Inlägg publicerade under kategorin Läsutmaning afrika Bibliophia

Av violen - 31 december 2010 15:45

Farah, Nuruddin: Gåvor ****


Gåvor är en sensuell och vardagsnära skildring - med inslag av sägner och myter


står det på baksidan av den här boken. Jag har läst en hel del böcker från afrika det här året och jag måste säga att jag blir mer och mer fascinerad! Den här boken var riktigt bra! Ska man läsa feministisk litteratur ska man tydligen läsa afrikanska författare. Här finns det sådant som jag skulle vilja citera men jag gör det inte eftersom män kanske skulle sluta läsa min blogg om jag skrev det! Modigt av Farah! Som dessutom är man själv! vilket jag inte visste när jag läste boken......


Nåväl, den här boken är lättläst så jag kan rekommendera den. Dessutom är den spännande och jag gillar Duniya, med sin självständighet och sitt hetsiga humör, sin yrkesstolthet och sin respekt och kunskap om traditioner, när det behövs. Hennes medvetande om vad hon känner och tycker och vet. Och sen är det verkligen en kärlekshistoria som känns äkta. Samtidigt som Farah har en fullt klar agenda med sin bok, vem ska vara välgörare och vem ska ta emot och varför. Både på ett mänskligt nära plan och globalt över världen.

Och mycket klara definitioner på hur människan är människa:

Det är kanske gudomligt att alltid förlåta, men det är är avgjort inte mänskligt. Även Gud straffar dem som väcker hans vrede. sid 204

 

Jag har helt enkelt fått en mycket större förståelse för Afrika efter att ha läst den här boken. Den innehåller massor, ja den är genreöverskridande i sitt sätt att förmedla både gammal och ny kunskap om afrika och somalia.

Den skiljer sig lite från andra böcker jag läst , och det tror jag är Farahs sätt att väva in sin agenda på ett, ska jag säga, krasst sätt. I senare delen av boken finns en artikel skriven av Duniyas exmake, läser du boken uppmanar jag dig att läsa den noga. Där kände jag mig upplyst helt enkelt!


Kort sagt: Det här är en bok att verkligen läsa om du vill komma närmare Afrikas själ och till viss del även västvärldens syn på den själen, och hur de borde se på sig själva!


Boken ingår i trilogin Blood in the Sun-trilogin, Kartor, Gåvor, Hemligheter.

Farah nämns som nobelpriskandidat, jag förstår!

 



Av violen - 21 december 2010 16:15

Ngugi, James: Floden mellan bergen ****


Författaren heter sen 1970 sitt kenyanska namn Ngugi Wa Thiong'o, och nämndes i Nobelprissammanhang i år (2010). Men när den här boken skrevs hette han Ngugi, James.


En bok, skriven på en till synes sparsmakad men ändå komplicerad prosa, det står mer än vad som synes om man läser ordentligt.

Den är 45 år gammal (1965) men väl värd att läsas idag, om inte annat för att den ger en insikt och kanske därmed en viss förståelse i omskärelsens historia. Eller kanske att den här boken som faktiskt till viss del ger en positiv bild av omskärelsen, som har gjort att motståndet mot detsamma har fördröjts? Men orkar man läsa hela boken till slut inser man att så inte är fallet, för det här är en bok om gamla traditioner som ska stötas med den nya kristna religionen:

För Waiyaki visste att alla de vitas seder inte var dåliga. Inte ens deras religion var i grunden dålig, En del som var gott och sant lyste fram i den. Men religionen, tron, behövde tvättas, renas från all smuts så att bara det eviga fanns kvar. Och det eviga som var sanningen måste försonas med folkets traditioner. Ett folks traditioner kunde inte suddas bort i en handvänding. Det skulle leda till upplösning. En sådan stam skulle inte ha några rötter, för ett folks rötter är i deras traditioner som går tillbaka till gamla tider, till själva ursprunget, Gikuyu och Mumbi. En religion som inte tog hänsyn till folks sätt att leva, en religion som inte erkände det som var vackert och sant i deras livsstil, den var oduglig. Den kunde inte tillfredsställa dem. Den kunde inte bli levande och upplevd, en källa till liv och vitalitet. Den kunde bara stympa människans själ och tvinga henne att fanatiskt hänga fast vid den trygghet som utlovades därför att hon annars skulle vara förlorad. Det var kanske det som var felet med Josua. Han hade ifört sig en religion som var dekorerad och påmålad med allt möjligt vitt. Han avsvor sig sitt förflutna och skar av förbindelsen med stammens livgivande traditioner. Och därför att han inte hade något fotfäste, något rikt och fast att stå på och växa i, måste han gripa fast i allt det som missionärerna lärde och sade om den utlovade framtiden. [...] Ja, i stillheten uppe på berget var det mycket som blev klart för Waiyaki. Omskärelse av kvinnor var viktig men inte som fysisk operation. Det viktiga var det som skedde i människans inre. Det behövdes tålamod och framförallt undervisning. Om de vitas religion fick människor att överge en viss sed men inte gav dem något annat lika värdefullt i stället, då blev de vilsna.  130f.

