Inlägg publicerade under kategorin Författare W

Av violen - Onsdag 2 jan 16:45

  Wisti, Kent: De tillhöriga ****

 

Vi frågar oss lite för ofta varför människor inte kommer till våra gudstjänster. Svaret kan inte vara annat än att de har bättre saker för sig. sid 81

 

 Wisti närmar sig kyrkan med öppet sinne och stor förståelse för dess problem. Hans korta komiska meningar som han annars levererar med odefinierbara gubbar bredvid, säger ingenting om hans allvarliga sida. Den sida som kommer fram i den här boken. 


Emellanåt blir det lite andligt = inte så kul för den som inte riktigt kan terminologin i teologin. Det talar för att boken vänder sig mest till de kyrkan trogna. (Även klassificeringen, Cj visar detsamma.) Men sen kommer en skarp insikt om hur det skulle kunna bli en bättre kyrka, som når fler och fler. Och det kan ju alla ha synpunkter på.


Jag gillade den här boken för Wisti pekar på flera saker som jag håller med om. (alltså är det han skriver bra ;-)


För visst har han rätt när han håller fram den enkla åsnan före de höga hästarna?

De höga kyrkliga hästarna har aldrig fått plats på sjukhus, universitet, fängelser eller regementen. Man är en gäst och främling. Missionen är en fråga om attityd. [...] rider man bäst på åsnor. sid 84

 

 

 Wisti har skrivit om att svenska kyrkan måste dö här

 

Av violen - 18 maj 2018 10:00

  Willows, Elin: Inlandet ****

 

I början tyckte jag den här boken var medioker, om man ser till dess enorma uppmärksamhet. Jag hittade det som inte stämde, man ligger inte sjuk i så många dagar utan att någon undrar, om man hyr in sig hos någon i norra norrlands inland. Och att vandra runt på nätterna gör inte att man blir mer accepterad om man säger så.

Men det var nog först när jag insåg det fragmentariska uttrycket i texten som jag började gilla boken. Mycket.

Det känns som att författaren skrivit ner minnen på olika sidor och sen bara lottat ihop dem. Men det är självklart det här med minnet, en slags studie hur man minns, hur man pötsligt tänker på något och sen på ett annat. Huvudpersonen finner sig själv under mycket svår vånda. Hon kan antingen gå under eller gå vidare.

Det här är egentligen inte en bok om Inlandet utan om insidan av en människa. 

Starkt gjort måste jag säga om författarens sätt att närma sig problemet. Boken kunde ha utspelat sig var som helst, men nu fick inlandet komma till sin rätt och kännas naturligt nära. Bra.


Läst 2018

Av violen - 10 maj 2018 18:45

  Wells, Benedict: Ensamhetens slut. ****


Otroligt vidöppna karaktärer består den här boken av. Jag gillade den verkligen. Prosan är klar och lätt och plötsligt slår den till med tyngdmättade meningar. 

Här finns också en mycket trovärdig skildring av Ahlzeimers, och även annat svårt som kan drabba oss människor. Framförallt är det en syskonberättelse. Den är inte ömsint utan realistisk. Och alla brottas de med sig själva och sin barndoms trauma. 


Eftersom det finns så många oväntade vändningar och skeenden går det faktiskt inte att citera någonting utan att avslöja allt för mycket. Synd.


Wells är en mycket god författare helt enkelt. Jag kommer att minnas de här personerna länge. 


Dessutom: det här är den slags bok som jag läste i början av min läsning. Den berättar en historia helt enkelt. Sorglig, javisst. Men så bra.


Läst 2018

---------------------------------------------

Sverige i boken. 


Bröderna Lejonhjärta nämns. sid 278

Av violen - 13 september 2009 22:07

White Patrick: Tant Theodora****

Början var en fyra sen blev det en två det blir ju en trea eller hur? Och precis som med andra böcker som jag läst här blir även den här boken bättre när jag skriver om den:

I början gillade jag verkligen den här boken som jag läser i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Den var annorlunda skriven, ovanliga vändningar och mumlande träd osv. Jag blev nyfiken på Theodora, den icke vackra systern, den annorlunda systern, den ensamma systern. Pojkflickan som lever i skuggan av sin syster, men som fadern ändå tror på:

Det är Fanny som är den konstnärliga av dem, mrs Parrott, sa mamma.
Men Theodora, sa pappa, förstår så mycket

Och pappan säger: Kom, Theo. Du och jag ska gå och skjuta.
Theodora förstår inte sin roll som kvinna, det hon känner är nånting annat, nånting mänskligt, allmängiltigt.
Theo borde ha varit pojke, sa de, de mer förbindliga av dem, i hopp om att hålla god min i elakt spel. Men själv hade hon aldrig funderat över det som inte kunde vara någon större skillnad. Livet var snarare delat i vänligare ögonblick och grymma, vilket på det hela taget inte är betingat av könet. sid 32-33

