Inlägg publicerade under kategorin *****

Av violen - Fredag 3 nov 22:15

  Rynell, Elisabeth: Moll *****


Länge, länge kommer språket i Rynells bok att leva kvar i mig som en mjuk mossa att vila sig i. 

Hennes dystopiska verk har här ett naturromantiskt och nostalgiskt drag. Ja ett längtande drag. För vem vill inte vara som Moll, i alla fall en stund på jorden. En stund av kontroll över sitt öde, ett sätt att överleva en dag till på egna, och likasinnandes, villkor. En möjlighet att återvända till början, till rötterna, till det som är vackert i minnet.


Jag benämner det här som en dystopi. Kanske är det att ta i, det kanske är en glesbygdsdystopi enbart. Eller helt enkelt en framtidsskildring som lika mycket är en framtidsdröm, en grön våg med svärta. Skriven med den största omsorg om språkets förmedlande förmåga.


En bok för omläsning, en bok att äga, en bok att minnas. En fempoängare helt klart.


Läst 2017


Köp: Adlibris, Bokus 

Av violen - Måndag 15 maj 13:30

  Boardy, Elin: Tiden är inte än *****


Vad jag tyckte bra om den här boken! Den påminner om Boardys första bok Allt som återstår, en bok som jag verkligen uppskattade. Sen dess har jag längtat efter att Boardy ska finna tillbaka till den stilen.

 

Handlingen i Tiden är inte än får mig att tänka på Påven Johanna, en kvinna som vandrar och klär ut sig till man för att överleva. Men där slutar likheten, för här är det är pesten och framförallt sorgen som driver kvinnan till vandring. Men vet vi det? Nej. Det är det som är gåtan; varför?


Och det är det som gör denna bok så magisk inom sina pärmar. Själva historien, den kan vi väl redan? Europas städer på 1350-talet, skrik, skrän, våld, fylla, skitlukt och kullerstensklädda gator, hästskit, vrål. Dessutom vid den här tiden, döda kroppar i pestens spår. Vandraren orädd att konfronteras med smittan. Varför? Lever ur hand i mun. 


Ändå lyckas Boardy med konststycket att disponera skeendet på ett sätt som driver handlingen framåt (och de plötsliga dystopiska framtida ögonblicken känns så rätt och berörande) och jag vill bara läsa mer och mer. Ja, tills boken är slut. Då bränner det bakom ögonlocken ett ögonblick. Nu förstår jag.

- Ja så var det förstås med namnen och flykten.

- Ja så blir det förstås med hens framtida liv. Jag är lättad.


Språket rinner som en av Europas floder, lätt på ytan men under, djupt. Och vandraren, hen glömmer jag inte. Vem skulle inte vilja finna det hon finner? (En för mig helt ny gemenskap för övrigt)


Talar jag i gåtor här? Du som läser boken kommer att förstå vad jag menar. Om inte, bara njut av språkets melodi och flow.


Läst 2017



 

Allt som återstår

Mot ljuset

Mary Jones Historia 

 




Av violen - Söndag 1 jan 19:15

McEwan, Ian : Lördag ***** Det är alltid spännande innan man ger en bok 5 stjärnor, men jag kände att fyra stjärnor blir för lite och varför knussla med paranteser? Lördag får full pott, och varför? Jo den är utmärkt skriven som vanligt, McEwan skriver hela tiden meningar som är så självklara när man läser men de har säkert kostat en hel del tankemöda. "Ett hörn av verkligheten sett ur ett temperament" stämmer så oändligt väl på den här boken. Och gillar man poesi och litteratur får man en del av det också. Det enda som jag inte riktigt kände för och som skulle ha kunnat ge en (*) var dessa kirurgiska och medicinska termer. Ett tag kände jag mig förflyttad till Cityakuten med dr Pratt som medhjälpare, men det är kanske också symptomatiskt, nånstans finns det alltid stereotyper, varför skulle de inte komma in i samtidslitteraturen likväl som i såporna? Ska du läsa en bok i vår, varför inte den här?

 

Läst 2006

Av violen - 9 maj 2016 18:00

   Ferrante, Elena: Min fantastiska väninna *****


Ja ja ja, Den är verkligen bra, den mystiska Ferrantes (psed) bok, den första av 4.


Just det som boken innehåller, det sätt den är skriven på, alla detaljerna, allt som kommer fram i resonemangen mellan flickorna, konsekvenserna av det patrialkala och underströmmarna av osläckbara kulturer mitt i fattigdomen och misären. Allt det uppdagas på ett sätt som gör att man häpnar.

