Lindgren, Astrid: Britt-Mari lättar sitt hjärta ***

Det var roligt att läsa den här boken. Mycket för att Lindgrens kommande fantasivärld så tydligt märks. Som en slags omvänd intertextualitet, här kan man läsa intertexten innan den är skriven!

Först och främst namnen, Bertil, Majken, Kajsa, Britta, Lisa, Krösa-Tilda, Svante, Stig, Anna-Stina, Olle, Greta. Alla finns med i kommande böcker av Lindgren...

Sen kommande händelser: lyftande av bord, försvar av mobbad kamrat, en isolycka, hänförelse över julen:

Jag tycker, julen är som ett stort bloss, som lyser upp decembermörkret. sid 62

Sen finns det förstås massor med tankegångar till Lindgrens uppväxt och dessutom följer den kriterierna för den tävling som boken blev tvåa i.

 Enligt tävlingsreglerna gällde det att

motverka den ”schablonmässighet och förljugenhet”, som ofta präglade

flickböckerna. Arrangörerna efterlyste ”realism och litterär kvalitet” och

en ungdomslitteratur som främjade ”kärlek till hem och familj samt

allvar och ansvarskänsla i förhållande till det motsatta könet”. Ingen

”tendens” fick dock kursiveras så att texten fick ”en pedantisk eller docerande

ton”.

Det står att läsa på www.kb.se - Här (öppna PDF:n) där Magdalena Gram skriver om Ulla Sundin Wickmans illustrationer av Astrid Lindgrens böcker, plus mycket annat om böckernas innehåll. (Mycket intressant f.ö.)

På sidan 8 finns Britt-Mari öppnar sitt hjärta och där står allt jag kunnat skriva här. Men jag håller mig till namnfrågan!

Läst 2013 

   Levlin, Kurt: I en av gungorna sitter Anna ***+

2013 års första bok blir en ungdomsbok. Skriven av den mångsidige författaren Kurt Levlin.

Jag är ju inte direkt någon ungdomsbokläsare men den här boken är annorlunda mot andra ungdomsböcker jag läst. Den är väldigt lågmäld, till synes mycket spartansk i både språket och händelserna, men ändå känns varje ord välplacerat.

Samtidigt är den inte mästrande eller politiskt helt korrekt eller urflippad. Det här är en helt normal tänkande ensam och grubblande pojke som finner sig själv. Utan åthävor.

Jag tror att den här boken fyller ett tomrum bland ungdomsböckerna idag. Den är lättläst, lätt att förstå och ger en slags känsla av acceptans för hur de pojkar (och även flickor) som senare blev författare var som barn. Och i alla åldersgrupper finns dessa blivande författare (?) och tänkare som kommer att tillföra samhället det som också behövs, ordens makt och tankens frihet.

Jag gillar även omslaget, det väcker nyfikenhet, intresse. Vad har hänt med Anna som lämnat gungan mitt i rörelsen? En bild av hur något kan förändras i ett nu, en insikt som slår en människa som plötsligt går från en nivå till en annan? Som plötsligt ser att den tomma gungan innebär möjligheter, inte svek. En acceptans som fyller tomheten och låter gungan långsamt sakta in. På egen hand. Utan Anna.

Och det är även en kärleksförklaring till skrivandet, som när pappans inspiration flödar och faller som ett regn över tangenterna. Jag vet inte men jag tror att författaren är synlig i sitt verk både här och var. Och ger en rättvis bild av skrivandet. Till alla de ungdomar som sitter bland orden och längtar att få till meningarna som ska nå ut till andra.

Romaner, novellsamlingar, poesi, ungdomsböcker. Levlin är som sagt mångsidig. Jag har haft förmånen att följa hans författarskap och har gillat allt han gjort men novellerna bäst.

Den här, hans första ungdomsbok, är skenbart enkel men de som skulle gilla den mest är nog den vana läsaren. Levlin går ett steg längre och delar med sig av skrivandet. På ett subtilt sätt kanske men den som känner sig själv, vet vad det handlar om.

Tack för boken!

Jag hoppas verkligen att det kommer mer av Kurt Levlin

Läst 2013

Adlibris

   Marchetta Melina: Jellicoe Road ***

Ibland (verkligen inte ofta) känner jag mig nästan tvingad att läsa en bok. Det här är en sådan. Så tokhyllad av så många, nej min nyfikenhet tog över och nu har jag läst den.

