Inlägg publicerade under kategorin Debutant

Av violen - Fredag 16 aug 13:30

Pine, Emilie: Allt jag inte kan säga ***

 


Från död till längtan efter liv. Från första mens till uppriktig beskrivning av ungdomsårens oerhörda vånda. Från feministiska tankar till insikter om metoo händelser. 

Texten känns aningen egendomlig, men det är essäanslaget som talar.

Är det sant, eller är det osant? Vem vet. Det sägs vara sant i alla fall. Fast det benämns Hce.

 

Det är i alla fall oerhört många ord. Jag ville de vore färre, eftersom de rör till det lite väl mycket.

 

Men Pine gör ett mycket uppriktigt försök att vara ärlig. Och jag tror att hon lyckas.

Av violen - Måndag 6 maj 22:00

Bomann, Anne Catherine: Agathe ****

 


Tunn och sparsmakad men eftertänksam och genomtänkt. Det är Bomanns debutroman. 

 

Nu är ju terapiböcker alltid intressanta, kanske för att man som läsare hoppas få svar på sina egna frågor. Visserligen är det lika mycket psykologen som behöver stöd inför sin livskris, men någonstans växer det fram en medmänsklighet som är mycket berörande.

 

Jag hoppas Bomann fortsätter med sitt skrivande. Det är sällan en debut känns så genuin och sann.

Av violen - Måndag 25 mars 16:19

Mpoyis, Kayo: Mai betyder vatten ****


En mäktig debut. Mycket intressant och skulle jag säga feministisk. Men ändå inte helt enkel att läsa. Släktträdet i början bådade gott och jag återvände dit nu och då. Men lyckades ändå inte riktigt hänga med i förfädernas historia.

Däremot är boken ett slags uppgörelse med kristendomens intåg i afrika. Och det har jag funderat över ändå sen jag i ssk som barn skulle lägga pengar i sparbössan med den svarte pojken. Att ge pengar var helt ok men varför skulle han bocka hela tiden? 


Adi, bokens röst, umgås med gud på ett fantasifullt sätt, hon tänker som ett barn. Och rädslan för skulden och skammen färgar snart hennes liv. Vid googling hittade jag överraskande nedanstående länk från Kyrkans tidning och den förmedlar väl det boken skildrar. 

– Att skilja kropp och själ är att skilja dess gudomlighet från dess mänsklighet. Och det var vad de kristna kolonisatörerna gjorde i Kongo. De gamla traditionerna där kropp, natur och andlighet var ett, fick göra plats för en religion där Gud var skild från människan, befann sig i himlen och var vit. Och där kroppens begär var synd. Det effektivaste sättet att förtrycka en människa är att säga: ”Du är fel”. Det är därför förtrycket ser ut som det gör.

Kyrkans tidning 20190110


Men här finns också upplysning om hur rasismen såg ut och tog sig uttryck. Jag häpnade lite och tänker på min läsning och filmtittande om Rwanda, grannlandet. Det verkar vara samma lika i Kongo:


Rasism i Kongo: Bland de svarta gällde olika regler beroende på vilket folk eller vilken etnicitet man tillhörde. 

Belgarna hade även ett prov, matrikulationstest, som kunde leda till upphöjt medborgarskap. De svarta kontrollerades utifrån deras hem, levnadsvanor och om de pratade franska. Klarade de testen kunde de slippa rasistiska begränsningar, avancera socialt och bli behandlad som europe. sid 157


Dessutom finns det kloka tankar i boken, förmedlade av en omgivning som inte lydde bibeln och följaktligen tänkte själva, ex.vis:

"En människa som tror att den bär på en förbannelse kommer att se allt som händer som ett uttryck för förbannelsen och göra ännu mer saker som gör att förbannelsen blir sann. Men det betyder också att en människa kan förändra sin värld genom att förändra sina tankar." sid 209


Och slutordet får Adis syster, som älskar sin mor men har börjat tänka själv hon också.

"Ni har alltid sagt att ondska är att inte lyda. Den stora ondskan, mamma, är att ingen av oss får vara såsom vi är. Och så säger ni att det är vad gud vill för oss." sid 251

 

 

Av violen - 10 november 2018 06:30

  Smirnoff, Karin: Jag for ner till bror ****

 


 Förra gången jag läste en förtäckt deckare i augustprissammanhang var 1993, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. För övrigt en av de bästa böcker jag läst. Den speglade också tidsandan men kittlade intresset med sitt mord.

Nu har Smirnoff gjort likadant. För genom hennes bok löper den ständiga deckarfrågan, vem gjorde det? Och det driver såklart på läshastigheten. Och intresset.


