Fosse, Jon: Hundmanuskripten ***

En berättelsebok om hundar eller sagor för barn under 18 år? Ja, jag vet inte vad jag ska säga om den här boken av prisade Fosse. Vinner han nångång nobelpriset är det här verkligen en bok som alla kan läsa, och då menar jag alla.

Vad han vill med sin beskrivning av de tre olika hundarna vet jag inte riktigt, en längtar efter ett nytt liv (påminner om gossen som sökte lyckan om någon minns den) en längtar efter kärlek, även om den närmar sig ålderns höst, och en vill fortsätta leva ett helt enkelt enkelt liv med sin husse. 

Alla längtar de och alla finner i någon mån vad de söker, på sitt hundlika vis. Likheter mellan de tre är att de inte är några unghundar precis. Och att de med så många hundår i bagaget fortfarande kan upptäcka sanningar om livet kanske är bokens syfte, vem vet.

Är det här en barnslig bok? Nej, men man kanske måste vara lite barnslig för att uppskatta den. Och det hjälper till om man är en hundmänniska. Själv är jag kattmänniska men gillade den ändå, litegrann i alla fall.

Strömquist, Liv: Den rödaste rosen slår ut ***

Först så gillar jag som vanligt bildernas variation, från grovhet till små, små skrivstilsmeningar.

Sen gillar jag det övergripande tilltalet om kärleken. Sen gillar jag att den liksom aldrig tar slut. För till sist minns jag väldigt lite och ångrar att jag inte markerade med mina gröna postitlappar i alla fall. För vad trodde jag, att det var Modesty Blaise/Fantomen/Seriemagasinet jag skulle läsa igenom bara för skojs skull? Som i ungdomens dar.

Min slutsats blir ändå att Strömquist lyckas ganska bra med att skildra detta skräckinjagade ämne: kärlek. Men jag blev lite yr av all variation. Kanske är jag ingen serieläsare trots allt. Eller så måste jag använda mina markeringslappar, alltid.

Lundberg, Andreas: Storm i den pelare som bär ***

En väldigt intressant bok som trots det lämnade mig aningen oberörd. Jag undrade hela tiden varför jag bara kände förståelse men ingen direkt sympati.

För det här är ju verkligen en stark berättelse, nedskriven i sjukdomens intensiva skede, utan censur. Enligt författaren minns han inte vad han skrivit, och det kan förklara en del. Lundberg är helt klart en intellektuell person, och hans stoff är hans tankar, just då. Och de är inte vackra, de är inte vädjande, de bara väller upp. Vem vill och vågar läsa detta? Vem vill veta sanningen. Dock är det sjukdomens sanning och ingenting annat. Men smärtan är densamma.

Min skalle är en urkrattad ugn. Aska och jord hårt packad i ögonhålorna, runt käkbenet och i näshålet. Du står i porten som en stjärnförmörkelse, mörker i mörker. Det knakar och knarrar här nere i jorden, som på ett skepp. Hur länge har jag varit död?

Huden rullades av, skallen bröts upp, så att smärtan inte skulle ha någon gräns. Chockens vidgade sönerfall, elden som vitnar utanför fönstret. sid 79

Går det att utläsa en gudstro, som här krackelerar? Det känns ibland så.

( Kanske att kristendomen inte vill förstå att i ett rasande sjukdomsförlopp hjälper inte böner. Därav det förakt som under lång tid vidhäftat, och gör så än, de av ångest drabbade. Jag ryser när jag tänker på de ord om självspillningars plats på kyrkogården som än idag kan höras. De, som borde få de mjukaste täckena nedlagda i kistan och placeras så nära Gud som möjligt. Riktigt nära.)

Efterordet gjorde mig glad, för författarens skull.

Nästa bok av Lundgren kommer nu, Ofarbar tystnad. Den handlar om tiden efter utskrivningen. Jag vill läsa.

Hadley, Tessa: Sent på dagen *****

Faktiskt ger jag Hadleys senaste roman full pott. Syskonen (här) gillade jag också men den här var ännu vassare. 

Om Syskonen skrev jag

" Det lustiga är att ingen eller alla är huvudperson. Hela familjen består av solitärer, men på gemensam yta." 

Och det är samma här, Lydia, Christine, Zach, Alex, har alla stor betydelse, alla är nödvändiga i denna täta berättelse om ett då och ett nu. 

Det här är en roman om fyra människor i en krets av barndomsvänner. En är vacker och behöver liksom inte vara mer, en är kreativ, konstnär och den tredje äger ett konstgalleri. Den fjärde är något så vanligt som lärare.