Lila är vän med Pasquale, kommunistens son, som beskriver begreppen, svarar på Linas frågor:


Vad är nazifascisterna för några, Pascŕ? Vad är monarkisterna för några? Vad är svarta börsen? sid151


Lina [...] kompletterade den knapphändiga informationen hon fått från Pasquale med böcker som hon fick tag i på biblioteket  På så vis hittade hon konkreta motiv till de abstrakta konflikter vi som barn hade känt i luften i kvarteret, och kunde sätta verkliga ansikten på dem. Fascismen, nazismen, kriget, de allierade, monarkin och republiken förvandlade hon till gator, hus, ansikten, don Achille och svarta börsen...[...] sid152


Här har Ferrante tagit till ett knep, hela Italien ryms i den lilla byn. Elena lär sig att allt inte är som det ser ut att vara, jämnåriga är inte för den skull jämlika. Rykten kan vara lögn eller sanning. Men den här´första boken lägger en bred bas för det som komma skall. Därför är den mycket betydelsefull för fortsättningen.


Italien är ett okänt land med vackert språk och många hemligheter gömda inom sig. Nu öppnar det sig inför mina ögon. Och ja, jag längtar redan till nästa bok. Jag vill helt enkelt veta mer, mycket mer.


Läst 2016

Av violen - 28 april 2015 15:15

 Stefánsson, Jon Kalman: Fiskarna har inga fötter *****


Stefánsson håller skickligt balansen i denna mäktiga bok, den första efter pojken. Men jag funderar lite bekymrat vad han ska skriva om i nästa bok, här står ju allt!


Här finns historien om fisket, männen, tankarna, exploateringen, de gamla, barndomen, ungdomen och, cirkeln som sluts, närmandet till sin egen ålderdom.


 "Ari masserar sig över bröstet, som för att lugna hjärtat, det lilla djuret*..."sid 19

Redan i början slås det fast hur pissigt allt är:

"Åren går, livets mening är oklar, förståelsen dunkel, vi blir feta, nerverna blir förstörda och går av, ständigt hemsöks vi av ett slags vantrivsel, av otillfredsställd längtan". sid 20 Javisst, så är det när den moderna människan ska dö. Tiden till det existentiella har ju inte funnits.


Här finns musiken (ständigt dessa Beatles, som jag själv fick ett yrvaket uppvaknande av när de dängde i med introt till "A hard days night".) och magin att komma över den före så många andra. Ibland tycker jag att de böcker som försöker skildra popmusikens makt har svårt för att lyckas. Men texten flyter lika lätt genom de avsnitten som alla de andra.


Och här finns kvinnorna i allra högsta grad. Jag upprepar: Och här finns kvinnorna i allra högsta grad

Tänk, en bok helt utan stavfel (vilken lättnad) med en förmåga att synliggöra alla personerna på ett sätt så det bara går att läsa rakt av, du hänger med! Varje sida ger nånting nytt för den hjärna som längtar efter substans i kölvattnet av alla stereotypa deckare. Och en av få upprepningar är Titos vrånga hjärta.


Slutet är oväntat, ett avsnitt för en genusforskare att läsa. Eller varför inte gymnasieklasser, vars skarpa hjärnor behöver välskrivna texter om kärleken, våldet och förståelsen för kvinnorna?        


 

* Müllers hjärtdjur har numera sin plats i litteraturen. Och litteraturen har plats i författarna, jag förnimmer röster från många andra litterära giganter, så väl dolda att jag bara märker vissa. Kanske därför boken känns så otroligt nära.


Läst 2015

Av violen - 10 januari 2014 14:45

   Cole, Teju: Öppen stad *****


2014 års första bok formade sig till att bli en riktig roman. En riktigt fullödig roman. Äntligen!

Jag gillar ju essäer och Coles debut är som en samling essäer med små noveller emellan. Men, och det är viktigt, den här boken är ingen novellsamling eller essäsamling, den här boken hänger ihop från början till slut. Tyvärr läste jag den i två omgångar eftersom lånetiden gick ut, och det innebar att början försvann i en slags minneslucka, men redan där fanns det meningar som stack ut.


När jag var barn i Laos fanns det en blind, kringströvande child, en man som vördades djupt för sina andliga förmågor. När han sjöng sina sånger ingav han alla åhörare en känsla av att de, genom att lyssna till honom, på något sätt hade rört vid det överjordiska, eller själva blivit vidrörda av det. sid 49


Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk. sid 53


Jag brukar ibland uppleva böcker som ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.  Men här är det verkligheten, den stora verkligheten som ses, inte bara ett hörn. Och Julius har inget direkt temperament, han är en betraktare som ofta bara blickar ut över staden, nästan likgiltigt. Han ser och berättar om det, men jag upplevde en kyla i betraktandet som jag inte förstod till att börja med. Upptäckten av slavkyrkogården, hastigt berättat. Samma om Ground Zero, han betraktar gropen och går sen vidare.

