer........intressant iofs.

Så boken är komplex och blir därmed intressant på ett plan som jag inte tror var meningen, dvs kulturrevolutionen var ju som den var och förhållandet och kopplingen till judeutrotningen genom Marguerite är snarast en bisak, fast det hänvisas till det i alla beskrivningar. Och hur han spelade flera roller, ledare för rödgardister, offer och slutligen passiv. Baksidestexten skriver också De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val?

Men är det här en bekännelseskrift, ett sätt att med litteraturens hjälp övertyga oss om att De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val? Liksom förtrycket inte har det och vi får stå ut med massmord, judeutrotningen och övergrepp eftersom det är oundvikligt? I så fall blir jag lite bedrövad, för även om det står:
Han hade lovat sig själv att aldrig återvända till Kina så länge Mao tjänade som dess ledare, kejsare och Gud. Senare kom han underfund med att en människas ande inte kan kuvas av någon annan människa, om hon inte själv går med på det. (s.403)

så känns det lite krystat, eller kanske högmodigt? Dvs författarens ande är inte kuvad, men han var ju själv en del av spelet? Kanske därför han överhuvudtaget överlevde. Se där, lite motsägelsefullt.

Lustigt nog var boken en trea ändå tills jag började skriva ner det här. Och många har ansett den tråkig har jag sett.
Nu har den plötsligt blivit en fyra och jag ser bottnar i den som gör att jag nästan skulle vilja läsa om den.....! Men så många böcker så lite tid..........

Jag får nöja mig med att läsa Gao Xingjians tal och kanske några fler av hans böcker så småningom....

Tack igen Lyran för ett jätteintressant författarskap!!!!!!

White Patrick: Tant Theodora