Deras liv är enkelt inom sina ramar. För det som händer skulle kunna hända andra människor. Och Hadley skildrar det så helt utan åthävor att jag bara kan förvånas när jag läser. Förvånas över hur lätt det går att lära känna dessa människor, hur Hadley först på slutet löser upp den knut som oroat mig hela tiden, blev det egentligen rätt då för länge sen? 

Boken har en underström som känns utan ord, hur lyckades Hadley med det? Kanske för att hon är en stor författare som inte gör sig till för sina läsare.

Jag vill läsa mer av Tessa Hadley. 

Engman, Pascal: Råttkungen

Så många hyllar denna bok, men eftersom jag inte är någon direkt stor deckarläsare vill jag ha annorlunda, helst nyskapande deckare. Vilket jag inte tyckte att denna var. 

Engman skriver med korta kapitel och många inblandade. Och de är alla blandade med varann och andra och svåra att hålla isär och kvinnor mördas och skändas och kränks och det är blod och ångest och sperma blandat i en salig röra. Och tyvärr tycker jag inte Engman riktigt lyckas med att skildra det nya begreppet incel och vad det gör med männen. Vilket är synd för det var intressant att läsa om det. Jag ville bara veta mer, hur och varför. Nu var det mest ett skrapande på dess yta.

Tack Bookmark förlag

Rishöi, Ingvild H: Vinternoveller ****

Tre riktigt bra noveller, som handlar om socialt utanförskap, ett ämne som inte är vanligt nu för tiden. Men Rishöi behärskar det fullt ut.

Alla tre novellerna är mänskliga, tillvaron är inte bottenlös för dessa människor, men botten närmar sig. Det är inte det anmärkningsvärda, utan det är det hopp som trots allt dyker upp till slut. Hoppet att det trots allt finns medmänsklighet i världen.

Jag rekommenderar verkligen de här novellerna, lättlästa men med stort allvar inbäddat i skeendet.

Searle, Nicholas: En man att lita på

Den gode lögnaren av Searle gav jag upp efter ett antal sidor. 

En förrädare i familjen, här,  läste jag med stigande spänning och stort intresse. Den handlade om nordirland

konflikten och den var så bra att jag bestämde mig för att läsa nästa bok av Searle. Och det är alltså den här, En man att lita på.

Ämnet var intressant,  terrorism, och jag fick lite mer insyn om polisens arbete än förut. Men annars var den inte alls speciell.  Det var rörigt med personer som jag inte alls fäste vid mig. Vilket ju var synd och gjorde personerna ytliga. 

Jag kommer kanske att läsa fler böcker av Searle i alla fall, i jakten på en ny förrädare i familjen.

Arnér, Sivar: Plånbok borttappad ***

Varför läser ingen Sivar Arnér? lyssna

Detta radioprogram fick mig att läsa denna bok. Och faktiskt, jag läste ut hela. Och insåg att det var feelbad á la fyrtiotalet. Dessutom märkligt, en korvgubbe som heter sju, en plånbok som verkligen ställer till det, en miljöbeskrivning som skulle te sig fullkomligt främmande för nutidens ungdomar. Ja, fantasy rentav, eller bakåtsträvande SF. 

Alltså, inget jag rekommenderar direkt, men själv kände jag en sorts avslappning i tanken, det finns trots allt ett slags språkligt skimmer över böckerna som männen skrev på fyrtiotalet. Det är liksom självklart att inte fega ur utan skildra slagsmål och lunginflammation så eländigt det är, men som det ändå går att överleva. Dessutom är det en stadsskildring under en tid när de flesta svenskar var småbrukare och aldrig köpt en korv.

Arnér skrev massor av böcker men jag nöjer mig med den här. 

Eftersom jag trots allt blev nyfiken på Arnér så hämtade jag detta från wikipedia:

Arnérs förhållande till existentialismen är omstritt. Hans böcker berör en likartad tematik – främlingskapet inför världen, de absurda handlingarna, den starka livsviljan och uppfattningen att världen är ett kaos. Huvudpersonerna hanterar sin olyckliga livssituation med hjälp av någon illusion. Några inser dock att de ägnat sig åt verklighetsflykt, och insikten gör dem fria och ger dem mod att acceptera verkligheten som den är.

Sivar Arnérs stil var ordknapp och expressiv. Han förenar i sina böcker en psykologisk realism med en mystisk livsvision. Han skildrar samvetets och viljans konflikter, först kring temat makt och rätt, senare ofta i äktenskapsskildringar.