Boken var spännande och lite annorlunda (vilket jag ju gillar). De kursiva avsnitten var ju jättekonstiga i början, men nu när jag i efterhand läser om dem så klarnar det betydligt. Som en film som börjar med slutet och sen arbetar sig framåt.

Jag förvånades över handlingen, den pendlar mellan en slags barnslig fiendeskap som innebär tjafs om stigar och gränser, och sedan inristningar i barken på träd, som en slags gåta, och ett stort allvar med de vilsna tonåringarna som inte känner någon trygghet, mycket därför att vuxenvärlden hemlighåller det den inte kunnat bearbeta. Här påverkar verkligen dåtiden nutiden, den sanning boken förmedlar.

 Det är en blandning av äventyr och svart realistisk skärpa. Som utspelas i en bedrägligt vacker miljö.

Men det där tjafset kom sig ju av nånting man får veta sen. Som det är med allt annat också. Frågetecknen rätas ut.

Gåtorna är det primära i boken, personerna fick tyvärr aldrig liv för mig. Men det är kanske meningen, en bok för geniknölarna helt enkelt.

Att ungdomar kan gilla det förstår jag men vuxna, nja jag vet inte. Den var lite väl mycket ungdomsbok för min smak. Kanske för att jag hade för höga förväntningar, trodde den var något annat. Som så ofta med böcker "alla" gillar.

Kort sagt skulle jag kunna benämna den en intelligent bok, och det är inte illa. Iofs.

Läst 2012

   Webster, Jean: Pappa Långben ***

Så många gånger jag hört namnet på den här boken, i olika sammanhang. Så när Bokcirkelonline skulle läsa brevromaner så tipsade jag om den och nu blir den läst. Det är nog en riktigt klassiker, det står även önskeklassikern på boken, och den har getts ut i nytryck i

Klassikerboxen Repris innehåller fem oförglömliga uppväxtklassiker - Den hemliga trädgården, Agnes-Cecilia, Unga kvinnor, Pappa Långben och Alice i Underlandet. Adlibris

Och javisst, jag läste Pappa Långben med ett visst nöje, en utvecklingsroman med socialt patos, där en flicka utvecklas genom breven hon skriver till sin välgörare. På ett klurigt sätt får hon kontakt med honom, trots att han inte svarar på hennes brev.

Jag hyste så stort hopp om Judy ändå till sidan 214 där hon lägger sig platt inför mannen:

Vi har samma åsikter om allt - d. v. s. jag misstänker att jag anpassar mina efter hans!

Boken kom ut 1952 och är politiskt och religiöst frispråkig. Men den slutade med Harlequin vibbar.

Jag misstänker att Judy var som lyckligast under college tiden när hon planerade sitt eget barnhem. Men jag hoppas att jag har fel...

Boken ger också en inblick i hur det kunde te sig att vara meddelös vid den här tiden. Och allt hållet i en positiv anda. Kändes trots allt uppfriskande på nåt sätt...

Läst 2012

   Strandberg, Mats & Bergmark Elfgren, Sara: Cirkeln ***

Trots att jag inte gillar fantasy, häxor och magi överhuvudtaget så var den här boken förvånansvärt bra. Jag funderade medan jag läste den, varför gillar jag det här egentligen?

Ja, först och främst förstår jag varför ungdomar gillar den, den är ju skriven helt utan bedövning, dvs inga tillrättalägganden och moraliseranden, utan bara rakt upp och ned, såhär, precis så här kan det vara att vara ung idag. Såhär säger man, såhär bär man sig åt. Det coola gänget har sex och de icke coola blir mobbade. Ok. Alltså borde det smyga sig in en och annan kondom och upprättelse för de utsatta. Men det gör liksom inte det. Så det känns att författarna har kopplat upp sin tonårshjärna när de skriver. Och språket är inte uppstyltat utan verkligen trovärdigt. Det kändes nytt på nåt sätt.

Och sen, tjejerna dominerar. Och det jag gillar mest är såklart deras liv, även om jag blandar ihop dem lite nu och då. Det som går mig mest förbi är ändå det magiska, elementen och den svårtydda boken. Det är kanske därför jag inte begriper så mycket av det. Eller inte bryr mig kanske.