För övrigt är boken riktigt bra skriven även om den tyvärr innehåller massor med schabloner (om norrländska byar, misshandel, övergrepp, präster, kvinnor, jakt/ jägarliknande män som blir kvar och alkohol, osv) och intertexter till deckargenren. Men Smirnoff slår tillbaka och låter ändå en viss utveckling ske, den norrländska byn ligger ändå nära E4 och det finns jobb, i hemtjänsten visserligen men ändå. Mitt i all denna misshandel och övergrepp får den skyldige lida, prästen blir såklart fullast men det kommer en ny som faktiskt vabbar vid mycket olämplig tidpunkt för familjens bästa (och ja det är en man). Den förtrollande kvinnan med sitt mystiska förflutna som ingen kan motstå (?) ersätts till slut av de trygga tjejerna man känner sen skoltiden. I jaktlaget finns det kanske ändå några vettiga. Och alkoholglasen blandas med kanyler. 

Så det finns en dimension som visar på kännedom om förhållandena i både i dåtid och nutid.

Böcker om norrland måste innehålla både och för att bli riktigt trovärdiga. För den som inte vuxit upp i norrlands inland måste det berättas hur det var för att beskriva hur det är. Nu.


Språket gillade jag verkligen, det är så bra att efter ett tag blir det ett med läsaren. Personerna stiger upp ur en riktigt intressant historia. Precis som en augustroman ska vara. Så ja, det finns en möjlighet att Smirnoff tar hem priset. Även om Aednan är min favorit. 


Men borde det inte vara dags att ha en liten ordlista med de mest dialektala orden? Även om man hänger med så kan ett ord plötsligt stå i vägen för tolkningen. Och norrländska är ju inget som pratas på riksnyheterna direkt. Fast jag gillar verkligen att de finns med. Mer dialekt men gör det helt begripligt. Tills alla lärt sig! 


En stark debut och en författare som jag vill läsa mer av.



Läst 2018

Av violen - 17 juli 2018 14:36

  Adolfsson, Maria: Felsteg

 

 

En ny ödeckare med karta (trevligt) och en historia som inte lämnar direkt några avtryck. Bitvis spännande dock och hippies gör sig väl alltid bra när/om den filmas.

Men

Jag klarar mig utan fortsättningen på Doggerserien. Måste sluta att bli nyfiken på nya och prisade deckare.

De tar för mycket tid.


Läst 2018

Av violen - 24 juni 2018 16:00

  Barbal, Maria: Som en sten i ett jordskred ***

 


En historia skriven många gånger förut. Flickan som växer upp och gifter sig och eländet drabbar henne och hon blir gammal. Men det som är lite annorlunda är att detta utspelar sig i Katalonien, ett ställe jag vet synnerligen lite om. Därför tilltalades jag av den här boken. Dessutom är den skriven utan åthävor. 

Det känns som att jag utövar mitt intresse, böcker, på ett ovanligt ställe men språket flyter lätt och när jag är klar var det här en ganska vanlig upplevelse. Det som jag verkligen behöver ibland i min bokläsning.


Läst 2018

Av violen - 17 juni 2018 15:15

  Karam, Balsam: Händelsehorisonten ***

 


En annorlunda skriven bok.  

Jag gillar ju att bli överraskad när jag läser och är inte så förtjust i det ganska numera vanliga scenariot att man, precis som Karam har gjort, början till slutet. 

 eftersom jag direkt upplevde att det var väldigt svårt att förstå vad boken skulle handla om och var den skulle leda, kom jag in i handlingen först efter ett antal sidor. Och det var nog lika bra för om jag förstått det jag läst i början skulle jag vetat lite för mycket. Enligt mitt tycke.


Nu växte historien fram. En historia som handlar om acceptans och motstånd. Och systerskap. 

Det här är en dystopi som är ett inlägg i flyktingdebatten. 

Men Karam borrar sig in i det praktiska, beskriver hur det är att vara barn, flicka, kvinna i Utkanterna. Och hon beskriver också hur det går att klara sig utan män. (var de är vet jag inte). Ett slags feministiskt manifest. Vi lever som människor och dör som människor. (Kan även bytas ut till män). Har vi ett har vi det andra. Därför blir slutet så sorgligt.


Karams debut är inte vacker men livsbejakande i all sin smärta. Jag vill tro att det är bara en dystopi. Men tyvärr känns den mycket verklig.


Läst 2018

Av violen - 27 maj 2018 22:48

  Tangen, Geir: Maestro

 


Så många har angett den här deckaren som bra, eller att man vill läsa den. Så jag bara beställde den på bibblan och fick den nu och har läst den. 

Tangen försöker överföra intertextualiteten till deckargenren. Och enligt mig lyckas han inte. Lite spännande var den iofs, men jag räknade tidigt ut mördaren och så var det med det. 

I övrigt kändes den inte direkt nyskapande överhuvudtaget så fler Tangen blir det inte för mig. Det måste tilläggas att jag inte är någon jättestor deckarvän, så den deckarförfattare jag vill läsa mer av måste sticka ut rejält.

Tyvärr gjorde inte Tangen det med sin debut. 


Läst 2018

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se