Flynn, Gillian: Vassa föremål ***

Det här är alltså Flynns debutroman. Och den liknar de andra på så sätt att den var genreöverskridande. Kunde ju mycket hellre ha handlat om det vassa föremålet som fanns på omslaget, rakbladet. Där gjorde Flynn ett riktigt ärligt försök att skildra någonting förskräckligt som allt för många drabbas av. Eller om familjen som var utom räddning på alla sätt och vis kändes det som. Eller om återvändandets vånda.

Morde* kändes overkligt sjuk* och var det också. Så de kunde lika gärna gått bort. Mer av det andra istället, titeln kunde varit densamma.

Eftersom jag nu läst alla tre böckerna av Flynn så vet jag ju att även i de senare är morde* uppblandade med realismer av olika slag: Mörka platser xxx, och genreöverskridande: Gone girl xxx.

Flynn skriver enkelt men med vissa nedslag av riktigt träffande beskrivningsmeningar. Det brukar kanske kallas metaforer men här är det mer kroppskänslor som dyker upp, särskilt när alkoholen röjt runt ett tag och sömnen gett med sig. Det piggar upp.

Klockan var över två när jag vaknade, magen hade rullat in sig i sig själv, käken värkte av att jag gnisslat tänder fem timmar i sträck. sid 213 (min understykning)

[...] vaknade till en ilsken sol vid sjutiden nästa morgon sid 134.

Sammantaget en bra debut. Mörka platser var dock bättre och som trea Gone girl.

Kommer det en fjärde läser jag den också.

Tack modernista!

Läst 2014

  Flynn, Gillian: Gone girl ***

Hyllad, älskad, beundrad osv. Oj vilka förväntningar jag hade på denna bok! Och början var verkligen otroligt medryckande, intressant, spännande. Jag bara ville läsa mer och mer. Men så plötsligt hände något. Jag förstod att jag hade tänkt rätt men det var ju ändå fel. Och virrande hit och dit, massor med ord, kanske recenserar Flynn sin egen bok på sidan 380. Och om alla väljer mellan bra och dåligt måste ju jag välja bra, som alla andra.

[...] som om det var allt man kunde säga om en bok: Den är bra eller den är inte bra. Jag gillade den eller jag tyckte inte om den. Inga diskussioner om språket, ämnet, nyanserna, uppbyggnaden. Bara bra eller dålig. Precis som med varmkorv. sid 380

Och är det en deckare eller en relationsroman eller vadå? Många karaktärer dyker upp och försvinner och plötsligt tar allt en annan vändning och polisarbetet är inte speciellt framträdande eller rättare sagt finns det?

Nån hänger kvar till på slutet men så många relationer så lite tid åt var och en, trots att boken är tung och/eller tryckt på rejält papper.

Jag tror att en ordentlig analys skulle upptäcka fler genrer och ännu mer intertexter än vad som finns beskrivet i boken. Kanske leker Flynn lite med oss? Som sådan väcker boken nyfikenhet, annars var den helt ok sett överlag.

Är slutet en cliffhanger? Nä, jag hoppas inte det.

Slutsats: Början var mycket bra, sen blev det upp och ner vända världen och på slutet vart någon tvärless (mest troligt författaren då) och orkade inte riktigt fullfölja sin massiva satsning.

Sverige i boken: Stockholmssyndromet nämns på sidan 472.

Tack modernista!

Läst 2013

  Flynn, Gillian: Mörka platser ***+

Jag markerade inga meningar eller metaforer i den här boken. Det brukar jag inte göra i deckare för det brukar inte finnas så mycket att lägga märke till i språket. Men eftersom den här boken var mer som en roman nästan ändå fram till slutet så kunde jag ha gjort det, kom jag på nu. Att läsa om drygt 400 sidor är inte aktuellt heller så jag får stå mitt kast.

Nåväl, den här deckaren fick full pott av Yukiko Duke i Svt och det gjorde min förväntan oerhörd om man säger så. Och den är bra, intressanta personer, jag kände lukter, koskit, avgaser, uppgivenhet. Fattigdom, sprit, fängelse.

Jag blev förvånad på slutet, som jag sa tidigare var det liksom bara där den var en riktig deckare. Fick lite vibbar till Händelser vid vatten där mordet ju bara var en del av flera genrer. Här finns också mycket olika: socialrealism, alkoholism, satanism, mobbing, våld, kärlek till jorden, utanförskap, djurplågeri, falskhet och ingen utväg i sikte. Och lite av bildningsroman/utvecklingsroman dessutom.

Personerna tog steg fram och tillbaka i kapitlen och blev fullt synliga efter ett tag. Och gick att skilja åt dessutom, vilket inte alltid är fallet.

Jag gillade och blev förvånad över att den gick så snabbt att läsa. Plötsligt var den slut.

En helt klart annorlunda läsupplevelse och det är de kickarna jag söker hela tiden. Så jag är nog fast för Flynn nu.

Läst 2012

Tack Modernista för rec ex.