Det hindrar inte att jag bara njöt av Öppen stad. Det är så mycket som är just öppet i den och som jag kan sakna i modern litteratur som bara vidrör världen som hastigast. Men här diskuteras allt möjligt. Resonemanget mellan Farouq och Julius på sidan 122-128 t.ex Mötet med rwandierna, och en sanning, enkelt berättat:


De var som vilka unga människor som helst. Och jag kände lite av den där mentala sammandragningen - stundtals omärklig, men alltid där - som inträffade så fort jag introducerades för unga män från Serbien eller Kroatien, från Sierra Leone eller Liberia. Det där tvivlet som sa att också de kunde ha dödat och dödat och först senare lärt sig hur man såg oskyldig ut. sid 165



Det jag funderade över, en ung man skriver sin debutbok, visserligen en bok om världens konflikthärdar men även om sitt liv, och inte en enda samlagsskildring. Kvinnorna är till största delen osynliga och lämnar honom. Varför? Det faller också på plats. Rasande skickligt gjort måste jag säga. För det är ju också en del av den här bokens budskap. Den verklighet som finns för oss som lever nu. Och det är ju trots allt det som världen uppmärksammar, män. Och en och annan äldre vis kvinna som inte hotar dessa män. De andra är bara en kvinnosyn att leva ut.

Dessutom har Cole lagt in, kanske "with a little help" från förlaget, den där scenen som kommer att göra sig så bra på film, där i parken, mot den blå himlen, helt oväntat.


Kort sagt: vill du verkligen känna på världens tankar, läs det här! Och inse att, om Cole lyckas behålla sitt enorma, vidöppna skrivande, kan Nobelpriset vara hans inom ett antal decennier.


Läst 2014


Av violen - 23 maj 2012 15:30

   Barnes, Julian: Känslan av ett slut *****


Är den här boken bra för att den är bra eller för att det här är den sorts böcker som jag tycker är bra? Jag gillar nämligen en bra historia, berättad på ett skenbart lättsamt sätt. Den här innehöll dessutom filosofiska resonemang som jag faktiskt har svårt att hitta i böcker nuförtiden. Antingen läser jag fel böcker eller så saknas den biten.


Nåväl, Barnes fick ju Bookerpriset 2011 och det borgar ju för kvalité. För första gången på ett längre tag vill jag citera:

 

Det fanns förstås litterära verka av annat slag - teoretiska, självbespeglande, gråtmilt självbiografiska - men de var stendöda. Den riktiga litteraturen handlade om en psykologisk, emotionell och social verklighet som den framstod genom huvudpersonernas handlingar och tankar. Romanen handlade om en karaktär som danades och utvecklades. [...] Och den ende - med undantag av Robson - vars liv dittills kunde erbjuda något av avlägset intresse för en romanförfattare var Adrian.  sid 24


Jag blev såklart intresserad redan från början av de orden, boken är spännande och gåtan är Adrian.


Nåväl, Adrian läser Camus som jag nyss läst, Myten om Sisyfos. Och blev tydligen inspirerad. (Vilket jag tänkte på när jag läste Camus, hm den här boken av Camus som jag inte förstår så mycket av kanske träffar någon grubblande person med full kraft och det kändes inte bra.) Inspirerad att känna kraften i sitt eget val, att begår självmord eller inte, ja det nästan upphöjda i handlingen.

Precis som Tony tänker om Adrian:

[...] men Adrian tog också hand om sitt liv, tog befälet över det, höll det i sina händer - och släppte det. sid 115 

 

Jag avundas inte Adrian hans död, men jag avundas honom klarheten i hans liv. sid 136

 

Självmordet som innefattar modet, som gör en evig. Utan förståelse för att det inte handlar om mod utan om förtvivlan och ingen utväg. Ingen medkänsla med de som blir kvar.


När jag fortsätter läsa inser jag att det här är verkligen Memento Mori, det här är en uppgörelse med livet, en uppgörelse med ansvaret, förlåtelsen och oron.

 

För precis som varje politisk och historisk förändring förr eller senare leder till besvikelse, så gör den mogna åldern det. Och livet. Ibland tror jag att meningen med livet är att försona oss med med dess slutliga förlust genom att slita ner oss, genom att bevisa, hur lång tid det nu än tar, att livet inte är så gott som folk påstår.