När jag vann boken för många månader sen tänkte jag att när jag läst den, vilket lät vänta på sig, att jag inte skulle vilja fortsätta att läsa nästa bok. Men nu vete katten om jag inte vill läsa mer om Engelsfors, dvs Eld. Den verkar nästan ännu bättre innehållsmässigt och språket lär vara lika lättläst i den.

Läst 2012

Hittade en länk där de utvalda finns avbildade, här hos Kimberleys

  Schiefauer, Jessica: Pojkarna ***

Augustprisböckerna i ungdomsklassen är ofta väldigt bra, tycker många vuxna. Så även den här som jag verkligen tyckte om i början. De tre flickorna som ikläder sig pojkkroppar är ju en lysande öppning. Och den har mycket undertext som feminister genast upptäcker, det har jag märkt när jag bloggar. Deras kroppar växer och mognar, symboliskt håller de till i ett växthus, de undersöker blommans inre precis som de kan undersöka sitt eget.

Men så förvandlas de och går från att bli bara människa/flicka till att bli Människan, dvs pojkar. De upptäcker att de slipper undan att bli objektifierade, deras kroppar blir starkare, De kan mer, vågar mer, vill mer. Och de får framförallt göra mer.

Två av tre vill ha tillbaka sitt liv men Kim tvekar. Hennes sexualitet är ny och kvinnligt intakt, hon vill ha Tony men han vill inte ha henne, varken som pojke eller flicka.

Senare delen av boken, efter Kims brutala uppvaknande när hon ser hur Tony verkligen är, faller mitt intresse. Men vid ett tillfälle när Kim hotas har hon nytta av sina pojkövningar, det talar inom parantes sagt för att kvinnor bör öva sig i självförsvar, lära sig att min kropp är min och värd att försvara, eftersom alla kön är människor, inte bara ett.

Som att minnet av pojken finns kvar i kroppen, som att kvinnans framväxt kommit av sig, stannat av. Det finns en pojke där i spegelbilden och han är tanigt outvecklad, barnsligt hårlös. Kvinnan ligger som ett flor över honom, skyddar honom med sitt hölje.

En  människa är det. sid 187

Den här boken känns ambivalent, flickorna får känna på hur det är att vara pojkar, men det är ju inte lösningen. För kvinnor är kvinnor och halva mänskligheten och har samma rättigheter som den andra halvan. Det är inget alternativ att flickor måste bli pojkar för att få leva sitt liv som de vill. Boken stärker fördomar och borde ha haft någon sorts balans eftersom det är en ungdomsbok. Varför inte lära ut respekt för andra människor? Och för sitt eget kön? Vi är alla värda den nämligen.

Läst 2012

   Holmberg, Bo R: Jättarnas brudkrona ***

I den här boken finns de alla samlade - de gamla sägnerna och skrönorna från Junsele.

Med illustrationer av Björn Nordin.

Lättsamt har Holmberg skrivit ner det som berättades förr om vittra och jättarna och allsköns småknytt. Jag tror att de här berättelserna kanske skrämmer dagens barn lika mycket som gårdagens. Så nån nöjesläsning blir det nog inte, men materialet finns samlat och blir inte bortglömt, en kulturell gärning.

Och illustrationerna är riktigt bra.

Läst 2011

  Frankenstein: klassiska seriealbum *** (uHci)

Seriealbum är alltid intressanta tycker jag. När jag såg att både Frankenstein och Macbeth kommit i klassiska seriealbum lånade jag dem direkt.

Nu har jag läst Frankenstein. Jag hade nyss läst boken i Bokcirkelonline så den var helt aktuell för mig. Och serien följer troget boken.

På grund av det så blev läsningen lite långtråkig ibland. Det var också väldigt mycket text, jag undrar hur det fungerar med ungdomar som ska läsa serierna istället för böckerna, för att det ska bli lättare. Lätt hänt att mycket hoppas över kanske. Men bilderna var otroligt ambitiöst gjorda, detaljrika, ibland vackra, ibland skräckslagna! Men jag är ju också van med min ungdoms Seriemagasinet och Fantomens svartvita bilder. Så inte så konstigt att jag blev lite imponerad.

Nu ska jag fortsätta och läsa Macbeth   ett drama som jag faktiskt inte läst tidigare, hur det nu kan komma sig. Det ser jag fram emot.

Läst 2011