Inlägg publicerade under kategorin Lafon, Marie-Heléne
Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****
Som vanligt en riktigt bra läsupplevelse.
Lafons böcker är föredömligt korta. För trots de få sidorna skildras ett helt liv. Ett våldsamt, tragiskt och sorgligt liv.
Men nånstans slår skeendet plötsligt om, och allt blir omvänt. Någon får mer än den förtjänar kan jag tycka.
Lafons senaste böcker har självbiografiska inslag, vilket gör allt ännu mer drabbande. Men den här, liksom andra böcker, speglar en tillvaro utan återvändo. Det som skedde måste bara ske.
Lafon, Marie-Hélene: Min sons historia ****
En fascinerande historia, som vanligt välskriven och som flyter med sitt språk, Lafons signum.
Historien är inte ny, systern som tar hand om barnet, mötena mellan mamman och sonen och den okände fadern som ingen vet vem det är.
Boken visar hur ett barn ser sina föräldrar i dem som tar hand om det. Pojken känner sin mor, såklart, hon kommer ju varje sommar, men det är mostern, Hélene, som förblir hans mamma.
Pappan, som alltså är anonym, får pojken vänta på.
Jag väntar alltid på Lafons och Modianos nästa bok. De påminner om varann i sättet att nalkas sina historier. Men medan Modiano alltid skriver om samma sak varierar sig Lafon mer.
Lafon, Marie-Hélène: Våra liv****
Av Lafon har jag läst två tidigare böcker. De handlade om den urbana miljön, här befinner vi oss i staden.
Stilen är densamma, den följer inte komma eller punkt. Men jag har inget besvär med att läsa om hur stadens ensamhet tär på berättaren, som nyss gått i pension. Hon fyller sin tid med att fantisera ihop medmänniskors liv, samtidigt som hennes eget liv nystas upp.
Det här innehåller handikapp, skuld över kriget, familjeband och ett lite överraskande slut. Som vanligt läsvärt.
Lafon, Marie-Hélène: De sista indianerna ****
Annonsen av Lafon gjorde att jag upptäckte författaren.
Hon finns även representerad i novellsamlingen Frankrike berättar: Där vi står nu
Den här boken är vemodig och kylig på samma gång. Stilen är densamma som tidigare men Lafon går lite över gränsen och närmar sig deckargenren, vilket känns onödigt. Boken står för sig själv ändå.
Genom Lafons personteckningar träder det försvinnande urbana samhället fram en sista gång med sitt strävsamma, plikttrogna och övervakade liv. I skarp kontrast står det nya, representerat av en myriad människor som lystet ska ta över allt så småningom.
Läst 2017
Lafon, Marie-Hélène: Annonsen ****
Fascinerande att en tätskriven bok med bara punkt och komma, raka marginaler, utan kapitel, kan vara så pass lättläst. Och så full av liv och landsbygd och motpoler.
Med hjälp av en kontaktannons flyttar Annette från norr till bonden Paul i söder med sin son. Mormodern lämnas kvar men finns i bådas hjärtan.
Lafon mejslar fram bondgårdens innevånare, Pauls syster som styr och ställer och två morbröder som vid aktningsvärd ålder bor kvar och tar hand om trädgården. Texten levandegör dessa personer och som i en film kan jag se dem framför mig. Men den som är mest framträdande är ändå Éric, som sitt dåliga fadersarv till trots, visar på en stark utveckling. Hur går det för Éric? Min stora förhoppning står till honom.
Läst 2016
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se