 

(Ett långt stycke, kanske inte helt korrekt med upphovsrättsliga regler sett, men jag kände att här är författarens programförklaring. Och jag vill ha det här nedskrivet helt enkelt. För jag har svårt att tro att boken går att köpa. Biblioteksexemplaret jag har doftar nämligen magasin lång väg........)


 Som det även står på baksidan av denna bok:

Floden mellan bergen skildrar på ett gripande sätt det gamla Afrikas livsform och tänkesätt.

Européernas civilisation och kristendomen framställs som något på en gång hotande och befriande. Motsatsförhållandet får sina konsekvenser också för de unga älskande i boken.




Bibliophilas afrikautmaning

Läst 2010

Av violen - 19 september 2010 16:30

Craveirinha, José: Att stava till ett kosmos **

  


Mocambique kommer denna poet ifrån. Dikterna kommer från fyra olika samlingar och de tilltalade mig inte alls. De enda som jag stannade upp inför var dikterna till hans döda hustru Maria, särskilt denna som jag tycker förenar sorg och skapande:

Stavelser:

Jag sätter mig vid maskinen. Jag skriver

Tangenterna vacklar under mina fingrar.

Snett och vint radas bokstäverna upp.

 

Är det min gamla maskin som har ångest

eller det slitna färgbandet kanske?

 

För på det rena, vita pappret

kommer det suddigt fram

fem bokstäver:

Maria.

sid 46

 

Bibliophilas läsutmaning



Läst 2010

Av violen - 5 augusti 2010 19:16

Guma, Alex la: I dimman då sommaren dör ****


Beukes vände på fläcken och gick tillbaka. Hjärtat slog litet  hårdare. Människor som inte var vita reagerade alltid så - även om de inte begått något brott. Det fanns hundratals brott man kunde ha begått utan att veta om det. Hjärtklappning hade blivit en folksjukdom. sid 79

 

De här hjärtslagen, liknande det Hjärtdjur som Herta Müller skriver om, förföljer en genom allt förtryck, hur det än skildras. I den här boken är det Rädslan och Modet som går hand i hand. Skildringen av  kampen mot apartheid är som ett slag, ett hårt hjärtslag i magtrakten. Jag blir berörd av den här boken. Jag vet att kampen gett resultat, såhär 30 år efter det att boken skrevs är förhållandena annorlunda, just där boken utspelar sig.

Men kampen är inte slut, den pågår överallt och hela tiden, mot regimer, mot religioner, mot kvinnoförtryck, mot mobbning, mot rasism. Den här boken påminner en om hur det känns. Vi behöver påminnas, om smärtan och styrkan i kampen.


Bibliophilas läsutmaning



Läst 2010

Av violen - 8 juni 2010 14:00

Dangarembga, Tsitsi: Rotlös****

 

Baksidan:
Tsitsi Dangarembga har skrivit en märklig bok. Den tar upp afrikanens och kanske främst den afrikanska kvinnans dilemma. De är fångade mellan två världar - den västerländska, till vilken utbildning tycks vara den enda biljetten, och den traditionella världen där familjen och släkten betyder allt.

Citat boken:

Stilla och omärkligt, och i oregelbundna ryck, började någonting i mitt inre att ta form, att ifrågasätta och vägra att låta sig indoktrineras, och det var det som ledde till att jag idag kan skriva ner den här berättelsen. sid 265


Det här är en oerhört stark roman. Gång på gång lägger jag märken vid meningar och uttryck som jag vill kommentera, skriva av, lägga på minnet. Men till slut blir det för många märken. Dessutom har någon läst boken före mig och gjort diskreta blytertsstreck vid passager som jag också vill skriva av och delge andra i min tur. Så jag får ge upp att citera mer än bara en liten bråkdel och säger istället: Läs boken!