Mannen som kommer och till slut får mat uttalar en slags spådom, gripen ur luften men här tror jag att Theodoras öde börjar beseglas. Hon återkommer ofta till den händelsen, mötet med mannen. Riktigt på slutet innan hon hämtas tänker hon också på mannen som vid detta tidiga tillfälle i boken säger:
Du kommer att få se en massa konstiga saker Theodora Goodman. Du kommer att få se dem därför att du har ögon att se med. Och de kommer att bryta ner dig. Men du överlever kanske. En flicka som blivit omkullslagen av blixten på sin tolvårsdag och sen reser sig igen kommer inte utan vidare att låsa sig uppslukas av floder av eld. sid46

Kanske att någon kunnat nå fram till Theodora på skolan, kanske skolföreståndarinna miss Spofforth skulle kunnat det men: Hon ( miss Spofforth, min anm)   hade inte kommit på hemligheten hur man låser upp andra människor, eftersom hon själv aldrig hade öppnats på riktigt.

Kom och prata med mig, sa miss Spofforth. Ifall det någonsin är något som du vill veta.
Att gå in i ett av de mörka rummen där miss Spofforth bodde, att sitta bland de mörka plantorna, att säga: Om jag kunde ge uttryck åt någonting som finns inuti mig, men som jag inte har kommit underfund med ännu. Detta var vad miss Spofforth inbjöd till, fastän det inte var möjligt att tacka ja.
.........Jag kommer aldrig att kunna överbrygga avstånden, kände Theodora.
sid 52
Och där på skolan, där något kunnat hända hände ingenting och nu är Theodora dömd till singellivet för hennes syster gifter sig med Frans och hon vårdar sin mamma till slutet.

Så långt var Theodora en ung människa, formbar men stelnade. Fanns hennes tragedi inom henne redan från början, kunde den ha mildrats? Jag vet inte och det jag kände i mittendelen av boken var att ord staplades på ord och skildrar Theodoras förvirring. Jag orkade inte hänga med riktigt tyvärr, för jag tror faktiskt att White är rasande skicklig på att skildra det sätt som Theodora ser på världen. Men var jag än slår upp boken finns meningar som ....
Theodora skilde händerna åt, händerna som aldrig riktigt hade vetat vad de skulle göra, och minst av allt nu. Hennes händer, det kände hon ofta, tillhörde henne av en slump, men vad gör inte det, om man tänker närmare efter. sid 150 En människa som lever av en slump, utan mening.....

Eller:
Nu såg hon att det i själva verket var trädgården som hade övertaget. Dess former hade svällt och förökat sig, dess pappershänder pressades mot fönstren i la sallč a manger, och kanske hade det redan börjat smälta det dåsiga hotellets kropp. Någonting bör göras, men vad, sa hon. sid 166

Och något dileriumaktigt eller vad, eller en profetisk syn som galenskapen lyckas förnimma:
Det rörde sig mörkt mot henne tvärs över gläntan. Hennes fötter var rotade i stumma barr. Hon stod nära trädet, som luktade starkt av kåda, trädet som var skrovligt och så nära att det hade eupphört att vara en tröst eller ett skydd, medan hon hörde dess hjärta slå smärtsamt, oregelbundet i sidan på det. Befriade av eldskenets kraftfulla, pulserande guld och rött, tog träden skutt mot himlen i grenars och toppars plötsliga puffar. Träden hade börjat röra sig tvärs över gläntan. Det var detta som skrämde. Hon kände lukten av elden. Hon kände lukten av rösterna, deras lukt av svett och mörkt hår, som närmade sig ur mörkret, och detta var tjockt av hår. sid 211

På de sista sidorna, när Theodora ska hämtas till det vita rummet, säger mrs Johnsons man: Hon är inte tokig hela tiden. Läkaren svarar: Galenskap, sa den blide mannen, är inte nödvändigtvis en ihållande åkomma.

Där kanske essensen av boken finns, en skildring av en galenskap som inte nödvändigtvis var ihållande, men inte desto mindre mycket tragisk. Jag fick en klump i halsen av tant Theodora.

Nu till något helt annat:
Var det flörten med Sverige där på ett ställe som gav White nobelpriset tro? För det står ju på sidan 204
........Vet du om att en gång var jag en liten flicka med flätor som inte var tjockare än piskor? Jag gick invid Östersjön i en blå klänning och tittade efter midnattssolen.
Sånt vill väl nobelpriskommitén läsa kan jag tro........:-)

Tant Theodora kommer inte att lämna mitt minne, det är jag ganska säker på......

 
 

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se