 

Flera skribenter har sagt att de vill läsa om boken direkt, därför att det fanns så mycket under ytan som författaren skriver om, eftersom han är medveten om att ett liv är så mycket mer än bara en huvudperson. Det är en konsekvens av de handlingar man gör för att hämnas, manipulera, leva ut sina besvikelser på andra. men vi som läsare vet ju inte! Förrän efteråt. Och då börjar vi fundera, aha det var det, det var så. Eller hur var det?

Och det gör den här boken så suveränt bra, jag som undviker baksidestexter och ofta läser recensionerna efteråt, tyckte ju att det här var toppen! Och långa stycken är ju filosofiska djupdykningar.


Skulle jag skriva mer om Känslan av ett slut blev jag tvungen att citera många fler och längre stycken. Jag avslutar här, lämnar tillbaka boken på biblioteket och väntar på pocketupplagan. Konstigt nog vill även jag läsa om!



Läst 2012

 


 

 

 

 


Av violen - 17 juli 2011 14:45


  Bannerhed, Tomas: Korparna *****


En strålande debut! Jag bara svepte boken med stigande engagemang. Ja, jag blev verkligen engagerad. Kände igen mig i en hel del då jag ju själv är uppväxt på ett småbruk. Men boken är så mycket mer än det den ger sig ut för. Visst finns det ofta tankar på att nästa generation ska ta över, men på så små ställen var den tiden nog ändå över. Längre fram skulle det mest troligt ha visat sig att Klas hade sluppit eftersom arrendet verkligen skulle ha sagts upp och en av de få bönder som skulle ta över byn fått det istället.

Nej styrkan i boken ligger framförallt i språket, så otroligt bra skrivet. Varje mening känns som en eftertanke så välformulerad.

Sommaren, tänkte man. Den ofrånkomliga, förhatliga, evinnerliga sommaren - som en straffkommendering till det som kallas hemma. En internering för latoxar med läshuvud. Snart är den här på riktigt.

Om två veckor finns det inte en människa kvar.

Skolgården passade över huvud taget inte ihop med prunkande tulpanrabatter och kastanjer i full blom. Skolgården skulle ligga lerig och blöt under tjocka höstlövsdrivor, [...] Det skulle lukta äpplen och svamp, då visste man att man hade nästan hela läsåret kvar. sid 46

 

Har jag fel när jag tror att många, många bokläsare känner igen sin skoltid i de orden?


Sidorna flyter lätt, långa korta kursiva normala. Och bilden bygger sig fram, bilden av vad som egentligen ger den fasansfulla rädslan för arvet, inte gården men själen.

Vad pappan än arbetat med skulle hans rädslor funnits men i annan skepnad. Nu är det regnet, torkan, ohyran, åskan. Och det som fascinerar mig är tanken på hur många av våra förfäder som hade det på detta sätt under många generationer. Så många småbrukare ( en stor del försöjde sig ju på detta vis innan industrierna kom), så många slag på barometern, krossade korn att smaka på för att känna av fukten, blickar mot skyn, lyssnande på väderleksrapporten, och ännu tidigare, så många rep som drogs över åkrarna för att lura frosten.


Jag ger en eloge till Bannerhed, för förmågan att föreviga ett kulturlandskap som numera är borta: småbrukarens eller småbondens som det kanske sägs söderut.

Dessutom skildrar han en familj under press och hur den långsamt går mot sin undergång. Till slut händer det oundvikliga. Men kommer Klas att klara sig? Jag hoppas det för under läsningens gång lär jag mig verkligen att tycka om den här familjen. Jag gillar Klas och hans tillflykt, fåglarna. Jag beundrar mamman som gör sitt allra bästa. Jag tror att Göran, trots sitt antydda handikapp (?), är en rar pojke. Och pappan är ett offer, både för arv och miljö och kanske även tiden som inte hade rätta mediciner för att hjälpa honom. Trots allt var han också en gång full av tillförsikt och ristade i stenen för att bli odödlig.

Boken rör och berör och fascinerar mig. Manar fram barndomsminnen och gör mig trots allt glad på ett sätt.


En författare till som vågar närma sig det onämnbara, självmordet. Och dess omgivning.


PS: Jag tänkte hela tiden jag läste, den här boken har tagit lång tid att skriva. Varje ord kändes präntat. Och så läste jag här på babbelbloggen att den tagit 10 år! Jag visste det! Och ta gärna tid på dig till nästa bok Bannerhed, en sådan här upplevelse får man bara en gång per decennium så den är värd att vänta på......!


Dessutom: omslagsbilden är perfekt!

Läst 2011

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se