I Nordström Ridaeus bok 100 vägar till Afrika (Motala grafiska 1995) skriver hon apropå de två världar som baksidan berör (se ovan):

[...] men romanen färdas längre och diskuterar frigörelsens dilemma i ett vidare perspektiv. s141

och

Rotlös är en roman med feministiskt perspektiv. En central fråga i boken är hur man ska undvika de vanliga kvinnofällorna och uppnå frigörelse utan att svika sitt ursprung och förlora sina rötter. s141

 

Och det är just det som gör att den här boken, med ursprung i det koloniala afrika, skriven för mer än 20 år sen, kan kännas så aktuell än idag


Som Tambu, huvudpersonen i boken,  säger apropå Nyashas, Tambus kusin, konflikt med sin far:

Men vad jag inte tyckte om var att alla konflikterna hade sin rot i att hon var kvinna. Det kvinnliga som motsats till och underlägset det manliga. sid 151

 

Författarens sätt att använda sig av kvinnorna i boken är lysande. Tambus tankar och Nyashas försök till frigörelse, mödrarnas liv och till slut hur vägarna delas, det känns så universiellt kvinnligt och patriarkalt och sorgligt! Och ärligt för här finns det inget systerskap att tala om, precis som verkligheten ser ut fortfarande. Den som vill vinna sin frihet måste våga avstå.


Det här boken är märklig därför att den inte alls är märklig utan bara sann. Den heter i original Nervous conditions vilket säger mycket mer än översättningen Rotlös som ju skulle ha kunnat stå för  vilken afrikansk kolonialskildrande bok som helst. Den här boken är nånting mycket större än det. Än en gång: Läs!


Tyvärr finns inga fler böcker av författaren översatta.



Bibliophilas afrikautmaning


Läst 2010

 




 


 

 

Av violen - 18 maj 2010 14:15

Beyala, Calixthe: Ännu talar träden****

 

På den här sidan finns information om författaren som du kan läsa om du är intresserad. Förklarar en del av den här boken bl.a


Väldigt länge sen jag läste nånting liknande måste jag säga. I början tänkte jag att vem är hon som skrivit det här????

Men efter ett tag blev jag fascinerad, här är en bok om afrika som inte är tillrättalagd på nåt sätt. Maken till vansinnigheter. Det är som att möta skrockfullhet parat med narkotikarus och våldsamma mardrömmar. Och fördomar om katter och oskulder. Och om bäbisar som faktiskt figurerar i berättelser om botande av aids än idag.

Nånstans finns här allt det som vår civilisation har rationaliserat bort och trist att säga det men det är dunkla krafter som stannar kvar på sidorna.
Magisk realism är inte min grej men här lever ju folk den magiska realismen. Men det är bara de svarta som ser det, den vite mannen förstår ingenting eftersom allt är dolt för honom.
Gröna andar är de mest frekventa inslagen och eftersom boken är indelad i olika "kapitel" borde nog varje sådant analyseras för sig för att göra boken riktig rättvisa.
Tionde aftonen skildrar till exempel en strid mellan hövdingen och en ond ande, en mamiwaterkvinna. Man skulle kunna ta ett utdrag från den delen och filma den och göra en skräckfilm av alltihop!
Jag gick ut på gårdsplanen. En grupp möss dansade svans i svans. Andar lekte kurragömma bland träden och omgav tillvaron med ljusgloria. Somliga förvandlade sig till jättelika bananträd som böljade i vinden, så brast de ut i skratt och försvann. Andra lät sina ansikten framträda i själva barken, så skrattade de och löstes upp. En av dem med ansiktet omgivet av oleander gjorde tecken åt mig att följa efter. Jag sjasade bort den med handen. "Vi är inte från samma värld!" skrek jag. Den sträckte på sig, snuddade vid himlen och spottade ett eldregn. "Du är inte snäll mot mig, din elaking!" Sedan försvann den gnällande. Jag tvingade upp min ande till en punkt där den kunde överblicka den välbekanta omgivningen. sid 146.

 

Det är verkligen en komplex bok, utan försköningar. N-ordet används som den naturligaste sak i världen och på sitt rätta sätt dessutom, vilket inom parantes sagt verkligen visar på varför det inte bör användas enligt mig, inte enligt författaren själv se länken ovan. (Men i den här boken känns det helt ok för hela boken är ett steg bort från all försköning). Kvinnor våldtas och misshandlas, månggifte är naturligt, andar och trollkarlar och hallucinationer verkar fritt, kolonlialiseringen och krigen får en stor roll i folkens liv. Och Eden, huvudpersonen slår tillbaka men uppnår egentligen ingenting med det. En kort stund får hon uppleva kärlek, så kort att det nämns enbart i några meningar. Hennes liv är en förvirring och en plåga och en strid. Hon är inte vacker och därmed dömd. Låter lite modernt västerländskt på nåt sätt......Och förklaras också av att författaren är feminist, länken ovan igen.

 

En märkligt bok. Som naturligtvis inte är helt sann utan en blandning av skrönor och fabler och myter. Men ändå.......

Väldigt lite är positivt i den här boken. Även om det på bokens sista sida står att det var en förtrollad tid då gudarna talade till människorna osv. Så skildras inget av det här.

Och bokens sista mening är:

 Om nu inte detta glansfulla förflutna på den svarta kontinenten bara var ett dåligt skämt. sid 352


Beyala har verkligen skildrat Kameruns "mörka hjärta". Men det känns som det var mörkt redan innan den vite mannen kom.....mycket ovanligt måste jag säga. Så svart så mörkt så dystert och ändå så levande, hjärtslagen känns i den här texten. Kanske man kan skymta färgen på afrikas själ i den här boken? Och kanske att det förflutna inte var så glansfullt ändå? Särskilt inte för kvinnorna......Beyala är modig och när jag nu läst länken ovan inser jag att jag tänker rätt, hon är utsatt för kritik.


Vill du verkligen få en läsupplevelse och något att fundera på ska du läsa den här boken. Jag glömmer den inte. 

 

Läst i Bibliophilas Afrikautmaning

 

Läst 2010


Av violen - 11 maj 2010 17:30

Aidoo, Ama Ata: Förändringar****


En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!


OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!


Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.


Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.


[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

 

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.


Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308


Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.



Läst 2010


Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning



Transplantation:


För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318





Av violen - 11 mars 2010 14:45

 Kourouma, Ahmadou: Allah gör som han vill ***


Den här boken var inte läst på en eftermiddag om man säger så. Jag tyckte den var jobbig och inte alls särskilt bra i början eftersom den är skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men sen blev den bättre och bättre.

Massor av ord och uttryck förklaras inom parantes, jag undrar hur stor procent av boken dessa paranteser utgör egentligen? Ibland samma ord flera gånger. Det skulle kunna var oerhört störande men det passade verkligen in i boken som ju skrivs av ett barn, som pratar dålig franska. Ett barn som den hårda vägen lärt sig ordens betydelse. Efter ett tag blir boken ännu rysligare pga det allta kallare konstaterandet i paranteserna. 

 Översättaren har också en kommentar med i boken, som skrevs på franska, där hon förklarar att författaren i Frankrike både fått kritik för att han skriver "dålig" franska men där han även prisats som banbrytande och nyskapande. Stilen är ju också ett sätt att få med både inhemska ord och ord som importerats från franskan och även slanguttryck. Ganska genialt i sin enkelhet.


Det är Birahima, en barnsoldat som skriver och förklarar (paranteserna) med hjälp av  fyra ordböcker: Larousse och Petit Robert, Förteckning över lexikala särdrag i franskan i det svarta Afrika och Harrap´s ordbok. Var, när och hur han fått tillgång till dessa böcker är höljt i dunkel ändå till sista sidan, men då faller liksom allt på plats. Med hjälp av en yttre resa till en moster gör Birahima en annan resa in i läsarens huvud, där han fyller det med fakta om ett tillstånd och en plats i världen som åtminstone jag aldrig tidigare utforskat. Här kan man tala om att läsaren ovarsamt förs in i det Mörkrets hjärta (intertextuellt med hjälp av de människodödskallar som pryder pålar) som stamkrig och barnsoldaters liv utgör. Och det är ändå bara 15-20 år sen. Man häpnar. Och våndas. Och önskar att man inte läst boken.

Men nu är det gjort och jag ångrar mig inte. 

 

 Tänker du läsa boken är ett tips att kolla in landet Elfenbenskusten på kartan där det numera ofta kallas Côte d'Ivoire. Det blir lättare att hänga med då. 

 

 

  Och helt utanför ämnet undrar jag om det inte skulle vara en utmärkt idé att förklara ord och uttryck för barn och ungdomar på detta sätt, det var faktiskt vissa ord som jag tänkte, ja just ja, det är ju rätta betydelsen av det ordet. Och några ord var helt nya! Ett sätt att få in ordförståelse utan fotnoter som ändå ingen läser.....Bara en reflektion.

 

 

 

 

 


 


Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se